Gaby and the Guns
Rygg mot rygg
(National/BAM)
Gaby and the Guns från Lund är en smärre sensation. Årets svenska debut? Inte otroligt (om man bortser från att det redan i fjol kom en debut-EP).
Många och välblandade influenser: visor, både svenska och mer fransyska, jazz, samba, mjukfunk m m. Resultatet blir ändå någon slags pop.
Pianot, spelat av sångerskan Gaby Ryd, kan dra åt ett håll medan gitarren, antingen spelad av Jens Almqvist, också trummor, eller Johannes Ekdahl Du Rietz, också bas, drar åt ett annat. Några extramusiker bidrar med trumpet, klarinett och saxofon.
Gaby Ryd, som också skriver texterna (och gör melodierna tillsammans med Almqvist), använder hela den moderna svenska ordboken, från gatu- till skriftspråk. Hon rimmar så fyndigt och kan ibland betona orden lite avigt, sjunga liksom på nutidslundensiska (då tänker jag på Laleh).
Oftast så struttigt glad musik att man kan sätta cirkus före pop. Vilket fungerar som en effektiv kontrast till de mindre glada vardagstexterna, så privata att de blir allmänna.
Lyssna t ex på titelspåret, ”Slå mig inte”, ”Knyter en knut” och ”Vänster/Höger”. Min egen favorit, ”Déjà vu”, börjar som en deklamerad dikt med Gabys nakna röst och sen läggs musiken till, allt mer, lite i taget.
(Ungefär såhär i Ystads Allehanda 2009)
Erikssons kultursidor 
Bra skrivet, grymt band och så vitt jag hört helt unika. Deja Vu, Hybris och den lite mer ösiga En på miljonen är mina personliga favorispår. Tycker också att din liknelse med Lahle känns helt relevant vad det gäller Gabys språk.
/Erik
GillaGilla