Den svenska folkmusikveckan (1): Ale Möller Band

Kapellmästaren själv, som bl a spelar mandola, dragspel och flöjter, bor i Waxholm men kommer från Skåne. För övrigt består Ale Möller Band av en fiolspelman från Värmland, en sångerska från Grekland, en sångare från Senegal, en basist från Kanada och en trumslagare från Mexiko. Nyligen kom bandets andra CD, ”Djef Djel” (Amigo). I vilken genre ska musiken placeras?

– Om du frågat när jag var yngre och hade en snobbigare attityd, säger Ale Möller, så hade jag svarat att vi spelar vår egen musik. Nu kan jag gå med på att den kallas världsmusik.

Och jag som trodde att du skulle svara att ni spelar svensk folkmusik, som svensk folkmusik låter idag?

– Den beskrivningen ställer jag upp på. Det kan jag hålla med om. Samtliga medlemmar bor i Sverige. Alla talar svenska.

– Jag komponerar nästan all musik till bandet. Men jag skiljer mig från andra kompositörer på det sättet att om jag hör en traditionell låt som jag gillar så kan jag infoga den i min komposition. De andra i bandet har kanske en melodi eller text från säg Grekland eller Afrika, då blandar jag in det också.

Ale Möller Band. Foto: Moa Karlberg.

För tio, kanske tjugo år sen gjorde du ett uttalande som fastnat i mitt minne. Du sa att det var dumt att tala om svensk folkmusik. Någon renodlad svensk musik har aldrig funnits. Också den gamla folkmusiken var uppblandad med influenser utifrån – skillnaden är att idag kommer influenserna hit fortare.

– Jag är inte ens säker på att det alltid går så mycket fortare idag. Det tog längre tid för spelmännen i bondesamhället att resa till Trondheim, men när de väl kommit dit så sög de åt sig som törstiga svampar.

Ale Möller är en världsmusiker redan i valet av huvudinstrument. Eller snarare en glokal musiker, både global och lokal. Även om Ale verkar kunna spela alla instrument som finns så spelar han mest och helst mandola. Ett fingerspelat stränginstrument av en sort som inte fanns förrän Ale Möller uppfann det.

– Jag var i Grekland och lärde mig spela bouzouki, berättar han. Sen flyttade jag hem till Sverige och Dalarna, för att jag också ville spela polska. Du måste ha en fiol, sas det. Men varför? Jag hade ju redan ett instrument. Då började jag fundera på hur man kunde förändra den grekiska bouzoukin, skapa ett instrument som passar till folkmusik från Sverige.

– Prototypen till den mandola som jag spelar idag finns nu utställd i Folkmusikens hus i Rättvik – som exempel på ett nytt svensk folkmusikinstrument.

– Först i Grekland och sen i Dalarna började jag också tänka på hur olika sorters musik blir till – genom exkludering. Allt som inte passar in i musikstilen rensas bort. Också nationer definieras genom exkludering, en organisation som LO och stora företag. De som tycker annorlunda gör man sig av med så att alla i styrelsen är som chefen. Jag vill visa hur resultatet kan bli om man istället gör tvärtom – alltså inkluderar.

– Men det här vet ju bara jag. Det hör inte publiken. Jag håller inget tal på scenen.

Det är klart att publiken gör. Och det är klart att du gör. Du talar bara på ett annat språk, med toner och rytmer, musik.

– I och för sig tror jag att mina idéer förmedlas genom musiken. Men publiken ska inte tänka på det. Vi har spelat på många små svenska orter där folk aldrig skulle komma och lyssna bara för att vi spelar världsmusik. De kommer för att Ale Möller Band bjuder på god underhållning.

(LO-Tidningen 2007)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s