Yoko Ono
Between My Head And The Sky
(Chimera/Border)
Minns inte vad jag såg av hennes konst men i början av 60-talet blev jag kär i Yoko Ono. Det var innan John Lennon åt av Yokos äpple och blev likadan.
En stark, modig och egenartad kvinna, som gått sin egen väg genom konsten och inte minst musiken. Utskälld av manliga musikkritiker och en förebild för yngre kvinnliga musiker och artister.
Till sitt nya album, ”Between My Head And The Sky”, har Yoko återupplivat Plastic Ono Band, som hon och John hade tillsammans. Nu finns istället Sean Lennon, deras son, med på bl a klaviatur och gitarr.
Låtarna har mamma gjort. Hon deklamerar, sjunger och skriker, använder rösten som ett improviserande instrument.
Visst kan det bli lite mycket av det sistnämnda, men hennes lockrop och primalskrik till bubblande experimentfunkrock kan också vara medryckande och nyskapande, som i ”Waiting For The D Train” och ”Ask The Elephant”.
Och lyssna på ”Memory Of Footsteps”, där Yoko pratsjunger till Seans piano och Michael Leonharts trumpet. Helt annorlunda, raka motsatsen. Så stilla och stämningsfullt, lika vackert som otäckt.
”Between My Head And The Sky” är en skiva för lyssnare som vill att musik ska riva upp och skaka om, förändra oss för stunden och livet.
Det är rockmusik just nu med och av Yoko Ono, 76 år. Wow!
(Ystads Allehanda 2009)
Erikssons kultursidor 