Julian Opie
Dancing in Kristianstad
Kristianstads konsthall t o m 14/10
Nej, han vill inte bli kallad ”popkonstnär”. Det poängterade han när utställningen visades för pressen. Men vad ska Opies konst kallas då, om inte popkonst?
Julian Opie räknas till Young British Artists, ett antal inte längre så unga brittiska konstnärer som arbetar med många olika tekniker och inom olika media.
Roger spelar bas som skulptur i metall och plast.
Opie har ofta populärkultur, till exempel pop- och rockmusik, som utgångspunkt. Hans konst blir också en del av popkulturen genom att han använder material och uttrycksformer som vinyl, gnuggisar, termoplast, hologram, dator, LED- och LCD-skärmar.
Utställningen ”Dancing in Kristianstad” är ingen heltäckande presentation av Julian Opie utan har gravitation, människans kropp och rörelse, kroppens förhållande till materien och omvärlden, som tema.
Ett antal namngivna kvinnor – Caterina, Bijou, Shahnoza, Leanne och Ann – dansar. Observera att det inte betyder att de personliggörs. Det är bara på namnet som den ena kvinnan går att skilja från den andra.
Samma (?) dansande kvinna med olika namn i olika material samt tre gånger Bryan Adams.
De blir kvinnan – som dansande kropp. Hon dansar rörligt: i gråvitt och hologent, som gult blinkande LED-lampor och i röd stretchklänning på LCD-skärmen. Hon har fångats i en stilla rörelse: med breda tryckta svarta gnuggisar på vinyltavlorna och väggen samt de stora glasskivorna. Hon dansar klassiskt, street och pole dance.
Jag är inte pryd. Jag har ingenting emot nakna kvinnor. Och visst kan man hävda att Julian Opie ansluter sig till konsthistoriens tradition av kvinnan som nakenmodell. Men när det bland kvinnonamnen finns en modell, en stångdansös och även dansare från Royal Ballet så undrar ju jag varför somliga klär av sig eller är helt nakna.
Pole dance behöver inte betyda strip tease men stångdansösen Shahnoza blir en strippa när hon är naken.
Även balettdansösen Caterina har Opie klätt av. Varför? Dans som dans, stripp som klassiskt?
Caterina dansar naken på väggen.
De porträtterade männen, Bryan (som faktiskt har ett efternamn, Adams) och Paul (medlem i Deep Purple och alltså heter Glover) är påklädda men ändå kroppar och sexuella. Bägge rockmusikerna har avbildats med sina stora, erigerade instrument. Elgitarristen Bryan står i tre positioner på en vinyltavla och elbasisten Paul syns i form av en jätteskulptur i metall och plast.
Också de är märkligt avpersonifierade. Utan efternamn kunde de ha varit anonyma rockmusiker, porträtt av den potente Mannen. Ska det vara kvinnans och mannens sexualitet som med- eller omedvetet speglas – men inte genom dem själva, de porträtterade kvinnorna och männen, utan genom en manlig konstnär, Julian Opie.
Att de porträtteras som konturer, med svarta, stiliserade gnuggstreck, bidrar till anonymiseringen. Opie låter dessutom människors huvuden vara skilda från kroppen. Huvudet rör sig samtidigt med den övriga kroppen men saknar fysisk – och intellektuell? – kontakt.
Julian Opie reducerar och plattar till, förvandlar djup till yta. Rockmusik innehåller mycket mer än i Opies konst.
Och kvinnor är definitivt mer, också i sin rörelse, som dansande kvinnor, med eller utan kläder.
Blädderblocksdans.
Ska jag vara helt uppriktig så tycker jag att Opies popkonst kommer bäst till sin rätt i de små extragrejer som säljs i konsthallsshoppen, bland annat kylskåpsmagneter och block med rörliga blädderbilder.
PS. Caterina som dansar naken på väggen i Kristianstads konsthall dansar också på Kivik Art Center. Där har den nakna Caterina blästrats in och och högpolerats på stora, fyrkantiga stenar av skånsk diabas. Catarina dansar på stenarna som balanserar mot varann och bildar tre skulpturer.
Tungt och lätt. Maskulint och feminint. Mannens och kvinnans sexualitet. Realistiskt och sant eller gammalt och unket (på nytt eller för alltid könsbundet). Nästan som ett facit till min upplevelse av utställningen i Kristianstad. Och vilken utmaning för någon genusforskare att gå loss på…
Se Caterina ”Dancing in Kivik” på Kivik Art Centres hemsida.
Foton (utom blädderblocket): Bengt Eriksson
(Ungefär samma text i Kvällsposten 2009)
Erikssons kultursidor 