Hultvik, del 2

Jean Bolinder
Poliser i Hultvik
(Soleka förlag)

hultvik”Skälmroman” är Jean Bolinders egen karaktärisering av boken ”Poliser i Hultvik”. Men ordet måste vara felvalt. Skälm betyder ju skojare och kanalje. Ändå en ganska hygglig person men Bolinders poliser är mer onda än så.

Han fortsätter att skildra den lilla skånska staden vid Hanöbukten som presenterades i novellsamlingen ”Hultvik, Kristianstads län”. Det är småroligt skrivet, lite skälmaktigt, men ännu mer otäckt.

Småstaden Hultviks befolkning = hela mänskligheten, förmodar jag, delas in i onda och dumma. De som är snälla men dumma som unga blir behandlade så illa av de onda att också de snälla riskerar att bli onda som vuxna.

Crazy noir, så kan genren karaktäriseras.

Bolinder gräver sig allt djupare ner i de grumliga villkoren för mänskligt liv. Det är mörkt därnere, där han sitter och skriver, nästan svart. Då måste han ju skämta till det, för att orka skriva (och leva).

”Poliser i Hultvik” ska inte vara en deckare. Men huvudpersonerna är poliser. Här mördas, våldtas och begås diverse andra brott. Så ”skälmromanen” blir lika mycket en deckare som vissa av Bolinders kriminalromaner.

”De tre musketörerna var egentligen fyra” är undertiteln. Det syftar på poliserna: Andersson, Pettersson och Dumström – och den fjärde musketören, det outsagda ”jag”. Som nog innefattar alla jag; berättelsens grävande lokaljournalist, författaren Bolinder själv och läsarna.

Det är oss det beror på. Vi, som väl kan kallas dumma, måste protestera mot att onda människor bestämmer livets dagordning. Vi måste våga göra det, trots konsekvenserna.

I den skånska småstaden Hultvik finns en småfifflare från uppåt landet och ett kriminellt motorcykelgäng men de grövsta brotten, inklusive de ovannämnda, begås av poliser. Hultviks poliskår är mer kompis med buset än med stadens laglydiga invånare.

Nej, ingen vidare positiv syn på polismakten som Bolinder förmedlar. Redan i inledningen blir ”en djävla neger” som kommer körande i en Saab på Linderödsåsen förföljd och trakasserad av två poliser, en manlig och en kvinnlig. Bara början!

Det är – som alltid i Bolinders berättelser – synd om människorna eller snarare mänskligheten.

(Kvällsposten 2009)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s