Gunnar Harding, efter 40 år drygt

Gunnar Harding
Innerstad
(Wahlström & Widstrand)

InnerstadSå många år men han är ändå samma poet, det märks så fort jag läser ett par rader i hans nya diktsamling. Jag känner igen Gunnar Harding från de tidiga diktsamlingarna ”Lokomotivet som frös fast”, ”Den svenske cyklistens sång” och ”Blommor till James Dean”, utgivna i slutet av 60-talet.

Efter mer än 40 år diktar han förstås inte exakt likadant men ändå är det som om han diktade som då. Åren har gått och tillkommit, det är skillnaden. Han har lagt till erfarenheter från levnadsåren. Men – och det är viktigt – inte suddat bort några år, inte stoppat undan en del av sig själv. Hela poeten, som ung, medelålders och äldre, finns med i Hardings nya diktsamling ”Innerstad”.

I början var raderna placerade här och var på sidan med det vita pappret som luft emellan, som hos modernistiska franska och amerikanska poeter. Nu är vänsterkanten rak och raderna kunde lika gärna höra hemma i en välformulerad, poetisk roman som i en diktsamling. Dikt- eller romanraderna har blott kapats av så de blivit ojämna men på grammatiskt logiska ställen, som efter en punkt eller ett kommatecken.

Gunnar Harding diktar fortfarande med enkla ord men fortfarande blir också de enkla orden till symboler som i sin tur målar bilder vi kan stiga in i. Ja, nästan – fast på ett vänligt sätt – ”tvingar” läsaren att stiga in i dikterna, bli en del av dem och göra dikterna till en del av läsaren.

Som följande rader, ur dikten ”De hemlighetsfulla telefonisterna”:

Och jag går därifrån förbi huset där du hade
din lilla bokhandel och sålde inbundna böcker till mig
för priset av pocketböcker, tills bokhandeln gick omkull.

I alla fall jag är där, genast, i poetens dikt och minne.

Gunnar Harding Foto Moona Björklund

Foto: Moona Björklund

Gunnar Harding har en särdeles förmåga att minnas detaljer och återanvända dem som symbolbärare. Eller hittar han på? Nej, kan inte tro det. Hans minns ju och diktar så tydligt, som när han, i dikten ”De som gick före”, använder en annan enkel, vardaglig iakttagelse:

Snön hopas på bilarna
och föraren skrapar vindrutan med plastomslaget
till en Dolly Parton-CD.

Han har alltid blickat bakåt, diktat ur minnen. Fast tidigare blickade han framåt och bakåt, i den ordningen. Nu blickar han bakåt och framåt, eller kanske att han diktar mer i nuet, just nu: går runt i Stockholms, livets och poesins ”Innerstad” och upptäcker ”Blåmesen vid Johannes kyrka”, ägnar en annan dikt, ”Blomsterlökar”, åt

Lökarna i krukan jag fick av dig
har ännu inte avslöjat sin identitet

eller, i ”Interiör”, beskriver sig själv:

67 år, och håret grånat, mustaschen
glöder inte längre, fast lätt gulnad av all piprök.

Mest tycker jag nog om avdelningen ”Årtal” med minnen från specifika år: ”1950 (Orgeltystnad)”, då en nioåring, han måste väl heta Gunnar,

mitt i vintern
har satts på ett tåg och stiger av en stjärnklar kväll
vid ett översnöat stationshus där ingen väntar,

”1968 (International Writing Porgram)”, då han som ung poetstipendiat i USA

på flygplatserna ser… soldater på väg till Vietnam,
på väg hem från Vietnam.

eller ”1971 (Obrid-Belgrad)”, då han och Lars Gustafsson reste i Östeuropa och den senare (något besviken på mottagandet) plötsligt röt:

”Ich bin doktor Gustafsson aus Schweden”.

En unik svensk poet med förmågan att – samtidigt – dikta lika realistiskt som surrealistiskt. Det är vad Gunnar Harding varit och är. Precis som han inleder ovannämnda årtalsdikt från ”1971”:

Vartenda ord är sant, men vad tjänar det till
när ingen tror på vår resa, att den överhuvudtaget
har ägt rum.

(Ystads Allehanda 2009)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s