Stefan Casta, ungdomsromanförfattare

I går åkte jag och träffade Stefan Casta, pratade med honom för en kommande intervju i Kvällsposten. (Intervjun lär väl hamna på bloggen också med tiden.)

Det här har jag tänkt göra länge, alltså att intervjua – framför allt – ungdomsromanförfattaren Casta (fast han skriver också böcker för ännu yngre, faktaböcker om naturen m m).

När Stefan Casta är som bäst – vilket han är mest hela tiden – så finns det få om någon i Sverige som skriver bättre ungdomsböcker. T ex den här ungdomsromanen – den är… ja, enastående.

Stefan Casta
Med Marias ögon
(Opal)

När man läser en roman av Stefan Casta kan man aldrig riktigt säkert veta var man befinner sig. Hans romaner tar läsaren till platser – inom, utom och bortom en – där man tror sig ha varit förut någon gång men också till ställen dit man aldrig tidigare har kommit.

Egentligen ska man sätta prefixet ungdoms- framför hans romaner. Men liksom de flesta av de bästa ungdomsromanerna – och dit hör Stefan Castas – passar de för läsare från ungdomen och uppåt genom hela livet. Äldre bokläsare behöver inte ens komma ihåg sig själva i yngre åldrar, för Casta lockar fram ungdomen i oss och får oss att minnas.

”Med Marias ögon” – hans nya (ungdoms)roman – är ovanligt ovanlig, annorlunda och märklig, också för att vara skriven av Stefan Casta.

Berättar- och upplevelserösten tillhör en ung kvinna. Historien är sedd med Marias ögon, berättad genom hennes upplevelser, känslor och tankar. En manlig, äldre än medelålders författare har skrivit inifrån ett jag som både är kvinna och ännu långtifrån vuxen.

Inledningen, som kunde ha varit slutet, är hemsk – ja, vidrig. Redan första meningen är mörkaste noir: ”Flickan ligger utspilld i blåbärsriset.”

Kan det vara prosan som blir poesi? Förmågan att trolla skönhet i meningarna? Att formulera sig så vackert att orden bekämpar innehållet? Skriva in människan bland naturens övriga varelser: älvor och småtroll, skogsmöss och ekorrar? Och inte minst: låta mörkret upplysas av en ljusstrimma som kommer från jag vet inte var? Är det därför som jag ens klarar mig igenom första kapitlet och orkar läsa vidare…?

Hennes namn var Maria, nu är det Airam. Livet blev så fel att Maria blev en annan, sig själv men bak och fram, in och ut. Den här sommaren, som snart ska ha varit, åker Maria, som ännu inte blivit Airam, till något slags konfirmationsläger. Stella, som Maria älskar, är med. Carl, som Maria också älskar, är också med.

Marias/Airams ålder: på gränsen mellan flicka och kvinna, barn och vuxen.

Maria träffar Søren, som hon kanske också älskar? (Carl o c h Søren. Søren e l l e r Carl?) Så många känslor och situationer i livet som man – Maria, Carl, Søren, Stella – måste handskas med. Var ska gränsen dras, för kärlek och sexualitet?

Det händer, det som inte får och ska hända: den värsta av handlingar. Märkligast av allt är att ”Med Marias ögon” ändå slutar i ljus. Stefan Casta skriver så varsamt och med så stor ömhet för människor och liv att han ur det svartaste mörker – minns inledningen: ”Flickan ligger utspilld i blåbäsriset” – lyckas leda berättelsen fram till ett hoppfullt slut eller snarare början på fortsättningen.

För unga läsarinnor – och vi alla – finns här ett hopp, trots allt, trots livet och döden, att bära med sig – oss – genom resten av livet.

(Kvällsposten 2003)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s