Les Amazones de Guinée
Wamato
(Sterns/BAM)
För nära tjugo år sen kom Les Amazones från Guinea-Conakry till Sverige, närmare bestämt Skåne, för att spela på en så osannolik plats som amfiteatern i Sövde. Fjorton kvinnor, musiker och sångerskor, bjöd på en konsert som blev en av mina största musikupplevelser någonsin!
Les Amazones bildades redan 1961 som L’Orchestre féminin de la Gendarmerie de Guinée. Då spelades det akustiskt (bland annat fiol, mandolin och congas) men i slutet av 60-talet bytte orkestern till elförstärkta instrument och fick sitt nya namn. Les Amazones var, som det förra namnet antyder, och är fortfarande en militärorkester.
Första gången jag hörde kvinnoorkestern var på en piratkassett som jag råkade lägga öronen på under en resa i Afrika på 70-talet. I skivhyllan står dessutom en sönderspelad live-LP, ”Au cœur de Paris”, från 1983.
Nu har L’Orchestre Les Amazones de Guinée gett ut sitt andra officiella album, ”Wamato”. (Eller tredje, om man räknar med en inspelning från den akustiska tiden.) Fler utgivningar har det inte blivit. Varför? Under åren har medlemmar kommit och gått, några har dött. Det märkliga är att 2000-talets upplaga av Les Amazones, nu under ledning av majoren och elbasisten Salématou Diallo, låter nästan exakt som orkestern lät för upp till trettio år sen.
Typisk 60- och 70-talsafro, elförstärkt men mjuk och varm. Afropop med känsla av folkmusik. Musiker från landsbygden har flyttat in till stan, bytt till elgitarr och saxofon. Traditionell musik blandas med rumba och andra återvändande afrohybrider. Som när Yaya Kouyaté, ny solist på elgitarr, spelar virtuost och svängigt men samtidigt så lugnt och stilla, som om hon nyss bytt från kora eller något annat afrikanskt stränginstrument.
Sångerskan M’Mah Sylla, som på det förra albumet var nybliven medlem, medverkar också på ”Wamato”. Det måste vara hon som har en mer erfaren, djup och mörk röst, medan Fatoumata N’Gady Keita sjunger ljust och tjattrigt. I titelspåret byter de sjungande löjtnanterna av varandra och ger musiken olika karaktärer.
Trumsektionen – Mamade Cisse, trumset, samt kaptenerna Elisabeth Camara, tumba, och Mato Camara, timbales – lägger en mångrytmisk grund till orkesterns fjärilslätta afro, våtvarm som en västafrikansk eftermiddag. Också kompgitarren bidrar med lätta rytmmönster och saxofonerna gör snabba, täta inpass.
Ett av spåren, ”Meilleurs vœux”, skiljer ut sig. En chanson med sång på franska i tolkning till afro, lite småkonstigt. Det skulle kanske kunna drar ner betyget, i andras öron. Jo, men Les Amazones är ju mina afro-idoler, så jag gillar det här också…
Bästa låtar: Titelspåret och ”Zawi” med ivrig trumduell.
Lyssna också på: Försök hitta CD-utgåvan av ”Au cœur de Paris”.
Övrigt: Les Amazones-sångerskorna Sona Diabate och M’Mah Sylla har även gjort flera soloskivor.
(Publicerat i Svenska Dagbladet 2008)
Erikssons kultursidor 