Jonas Hellborg hos Ragnarpers i Gärsnäs

Mimi Sunnerstam, cello, och Helena Gisslén Rondin, violin, spelar liksom en gemensam stämton. Men tonen glider uppåt och nedåt, den glider undan och kommer tillbaka, blir ett slags världsbordun, som sammanbinder Europa med t ex Indien och Arabien. Den långsamt föränderliga borduntonen är som psykoprofylaktisk andning eller ordlös gregoriansk sång: en meditation, en
stilla(stående), lugn stund i livet.

Med bordunen som ackompanjerande stämningsläge plockar Jonas Hellborg spridda toner, en ton här, en ton där, på sin akustiska basgitarr: toner = tankar och minnen.

Ovanstående anteckning gjorde jag i måndagskväll, när jag satt och hörde musiken i den märkliga konsertsalen och konsthallen Ragnarpers i Gärsnäs på Österlen.

Jonas Hellborg är lika märklig han, som musiker, kompositör och människa. Han har spelat elektriskt och akustiskt, det senare på en specialbyggd basgitarr. Hans musik har pendlat mellan heavy metal och improvisationsmusik (”jazz”).

Jonas Hellborg på Ragnarpers i Gärsnäs. Foto: Birgitta Olsson.

Förra sommaren debuterade han också som kompositör och musiker inom den klassiska musiken – den västerländska konstmusiken. En första början. När han i sommar återvänder till Ragnarpers är det inte andra gången gillt – men snudd på…

Förra året blev det lite väl mycket ”Jonas Hellborgs klassiska musikshow”. I sommar har han en mer blygsam framtoning, vilket både är klädsamt och främjar det musikaliska resultatet. Cellisten, ovannämnda Mimi Sunnerstam, är en lika skicklig instrumentalist som Hellborg. Hennes innehållsrika celloton vibrerar av androgyn intensitet.

Först sökte basgitarren och cellon varann i ett duostycke av Hellborg. Sen förvandlade Hellborgs gitarr en sonat av 1600-talstonsättaren Domenico Gabrielli till en sällhörd upplevelse. Violinisten och cellisten framförde ett par kontrasterande duetter – en nervig av Moses Pergament och en skönt vacker av G. Platti – innan det var dags för Hellborgs avslutande triostycke.

Ett utlämnande stycke musik: skört men starkt. Musikens berättelse går från sorg med en dröm – eller bön – om lycka till livets skönhet men med oron under ytan, hela tiden.

I den notbundna musiken finns öppningar för improvisation. Jonas Hellborg spelar solo, ackord och bas – samtidigt – på basgitarren och plötsligt exploderar hans unika hiphopslapfunkjazzbasspel. I västerländsk klassisk musik!

(Kvällsposten 1997)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s