När samvetet knackar på – en deckare på scen

Den 5/11 är det nypremiär för J.B. Priestley kriminal- och samhällspjäs ”Mordet i Midlands”. Scenen är ny – Intiman har bytts mot Hipp – och en av skådespelarna har också ersatts. Men annars är både uppsättningen och samtliga medverkande de(n)samma som vid premiären i Malmö 2008.

Följande recension skrevs då, efter premiären på Intiman.

Mordet i Midlands
Av J.B.Priestley
Översättning och regi: Marie Parker Shaw
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Fredrik Gunnarson, Nils Peder Holm, Mattias Linderoth (vid nypremiären ersatt av Henrik Svalander) och Sanna Turesson

Intimans lilla teaterrum passar perfekt för J.B. Priestleys kriminalpjäs.
Skådespelarna lyckas, förstås med hjälp av regissören Marie Parker Shaw, skapa en stämning som inkluderar hela salongen. ”Mordet i Midlands” (”An Inspector Calls”), första gången uppförd 1945 i Moskva, har blivit en engelsk deckarklassiker och Malmö stadsteater gör den all rättvisa.

Om det är en deckare – eller ett familjedrama? Svar: bäggedera. Priestleys pjäs fungerar som alla bra detektivberättelser gör. Ett antal regler ska följas men viktigast är allt det andra: miljön, personerna, innehållet och sensmoralen.

Foto på familjen Birling från den nygamla uppsättningen av ”Mordet i Midlands”: Li Brådhe och Tom Ahlsell,  Henrik Svalander, Sanna Turesson och Nils Peder Holm, längst bak skymtar också Fredrik Gunnarson. Foto: Justus Ragnarsson.

Priestleys budskap kan ingen missa.

Som när Sheila, dotter i familjen Birling, utbrister: ”Dom är människor!” Polisen svarar: ”Den åsikten har jag också haft då och då.” Eller repliken ”Alla ska ta hand om alla”, som balanserar på en ironisk gräns mellan ”Nej” och ”Ja”. Vad ska de kallas, dessa korta, snabba statements, som skådespelarna uttalar: socialistiska manifest eller humanistiska självklarheter?

Året bör vara 1912. Scenen är matsalen hos familjen Birling. Fabriksägaren Arthur Birling, hans hustru Sybil, barnen Sheila och Eric samt Gerald Croft, dotterns fästman, har ätit en festmåltid. Pappa håller tal till de unga tu, Sheila och Gerald, som ska förlova sig.

Då knackar kommissarie Goole på dörren. Det vill säga i svensk översättning har polisen blivit kommissarie medan han i det engelska originalet är inspektör. Vilket har viss betydelse.

Är det en riktig polis? Namnet uttalas som ”ghoul” (spöke). Och han är en ”in-spector”, som blickar inåt. Kan han vara deras dåliga samveten?

Kommissarien meddelar att Eva Smith, en ung fattig kvinna, begått självmord. Stämningen förbyts. Glädjen är borta. Det ska visa sig att familjen Birling och även Gerald har orsakat självmordet, på var sitt sätt. Kan det rubriceras som mord?

Priestley låter polisen förhöra en person i taget och ger varje skådespelare utrymme att gestalta sin rollfigur. Och de tar chansen!

Tom Ahlsell är – verkligen – den auktoritära familjefadern. Li Brådhe må vara en kuvad hustru men hon vet sin plats i samhället. Sanna Turesson får dottern att växa från bortskämd flicka till socialt medveten kvinna. Liksom Mattias Linderoth väcker den försupne sonen. Nils Peder Holm poängterar att Gerald förblir densamme – en yngre variant av svärfadern.

Fredrik Gunnarsson – inte minst – gör en lysande gestaltning av kommissarie Goole: tafatt i första akten, i den andra börjar han dricka av portvinet och sen ryter han åt familjemedlemmarna. Som om samvetet drabbar dem, allt mer.

(Kvällposten 2008)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s