Hansson & Karlsson: Monument (Polydor 1967)
Omslag: Ture Sjölander / Lars Weck
Foto: Per Wiklund
Med de följande snart 40 åren som facit så kan man tycka att Bosse Hansson och Janne Carlsson var en märklig konstellation. På 60-talet tyckte jag det var helt naturligt. En pop- respektive jazzmusiker spelar ihop – vad är det för konstigt med det?
En kväll 1966 gick Bosse Hansson på klubben Gyllene Cirkeln i Stockholm och hörde den amerikanske jazzorganisten Brother Jack McDuff. Det förändrade hans liv och musik: elgitarren ställdes undan och han började spela hammondorgel.
Vilket inte var lätt. Ja, själva spelandet var inte så svårt. Bosse Hansson lärde sej aldrig att spela enligt reglerna utan placerade fingrarna och fötterna där han ville på tangenterna och pedalerna. Lät det bra så var det rätt.
Svårare att hitta en hammond att repa på. Inget billigt instrument. Bill Öhrström, talagscout åt skivbolaget Polydor, och Bosse Hansson gick till en musikaffär. Bosse satte sig vid orgeln medan Bill muttrade att han ”glömt nåt” och sprang iväg. Sen satt Bosse kvar och spelade i väntan på att Bill skulle återkomma.
Efter att ha spelat sig igenom Stockholms musikaffärer blev han tvungen att köpa en hammond – på avbetalning. Men Bosse slarvade med betalningarna och efter en spelning i Göteborg kom kronofogden och tog orgeln.
Det var Öhrström som sammanförde jazztrummisen Janne Carlsson med Bosse. Tillfällighet eller snillrik idé? Resultatet blev genialt. Hur olika de än är som invidider så spelade de sällhört nära ihop – lyssnade och reagerade på varann som en musiker med fyra händer och fötter.
Debutalbumet ”Monument” förflyttar mig tillbaks till Club Surbrunn, Gyllene Cirkeln eller Filips. Jag minns och kan fortfarande höra hur Bosses orgeltoner virvlar upp och sköljer genom lokalen. Jannes bastrumdunk, virvelsmatter och cymbalklirr tränger längst in i hörnen.
Ordet ”maffigt” räcker inte för att beskriva orgelns toner. De är… ja, fluffiga och översvallande, liksom gräddfyllda. Melodiska teman varieras och utvecklas i spelögonblicken. Plötsliga taktbyten: snabbt blir lugnt. Jag har känslan av att Hansson spelar före och Carlsson lyssnar, avvaktar och hänger på. Men det kan också vara så att trumrytmerna sätter sej i Bosses fingrar och fötter, påverkar tonerna och takten.
Vad ska musiken kallas? Inte jazz, även om Hansson inspirerats av McDuff och Carlsson varit jazztrummis. Inte pop eller rock heller, väl? Kanske en modern form av konstmusik – fast med rytmer och improvision från jazzen, attityd och uttryck från rocken.
Denna frihetskänsla: alla musikaliska blandningar är både möjliga och tillåtna. Musik från en tid då ny musik ännu kunde födas. Hansson & Karlsson bygger en bro från det psykedeliska 60-talet framåt 70-talets musikrörelse. Ja, lyssna! I t ex ”Richard Lionheart” hörs en försmak av ”Sagan om Ringen”-musiken…
__________________________________________
Hela ”Monument” plus spår från LP-skivorna ”Rex” (1968) och ”Man at The Moon” (1969, alla Polydor) samt singelbaksidan ”Canada Lumberyard” (GP-Production 1967) utgavs 1998 på CD (Polydor). Omslaget till ”Monument” kom från en TV-film, gjord av Ture Sjölander, pionjär inom videokonsten, och Lars Weck, nöjesjournalist på DN. För filmmusiken svarade H&K.
Bosse Hansson var elgitarrist i Slim´s Blues Gang och Merrymen (där Bill Öhrström sjöng och spelade munspel). Hans musikaliska tolkning av ”Sagan om Ringen” (Silence 1970) skulle bli en miljonsäljare.
