Jan Stenmark i Sjöbo

Utställning
Jan Stenmark
Sjöbo konsthall, t o m 27 november

Går en vända genom Sjöbo konsthall, funderar och ställer några smått fördomsfulla, ja, kanske rent av dumma frågor till mig själv: Varför ska Jan Stenmarks bilder hänga på en konsthallsvägg? Fungerar inte bilderna minst lika bra när de trycks i en tidning eller någon av hans böcker? Fördjupas bilderna när de glasas och visas i en konsthall, lyfter det mer konstnärliga visningssättet fram något nytt, annat och mer?

stenmark070123_1210071241_1428597

Nej, tänkte jag svara. Trots att jag är ett Stenmarkfan – jag följde honom under många år när hans bilder regelbundet fanns på Aftonbladets kultursida och flera böcker av Jan Stenmark står i hyllan – så tyckte jag inte det var så meningsfullt att hänga upp bilderna på väggen.

Men efter en stund, när jag började gå runt i Sjöbo konsthall, lite fram och tillbaka bland bilderna – då hände något som inte är möjligt när en bild i taget publiceras på en tidningssida och nästan inte heller när bilden finns på ett bokuppslag, som man slår igen innan man slår upp nästa för att se en annan nästa bild.

I konsthallen kan jag flytta blicken mellan bilderna, liksom se flera bilder i samma blickfång. Då börjar Stenmarks bilder att kommunicera med varann, tala och sjunga. Varje bild blir en röst och rösterna blir en kör som sjunger en stilla och sorgsen sång. Det låter som en barnsång.

Ofta färgbilder men ibland svartvitt. Små till formatet, de största bilderna är knappt så stora som A4. En liten bild kan ha placerats på cirka ett A4-papper med mycket vitt omkring sig. Några gånger har Stenmark gjort en bildstrip: fyra sammanhängande bilder under samma glas. Till bilderna hör en kommenterande texter, oftast under men ibland i själva bilden, texterna kan också bli pratbubblor.

Stenmark klipper och klistrar, monterar ihop foton och illustrationer ur gamla tidningar, ibland ritar och målar han på bilderna. Han använder inte dator, vilket man kunde tro, för klipp- och klistrandet är noggrant gjort = omärkligt. Svårare att göra för hand också: det gäller att hitta klipp som passar till format och proportioner.

Stenmark 2Barn – kanske oftast en pojke – förekommer på nära nog varje bild som Jan Stenmark ställer ut. Även de vuxna, som syns på några av bilderna, har barnet inom sig, bär sig själv som barn med eller mot sitt vuxna jag. Som i den bild – den kunde ha varit utställningens signaturbild men bilden är kanske för mörk och hemsk? – som föreställer samma människa och man i dubbelupplaga, äldre och liten. Mannen minns pojken i en tankebubbla. Bildtexten lyder: ”Det enda han vill bli, har han redan varit.”

Också en annan bild, som korresponderar med den nämnda, föreställer en pojke och en man, nu med barnets ögon. Pojken tittar in genom dörröppningen till rummet där hans far ligger med huvet på bordet och en flaska i hand. Bildtext: ”Allt det jobbiga här i livet: Att vara liten, att vara stor.”

Det är mörkt, för att inte säga svart. Så hemskt. Inte mycket ljus och hopp i Stenmarks bilder (även om just dessa bilder nog måste vara de svartaste och värsta) utan bilderna är mer en bearbetning av livet, ett sätt att hålla livet i schack, sina minnen och känslor under kontroll, leva och överleva ändå, trots livet.

Jan Stenmark sammanfattar i en annan bildtext: ”Livet är till för att levas. Och dös på slutet.”

Svärtan förstärks av att hans bilder har karaktären av skämtteckningar, det vill säga innan man börjar titta och läsa. Här finns humor men det är skämtteckningar utan skämt – eller där skämtet fastnar djupt i halsen, i ens hjärta; skrattet byts mot sorg. Stenmark gör sorgebilder som blir så sorgsna att de väl måste vara personliga och själverfarna.

Kombinationen bild och text är ibland så direkt att jag rycker till. Som, för att ta ännu ett exempel, när bilden visar en förort med höghus och lekande barn. Texten är en efterkommentar: ”Att vi växte upp i en torftig förort, fick vi gudskelov inte reda på förrän långt senare.”

Ibland kan det också vara ett glapp mellan bild och text, och ju större glappet är desto längre och starkare verkar bilderna i mig, stannar kvar och oroar. För då – nu – måste jag tänka och tolka själv. Utställningen i Sjöbo konsthall innehåller (minst) två, om ordet ursäktas, bra exempel också på detta.

inlaga/hõgupplõst

Den ena bilden visar en ung flicka. Det är vinterkväll och flickan tittar in i en svart himmel. Hon har röda vantar och nu tappar hon ena vanten. Bildtext: ”Vanten i tappningsögonblicket.”

På en svartvit bild syns en ännu yngre flicka, nog kväll här också och flickan verkar knäböja vid sin säng med händerna nästan som i bön. Till detta har Jan Stenmark fogat texten: ”Efter en lång dags gnäll och skäll var Guds tystnad som balsam för själen.”

(Ystads Allehanda 2009)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s