Svensk folkmusikvecka (del 2):Den svenska folkmusikens Robert Johnson (ja, nästan!)

Wille Toors
Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält
(Hurv)
Wille Tors elv, Per-Eje Malmén s, Göte Lindström g och Hans Rosén‚ b. Inspelat i Studio Hagen 1997. Speltid: 56:54.

Wille Toors, som föddes 1921 i Mobyn strax utanför Malung, är Sveriges märkligaste spelman: både en traditionsbärare och en stor personlighet, nära på en experimentalist och avantgardist.

Det finns bara en Toors och ingen mer. Han är… om man kan tänka sej det… den svenska folkmusikens motsvarighet till Robert Johnson – dessutom en Johnson som fortfarande är vid liv och spelar för fullt! Om ni tycker att det måste väl ändå vara att ta i, så… tja, låt mej istället säga att Wille Toors är en svensk John Lee Hooker.

Som 9-åring började Toors att spela fiol och som 12-åring var han igång med att spela på dansbanorna ihop med några spelmän från hembyn. Tidigt lärde han sej också grunderna i klassiskt fiolspel – vid 15-årsåldern knöts Toors till Malung orkesterförening som violinist.

Sen fortsatte Wille Toors att blanda in andra musikformer och instrument i den traditionella fiolmusiken. Han har turnerat med dragspelare, spelat med cirkusvarit‚er och på tivolin, gjort konserter i kyrkor osv. Toors bör också ha varit den första svenska spelmannen som kopplade fiolen till en förstärkare och började spela ”elektriskt” (det gjorde han redan på 50-talet).

Sin musiksmak beskriver Toors som ”bred”: Paganini, Sarasate, Kreisler och Hubay, orientalisk-, zigenar- och folkmusik, populär- och dansmusik. Influenser från alla dessa musikformer tycker jag mej också höra på albumet ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält”, som hade kunnat ha undertiteln ”klingande memoarer”.

Albumet innehåller exempel på de flesta av de musikformer och spelstilar som Wille Toors ägnat/r sej åt: västerdalska folklåtar, folkmusikaliska klassiska stycken, gammeldans och än smäktande, än vilda zigenarmelodier. (Förresten var det på tiden att det kom en ny platta med Toors. Hans föregående – det legendariska albumet ”Natt vid Skvaltkvarn” – kom nämligen för så länge sen som 1975. När ska den LP-n återutges på CD? Sätt fart MNW!)

Låt mej beskriva/karaktärisera några av låtarna på det nya albumet så ni förstår hur speciell och unik Wille Toors är.

Albumet inleds med ”Hymn från skogen”. Här spelar Toors mitt emellan folkmusik och konstmusik. Han lånar från bägge, men skapar sin egen genre mitt emellan de båda musikformerna.

Han är en stämningsskapare – som en naturmålare i olja. Han kan fylla fioltonerna med färg, få dem att bli tjocka och tunga som trädstammar, för att sen hastigt rusa upp i falsetten och spela ljusa, gnisslande toner som smala grenar eller nya skott. Och dessa löpningar – som sprinterlopp där han inte springer utan hjular! I bakgrunden ackompanjerar synten med sus från skogen.

Det följande spåret, ”Hardangerminnen”, är gammeldans till bastant komp av akustisk gitarr och bas. Här springer Toors vänsterfingrar ännu fortare över fiolhalsen. Han spelar melodin, samtidigt som han drillar tusen extratoner – som en improviserande jazzmusiker.

Spår nr 5, ”Rånndans locklåt”, är en natursymfoni framförd på en enda fiol. Eller rättare sagt två: Wille Toors instrument är nämligen en (folkmusik)fiol och en (konstmusik)violin – samtidigt! Också detta är klassisk musik och folkmusik; bägge- och ingedera.

Som spår nr 10 framför Wille Toors en zigenarmelodi, ”Så många stjärnor”. Han spelar sentimentalt och vilt; fiolen gråter, leker och smeker. Vad han egentligen gör och hur han egentligen bär sej vet jag faktiskt inte. Först får han fiolen att låta som en cittra, ja, nästan. Sen springer han   iväg uppåt diskanten igen och klämmer en ljus, sentimental tår ur fiolen. Allt medan gitarr och bas kompar lika mustigt och bastant som alltid.

Ett sista spår, nr 22, ”Cirkusflickan”. Här är Toors ensam igen med fiolen. Han skriver liksom en novell om eller en lovordande recension av en kvinnlig cirkusartist. Nej, fiolen blir en filmkamera som följer den kvinnliga trapetsartisten högt upp under cirkuspolen. Toors låter tonerna hoppa mellan och balansera på strängarna, precis som ”cirkusflickan” på trapetsen.

Och i alla låtarna, genomgående på hela albumet, har Wille Toors fiol den där speciella, alldeles unika och för honom så typiska tonen: elektrisk men mjuk, liksom svävande.

(Gränslöst 1998)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s