Janne Carlsson har spelat trummor med olika jazzgrupper – Lars Werner och hans vänner, Bengt Ernryd Quartet, Lars Gullin Octet m fl – och medverkar även på Pugh Rogefeldts debut-LP ”Ja, dä ä dä” (Metronome 1969). Han debuterade som skådespelare 1970 och blev ”Loffe” med svenska folket efter sin roll i TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973).
Varför hette duon Hansson & Karlsson när Janne stavar efternamnet med C? Ett svar: Någon skrev fel på en affisch. Ett annat: Det ser bättre ut. Nämnas kan också att Jimi Hendrix, som spelade in låten ”Tax Free” från ”Monument”-LP:n, var ett H&K-fan.
(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)
Erikssons kultursidor 
Tråkigt när musiker som betytt mycket för mig faller bort. Hungriga på musik liftade vi som unga ofta ner till Stockholm för att gå på konserter. På Filips såg jag Hansson & Karlsson ett antal gånger och var oerhört imponerad. Vid ett tillfälle närvarade Bjärne Möller (han hade då lämnat Lee Kings) med sin vita Fenderstrata.
Hansson & Karlsson har alltid placerat sig högt bland mina svenska favoriter.
Efter en av deras återföreningsspelningar på 2000-talet pratade jag med en jazzpianist som sett samma spelning och förvånades över hans kommentar att Bo Hansson inte kunde spela. Jag har aldrig sett/hört det så, även om Hansson inte strikt följde ”matematikens regler”, utan alltid betraktat hans tid i H&K som magisk.
Tack för övrigt för en trevlig sida
GillaGilla
De ser bra ut, vad jag kan se!
Här är en länk om ni önskar: http://www.newstime2010.homested.com/
om Monument.
Ciao
Ture
GillaGilla
Det fattades bara ett litet ”a” i länken ovan. Men nu är det rätt här!!!
GillaGilla
Fast länken fungerar inte, så här en annan länk som nog leder rätt:
http://heeheeh.homestead.com/
GillaGilla
Den där ”jazzpianisten” som dissade Bosses orgelspel, har sannorlikt inte sålt stora mängder skivor över hela världen, berört mängder av människor med sin musik, inspirerat musiker, både inom pop, proggressiv rock och electronica. Det är konstigt att svettiga, äckliga jazzbubbar tror att man kan spela bara för att man kan sitta och jäsa på lite för feta och glassiga akord för att det skall låta snyggt egentligen, och att det inte ens bekymrar dem att det inte är någon annan än lika äckliga gubbar med livsstils-tixet att ”digga jazz” som vill höra den där uppvisningssmörjan.
Vad fan ska man ha musik för egentligen? Om man inte fattar att det är beröringspotentialen som räknas, så är man blåst. Och det är inte heller så att Bosses spelstil inte var sofistikerad rent tekniskt, det är bara det att ”pedagoger” inte får får grepp om matematiken i hans spel, på grund av att Bosse var en säregen tomte som levererade okonventionella strukturer. De egendomliga men välljudande räkorna som till exempel hörs på Monument har bara ännu inte fångats i en analys. Det är tur att mänskligheten då och då bjuds på tokstollar som Bosse, som vågar skippa de gängse strukturerna, och istället bygga något helt och hållet på magkänslan. Hade alla varit lika korkade som den där jävla ”jazzpianisten” så skulle musikutvecklingen stanna vid det där äcklet och hans meningslösa jävla gubbmusik.
GillaGilla
Jag ställer mig tveksam till att Art Blakey skrev den här kommentaren. Så gärna riktiga namn, särskilt när det tas i så här i en kommentar. Den där ”jazzpianisten”, vem är det?
Och vad skulle det vara för fel på att både gilla jazzpiano, även om pianisten gått upp lite i vikt, och hammondorganisten Bosse Hansson? Både… och är mer min modell.
