Från nervositet till allsång

Ola Magnell
Valnöt & Kaprifol, Hammenhög den 10/7

Första halvan känns ”nervös”, för att låna ett ord från hans sångpoesi.

Var gjorde han nu av plektrumet? Några barn stojar knappt märkbart, tycker jag, men Magnell har svårt att koncentrera sig, säger han, och efterlyser barnens mammor. (Varför inte papporna?) Inte blir det bättre av att ljudet krånglar och orsakar ”gå-runt-show” (Olas ord).

Ljudstrul. Foto: Birgitta Olsson.

Men det gör inte så mycket. Det hjälps upp av Magnells stora bok med personliga sånger och av den varma sommarkvällen i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol.

Jag räknade inte publiken men det var rekord, sas det, och så lång matkö att vissa muttrade. Extra tack för den lösa gitarrmicken som fick – ovanligt numera – den akustiska gitarren att låta just akustisk.

Ola Magnell blandar sånger från 70-talet med de nya från albumet ”Rolös”. Som tidiga ”Anemonen”, oväntat och trevligt att återhöra den.

Till innehållet kan texterna placeras i tiden men annars märks det knappt från vilket årtionde de kommer. Ola Magnell är en konsekvent sångpoet. Han byter inte ut och förändrar sin sångpoesi utan bygger ut och utvecklar den.

När recensenten fräckt nog satt sig så nära att han ser sångpoeten i ögonen så framträder vissa detaljer ännu tydligare än på skiva. Flera sånger blir som en duell mellan Cornelis (Vreeswijk) och (Bob) Dylan.

Melodierna kan vara mycket svenska och ordvalen ibland ganska corneliska men gitarrplocket har hämtats från amerikansk folksång. Och när Magnell sjunger att han ”är på väg in i dimman igen” så fäller han ner munspelet som han har i en ställning runt halsen á la Dylan.

Måste jag kanske påpeka också att ordvalen ju oftast är Magnells typiskt egna. Och att texterna är så ordrika (också á la Dylan) att man får hålla öronen öppna för att inga fyndiga formuleringar ska försvinna ut i sommarkvällen. Ord som ”Gud”, ”vind” och för den delen ”nervös” återkommer i många sånger.

Efter paus verkar Ola Magnell vara mer till freds med sig själv. Han sjunger och spelar lugnare, i närmare kontakt med både sånger och publik. Nu blir det så bra att jag plussar på med ännu en vuvuzelablåsare i betyget.

Bättre nu. Foto: Birgitta Olsson.

”Opportunisten”, ”Tomma tunnor” och numera ”Nygamla perspektiv” återhör jag gärna. Fast mest spännande är det att höra sångerna från hans nya album, till exempel ”Blues för Amadeus”, ”Aftonpsalm”, ”Livet är en cykeltur” och ”Sång för de svikna”.

Mycket bra! Kanske har sångpoeten Ola Magnell aldrig varit i så god diktarform som just nu. I slutet blir det till och med lite allsång.

Först evighetshiten ”Kliff”, som han sjunger genom mikrofonen och som publiken förstås kan texten till, fattas bara. Och sen också ”den glada bluesen” (han beskriver den så) ”När jag dör”, som Magnell sjunger nedanför scenen och utan mikrofon, när tiden för elförstärkt ljudnivå passerat och arrangören tvingas stänga av ljudet.

Fördomsfullt? Jag trodde i alla fall inte jag skulle få uppleva Ola Magnell som allsångsledare bland publiken.

Till sist: en anmärkning. När nu ljudet av hänsyn till grannarna måste stängas av redan klockan 22.30 också en lördagkväll så hade det inte varit smartare då att starta en timma eller halvtimma tidigare? Nu blev det ett lite snöpligt slut på konserten.

(Ystads Allehanda 2010)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s