Som om de inte hade det tillräckligt svårt ändå, redan tidigare. I sitt vardagliga liv, med att bara överleva. Vilket inte är så ”bara” på Haiti.
Nu måste de drabbas av detta också.
Så långt bort – och så nära.
Det är vad musik åstadkommer. Musiken för världsdelar och länder, kulturer och människor närmare Sverige, närmare mig, närmare oss. Så att Haiti inte känns så långt bort, inte alls så långt bort i Västindien, utan nästan, nästan som ett grannland.
För att jag sporadiskt, då och då, under åren, från 70-talet och framåt, råkat få höra musik från Haiti. Och gillat det jag hört, gillat Haitis musik – lika mycket som reggae och calypso.
Vad kan man = jag = du göra nu, idag, just nu? Pengar, pengar, pengar… Det är svaret: rikare länder och människor måste – måste – måste – hjälpa fattigare länder och människor. Det kallas solidaritet = mänsklighet.
Människorna på Haiti – det brukar beskrivas som världens fattigaste land – behövde mycket hjälp tidigare. De behöver ännu mer hjälp nu. Nu!
Vad kan Wyclef Jean göra? Direkt han hörde om jordbävningen lär han ha satt sig på ett flyg till Dominikanska Republiken och vidare till Haiti. Där föddes Wyclef, på Haiti, nära den nu jordbävningsdrabbade huvudstaden Port-au-Prince. Därifrån utvandrade hans föräldrar – tänk svenska utvandrare – med hoppet om ett bättre liv i USA.
Också tidigare har Wyclef engagerat sig mycket för människorna på Haiti, startat Yéle Haiti Foundation för att samla in pengar för att de ska ha någon som helst chans att komma ur sin fattigdom, ja bara – ”bara” – överleva.
Wyclef Jean
Creole 101 (Welcome to Haiti)
(V.I.K)
Haitisk hiphop. På sitt nya album återvänder Wyclef Jean hem till Haiti, där han föddes för 32 år sen. Redan omslaget placerar skivan geografiskt och politiskt. Wyclef har samma sorts generalsuniform som Francois Toussaint de l´Ouverture, ledare för det slavuppror som 1804 ledde till att Haiti blev en självständig svart republik.
Samtliga låtar utom en framförs på franska och/eller creole (plus enstaka rader på engelska). Att President är enda spåret med helt engelsk text kan inte vara en tillfällighet. Wyclef bedriver en sjungande och rappande presidentkampanj och löftet att satsa pengar på att bekämpa fattigdom istället för att starta krig riktar sig minst lika mycket till hans andra hemland, alltså USA.
Även om Haitis musiktraditioner är mindre kända än musik från övriga Västindien har grupper som Tabou Combo och Boukman Eksperyans blivit hörda utanför hemlandet. Göteborgsgruppen Simbi är svenska ambassadörer för vodoumusiken från Haiti.
På ”Creole 101″ hörs de nämnda gruppernas musik och mycket mer. Wyclef blandar olika musikstilar som uppstått på Haiti eller kommit dit från närliggande musikkulturer: compas, vodou, ra-ra, méringue, calypso, zouk och även den gospelsång (pappan är ju baptistpastor) som förekommer bland haitier i USA, så kallade ”fugees”. Han plussar på med hiphop och rap, 60-talssoul och chanson.
Musiken svänger av karnevalsglädje, mjukt och varmt, skrattande, dansant och erotiskt. Men där finns en hörbar sorgkant. Svåra livsförhållanden besvärjs med musikalisk glädje. För Wyclef handlar det nog också om dåligt samvete för att hans liv blivit så mycket bättre än hemma på ön. Hiphopens tuffa maskinrytmer betonar Haitis plats i världen, musikaliskt, politiskt och mänskligt. Albumet ”Creole 101” får därmed två målgrupper, både landsmännen och den internationella hiphop- och världsmusikpubliken.
Wyclef Jean är mer kreativ än på något tidigare soloalbum. Det hörs att så här vill han skapa musik, använda alla toner och rytmer på paletten: haitiska och amerikanska, västindiska och afrikanska. Till och med gamla uttjatade La Bamba, som jag inte ville höra igen, lyckas han återuppväcka som en modern, både dansant och hörvärd latin-låt. Albumet gästas också av Foxy Brown, Buju Banton, Admiral T med flera.
(Göteborgs-Posten 2003)
Erikssons kultursidor 