GillaGilla
Jag älskar Jazz men den skall spelas av de som gjorde det för att den rann till av magkänslan, utan någon särskilld tariff på vad de sysslade med. De stora namnen jobbade precis som Bosse, de spelade vad som föll de in, eftersom jazzen ännu inte var uppfunnen. Sedan kom alla döda eftersläntare, och visst de får väl hålla på med sin konserverade stampengubbsyssla, nånting måste de ju få hålla på med medan de väntar på att de skall bli så gamla så de dör och försvinner för alltid, men de kan ju hålla käften och inte dissa folk som försöker ta det mänskliga språket vidare, som Bosse gjorde. Man glömmer så lätt att allt som vi har omkring oss i vår värld, faktiskt har kommit från magkänslan från början, eftersom stenåldersmänniskorna inte háde några grammatiska regler att gå på över huvud taget. Det är grunden till hela vår språkliga situation. Med andra ord Bosse och Charlie Parker hade mer gemensamt än Charlie Parker och nån jävla jazzgubbe som sitter och prickar idag i någon kommunal matsal som kvällen till ära kallas ”jazzklubb” och betalas av skattemedel och arrangeras av någon maktprofil som sitter på flera stolar och som nästlat sig in i kommunens plånbok. Jag råkar känna till en hel del om hjärnan och vet att det är helt olika delar som arbetar om man rör sig runt i befintliga strukturer och spelar ”safe”, och om man rider på en skön magkänsla utan någon ide´ om var man skall hamna. Detta råkar vara, enligt hjärnforskare, en mycket intressantare del av hjärnan, eftersom den är mystisk och mera subtil i sina operationer, mot de enheter som en reguljär jazzpianist tillämpar då han sitter och prickar sina utstakade prylar. Att det rör sig om två olika verksamheter är fysiskt fakta och kan mätas med moderna metoder i magnetkamera! Picasso hade fattat det här. Han konstaterade att den stora konsten är att måla som ett barn eftersom de uttjatade rutinerna i huvudknoppen. kan vara svåra att lotsa sig förbi och inte är så roliga egentligen, då de bara är mekaniska upprepningar, hur glassiga de än må vara. Magkänsloleveratörer skall uppmuntras, inte dissas, så som skedde i det här fallet, och det är fullständigt befogat att surna till som jag gjorde, eftersom språkpoliser ständigt pratar sönder kreativa sammanhang och oväntade uppslag. Förhåller man sig för konceptuellt och chematiskt till språkstrukturerna i hjärnan så förlorar vi vårt enda membran in i en potentiell mänsklig framtid : magkänslan, så det är ju egentligen ett jävla brott mot mänskligheten att gå runt och droppa sura expertkommentarer mot folk som verkligen försöker att skapa något så som Bosse gjorde. Att jag går på gubbgrejen, är lite fult av mig, det medger jag, det är inget fel att vara gubbe, jag tog i för att jag blev sur, och är jävligt trött på så kallade ”jazzmusiker” som tråkat ut kulturlivet totalt sedan medelklassen snodde jazzen från de som en gång spelade den kreativt. Och för all del, det finns artonåriga jazzgubbar, som tror att de vet allt om musik utan att veta ett smack, så det är inte åldern jag går på, inte heller vikten, alltså, med jazzgubbe avser jag en människa med en förmäten, inskränkt syn på språkfältet.
Ditt magsura svar tråkade ut mig totalt. Jag går aldrig mer in på din sida. Den här diskutionen har jag fört tusen gånger förut. Det leder ingenstans. Vi har olika ståndpunkt, och kommer aldrig att kunna säga varandra någonting. Hejdå, ha ett bra liv hörru.
GillaGilla
Jag har lite svårt att hänga med men – även om jag har diverse andra krämpor – så är jag inte magsur. Jag önskar dig detsamma, vad gäller livet alltså. Fast jag skulle gärna vilja veta vem du är, för att kunna göra det på riktigt.
PS. Och aAtt prata med folk som har (delvis) andra åsikter än vad man själv har måste väl ända vara mer stimulerande än att snacka med sig själv, dvs människor som har samma åsikter?
GillaGilla