Den nyskånska myllan

Björn Ranelid
Min son fäktas mot världen
(Albert Bonniers förlag)

ranelid_minsonfaktasBor man i trakten, vilket jag gör, läser man ”Min son fäktas mot världen” med särskilt intresse.

Miljön känns igen. Den är autentisk: Skåne från Sjöbo och österut, ungefär. Också somliga personer känner jag – eller tycker mig känna – igen.

Björn Ranelid själv är med i egenskap av sommarbo, författar-jag, far och brevskrivare till sonen August. Andra personer i Ranelids nya roman både känns och känns inte igen.

John Haber, amerikansk kompositör på Österlen, heter väl inte så och hans sångerska kommer väl inte från Hongkong? Preben och Tomas Anker med förflutet som konstryttare på motorcykel är väl inte bröder och heter väl inte så de heller? Även modeskaperskan Laura Wiik (?) vill jag minnas att jag läst om i Ystads Allehanda.

Nyckelroman? Verkliga människor eller fiktiva romanfigurer? Har det någon betydelse? Ja, åtminstone om man bor i trakten. Genom att placera sig själv och sonen i berättelsen, låta Ranelid senior och junior umgås med personerna, deklarerar författaren autenticitet: här berättas sanningen om den livsmån och bymentalitet i vilken främlingsrädsla och Sjöbopartism kunnat gro och växa.

(När jag mötte Ranelid på Thorsten Perssons fotoutställning i Sjöbo uttryckte han oro för hur höstboken skulle tas emot, rasister och nynazister är inte att leka med…)

Nu handlar inte ”Min son fäktas mot världen” om nynazism; inte direkt. Skinnskallar förekommer men i periferin. Ranelid har gjort något värre: satt skoveln i den skånska jordmånen, grävt upp och vänt på jorden. Han silar jorden mellan fingrarna, skiljer ogräs från medicinalväxter och rosor.

”Byn sov lugnt och stilla”, skriver han, ”men under ytan bar den kniv.” En av flera exakta formuleringar, balanserande mellan prosa och poesi, verklighet, dröm och fantasteri, som naglar fast historiens väderlek och livets temperatur, lyfter upp den gödsel, vilken får människor att sluta växa, till läsarens näsa.

Den lilla österlenska by som Ranelid skildrar är snarare den lilla byns mentalitet än en faktisk by, ens i romanform. Byn sträcker sig mellan Lunnarp, Tomelilla och Kivik, Brösarps backar och Sandhammaren, Simrishamn, Ystad och även mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Byns människor, oavsett om de finns eller bara nästan finns, har vuxit ur jorden: somliga som ogräs, andra som medicinalväxter. Med andra ord kan man skriva att somliga valde ondska, instängdhet och inskränkthet, medan andra väljer utblick och godhet.

För mycket vill jag inte avslöja om vad som händer i Ranelids lilla by på Österlen och varför det händer. Det får ni läsa själva. Men åtminstone två namn ur myllret av personer/människor bör uppmärksammas: den ene heter Gilbert Häger, mejeriabetare och en mejerinäringens uppfinnare, världsresenär och vän med Dalai lama; den andre är den ovannämnde motorcykelryttaren Preben Anker, numera traktens manlige hemsamarit.

Också dessa människor, denna människosort, återfinns i den skånska byn. Det är viktigt att påpeka: alla bybor gödslar inte jorden för främlingsfientlighet och rasism. Några har vilja och styrka att vandra ”utanför gränserna”.

Det finns böcker jag inte vill recensera i betydelsen betygsätta eller gradera i förhållande till författarens tidigare böcker. ”Min son fäktas mot världen” är en sådan bok. Kanske för att berättelsen står mig för nära (jag kan se bokens människor på Konsum i Sjöbo eller julmarknaden i Vollsjö). Den är ett ingrepp i hjärnan och hugg i hjärtat – ett betyg gott nog.

Ranelids budskap är enkelt men svårt: det är barnen – och därför föräldrarna, i detta fall fäderna – det beror på. Hur var/är Augusts pappa Björn, Gilberts pappa Rafael Häger och Prebens pappa Nils Anker som uppfostrare, förebilder och trädgårdsmästare? Med vad gödslar de jorden? Ondska eller godhet, inskränkhet eller nyfikenhet? Hur sköter fäderna sin trädgård? Vilken livssyn förmedlas till barnen/sönerna?

Ytterligare några citat – valda på måfå, finns många att välja bland: ”Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar”, ”Många gör en lägereld av hat och avund” och ”Gud kan inte häpna längre”.

(Kvällsposten 2000)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s