Journalistikens klasstrappa: grovarbetare och artister

Det var en gång en Journalist som jobbade på en halvstor dagstidning i en halvstor svensk stad: gjorde intervjuer, skrev reportage, bevakade kanske ett visst ämne.

Journalisten var en anonym journalist bland många anonyma journalister.

Så började Journalisten medarbeta på tidningens kultursida och fick också en egen kolumn med bildbyline.

Och nu kom det svar på Journalistens artiklar i form av debattinlägg och insändare. När Journalisten gick på gatan hände det att någon vände sej om och stirrade.

Journalisten samlade sina artiklar/kolumner i en bok som recenserades i den egna tidningen såväl som i konkurrerande tidningar. Beröm (mer eller mindre välförtjänt) i den förstnämnda och kritik (bättre eller sämre
underbyggd) i de sistnämnda.

Journalisten började på lokalradion. Då skickade lokaltidningarna ut andra journalister som gjorde reportage om Journalistens lokalradioprogram.

Sen flyttade Journalisten upp till Radio Stockholm, som ju nästan är riksradio. Nu gjorde kvällstidningarna reportage om Journalisten.

Lurblåsare i Ystad (varje halvtimma nattetid) och Allehandas huvud.

Journalisten blev programledare för Riksradions nya P3-satsning. En kvällstidning nominerade programmet till tävlingen om ”bästa radioprogrammet”.

Journalisten uppmärksammades av TV1, 2, 3 eller 4 och blev programledare på TV. Med det hade Journalisten nått målet: blivit artist. Följdriktigt porträtterades Journalisten i Vecko Revyn och Damernas Värld.

Och ändå: fortfarande gjorde ju Journalisten samma slags intervjuer med samma slags människor och samma slags reportage om samma gamla ämne som Journalisten alltid gjort.

Detta var en saga men en alltför sann saga ur den svenska mediaverkligheten.

Men radio/TV når ju flest människor – då är det väl rätt och riktigt att radio/TV utsätts för den största bevakningen och granskningen från övriga media?

Svaret är en motfråga: vem är Bertil Bergqvist?

Jo, så hette Ystad Allehandas lokalredaktör i Sjöbo. Varje vardag – för att ta ett exempel – trampade Bertil in i kommunhuset och synade den inkomna posten. Och när Sven-Olle Olsson hetsade mot flyktingar bevakade Bertil allt som blev sagt och gjort, varenda tidningsdag i ett par år.

En slitvarg, en jävel till envis journalist, men faktiskt inte unik.

Slitvargar och varginnor – så långt ifrån artister som en journalist kan vara – finns här, där och överallt i Sverige. De tar sitt journalistiska arbete på allvar. Därför blir deras ”små”, ”obetydliga” journalistiska arbetsuppgifter meningsfulla och viktiga.

När ska journalistikens anonyma grovarbetare uppmärksammas och uppmuntras? Få reda på att de behövs? För de är den svenska journalistikens hjältar. De är de som ska ha de Största Journalistprisen.

Den här krönikan började i sagan, övergick till verkligheten och slutar med en dröm. Jag drömmer om en svensk mediabevakning med dito uppskattning som omfattar också journalistikens grovarbetare…

(Krönika till Resumé 1990)

PS. Texten – tyvärr, som det verkar, evigt aktuell – har aktualiserats på nytt av och tillägnas härmed Jea Jonsson på Ystads Allehanda/lokalredaktionen i Simrishamn. Läs hennes krönika i YA!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s