Eva Dahlgren
För att röra vid ett hjärta
(W&W)
I boken ”För att röra vid ett hjärta” har Eva Dahlgren låtit trycka sina nakna sångtexter (inga noter eller gitarrackord utan ”bara” orden) från åren 1975-99. Det är modigt. Hur många låtskrivare vågar och vill stå för sånger som de skrev i början av karriären, när de var sååå unga?
Mellan hennes första (1978) och andra album (1980) intervjuade jag Eva Dahlgren. Då var hon 19 år, skulle fylla 20. Jag ville prata med henne för att jag hörde ett frö som jag anade skulle slå rot och växa till ett stort träd. Den unga Eva var en – i begreppets bästa betydelse – lillgammal kompositör och sångerska.
Jag fick rätt. Allt som hon skulle uppfylla lovade Eva på debutalbumet – ja, redan i den tidigaste sångtexten i boken: Eurovisionsschlagerlåten ”Om jag skriver en sång”. Det märks tydligt när jag nu läser sångtexterna i följd. Ännu tydligare blir det för att hon placerat sångerna i omvänd kronologisk ordning, från nu till då.
Eva Dahlgren, fotograferad 1980 av Birgitta Olsson.
Den 19-åriga Eva var en kavat tjej, fast rädd. Det var som om hon bar en sköld framför sig. Under de 20 år som gått har proportionerna ändrats. Modet har vuxit och rädslan minskat. Skölden finns kvar, fast den är mindre. Hon vill uttrycka så mycket – ännu mer – men allt vill, kan, vågar hon inte lämna ut.
Det genomgående temat är förhållandet mellan jag och vi: det individuella och det kollektiva, människans integritet och människornas solidaritet. Sångerna är desperata rop efter kärlek och gemenskap: ”Älska mig”, som en senare sång heter.
Om man kan läsa – och inte måste höra – sångtexter tror jag beror på vilket håll man kommer ifrån, om man närmar sig texterna från musiken eller från poesin. Sångtexter tryckta på papper förvandlas inte till skriven poesi: de kan halta i rytmen, ordvalet kan tyckas enkelt.
Själv läser jag sångtexter som noveller eller brev från en vän. Ofta rymmer de, inte minst Evas texter, en uttrycksvilja som är större än orden; som är sångpoeten, människan bakom orden. Sångtexternas stora berättelser är ordlösa: de finns mellan raderna.
Eva Dahlgren beskriver det här mycket bra i förordet till boken. Hon skriver att om man plockar bort artistens röst och ersätter den med läsarens, sin egen, så kan en sångtext bli större, bredare och djupare – eller falla platt till marken.
Låt mig tillägga: Den som inte förmår att ta till sig – fördjupa förståelsen och upplevelsen av en sång genom att läsa texten – är beklagansvärd.
(Kvällsposten 2000)
Erikssons kultursidor 