Månadsarkiv: maj 2009

Ur skivarkivet: Fanny Kempe

Jag ser i Dagens Nyheter att Fanny Kempe fyllt 60 år.  Ett fyrfaldigt…!!!!

Hört Fanny Kempe har jag inte gjort sen… ja, när var det? Någon gång på 90-talet. Hon var då en av mina absoluta favoriter bland de svenska sångpoeterna.  Fanny Kempe gjorde två album, det ena på 80-talet och vinyltiden, det andra på 90-talet och den nya CD-tiden. 

Därefter har det tydligen inte blivit några fler skivor. Det är synd. Men det är väl inte för sent ännu? Följande skrev jag om Fanny Kempes hittills senaste album, när det kom.

 

Fanny Kempe
Ofrånkomligt
(Hawk)

Det går inte att jämföra Fanny Kempe med någon annan sångpoetissa, varken utländsk eller svensk. Hon liknar ingen annan. Hur ska jag beskriva henne? Jag kan inte! Låt mig därför börja med producenten:

Peter R Ericson har producerat och spelar också gitarrer på skivan. Peter har givit stadga åt Fanny Kempes melodier. Kompet stöttar hennes sång så som en bärande balk hindrar ett hus från att störta samman. En melodislinga poängteras så att den sätter sig i lyssnarens huvud. Släpp ”Moln för dig, Baby Blue” på singel! Det är en ”hit”!

Kort sagt: som den mest kommersielle skivproducent har Peter ”tillrättalagt” Fannys sånger och sång för den ovane lyssnaren. Med en mindre egensinnig artist än Fanny Kempe hade resultatet blivit en katastrof. Nu har resultatet istället blivit – ja, varför inte använda ordet ”räddningen”.

Så kan man också säga att Peter Ericson arbetat: som en terapeut. Han har visat en framkomlig väg för Fannys sång och sånger. Det ”gungfly”, som Fanny sjunger om, gungar till men sjunker inte. Hennes sång är en pytteliten farkost på ett stort, stormande hav. Men den lilla båten varken välter eller sjunker. Farkosten är välbyggd – tacka Peter för det.

Vad sångerna handlar om? Vet inte säkert. Också texterna är undflyende – nej, fel ord. Texterna är sökande, det är som om de gått vilse i en skog. Sångerna handlar nog, tror jag, om kärlek och vänskap, om människans eviga försök att kombinera sitt eget liv med sökandet efter en livskamrat.

Men det enda jag säkert vet är att Fanny Kempe, egentligen, inte är någon artist. Hon är en människa som pratar med mig genom högtalarna, som på CD-plasten skrivit ett brev till mig med sitt livsblod. Hennes skiva innehåller ett personligt och viktigt meddelande. Lyssna! sjunger Fanny med en röst som balanserar på melodierna som på slak lina.

Blev recensionen svårförståelig? Konstig? Kanske att jag inte alls lyckats förmedla Fanny Kempes sångpoesi till dig? Hur ska jag då bära mig åt? Så gärna jag vill att också du ska få träffa henne!

(Tryckt i Svenska Dagbladet 1992)

Annonser

Lennart Persson har dött

Livet är djupt orättvist. Somliga lever i evigheter, andra dör i förtid. Lennart Persson, 58 år, dog i går. Lennart var – och förblir – den bästa svenska musikskribent – alla kategorier – som funnits i Sverige så länge jag har levt.

www.rootsy.nu  finns en nekrolog över Lennart Persson. Det kommer att bli fler, det kommer att skrivas många. Vi är många som redan saknar och alltid kommer att minnas honom.

Livets ljudspår

Kan någon förklara varför inte Lennart Persson har en stående krönika i någon av Sveriges största dagstidningar där han får skriva om vilken musik han vill? Varför inte redaktörerna för kultur- och nöjessidorna slåss om att han ska medverka i deras tidning?

Istället får man leta reda på honom i tidskrifter som Sonic och Livets goda, tidningen Barometern i Kalmar och norska nättidningen ABC Nyheter. (Nu har Lennart även öppnat en hemsida med adressen www.lennartpersson.se  där han återpublicerar sina texter.)

Det är Lennart Persson i Malmö jag talar om. Mest förknippas han – fortfarande – med skivaffären Musik och Konst och de egna musikfanzinerna Larm och Feber. Musikskrivandet började med att han efterträdde Mats Olsson som popskribent i tidningen Arbetet.

Det var tidigt 70-tal och då skrev jag i Expressen. Där jag tydligen kritiserade Lennart Persson för att inte lyssna tillräckligt noga på poplåtarnas texter. Jag har glömt men han minns, för Lennart har påpekat det flera gånger. 

Kanske har då mina kritiska ord haft en liten betydelse för hans utveckling från popskribent till musikalisk livsfilosof. Inte många musikskribenter i Sverige når upp till de främsta i världen, vad gäller nyfikenhet och kunnande, stilistik, analys- och kommunikationsförmåga. Lennart Persson gör det.

hm_be_0812_musikbok_lennartperssonMusik är ett samtal om allt mellan liv och död. En tur och returresa genom livet med tågbyte vid dödens station. All musik som Lennart Persson skriver om ingår i ett ljudspår till hans eget och våra liv, ditt och mitt. Titeln till hans nya bok, ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” (Reverb), anger det exakta innehållet i hans artiklar, intervjuer,  krönikor, recensioner…

Märkligt? Kan musiken, sångerna och låtarna, vara så allvarliga och djupa. Så livsfilosofiska. Det är ju lågkultur, bara populärmusik han skriver om. Men den som fått sitt liv bekräftat eller förändrat av ”Land of 1000 Dances” (Namelosers), ”Hound Dog” (Big Mama Thornton), ”Tutti Frutti” (Little Richard) och ”Fever” (Little Willie John), för att nämna några av mina livsavgörande musikaliska ögonblick, vet vad jag menar. Hur det känns. Vad det betyder.

 (Publicerat i Ystads /Trelleborgs Allehanda 2008)

Texter om kärlek och musik

Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons  numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken ”Sånger om kärlek” (Modernista).

Lennart Persson

Lennart Persson i skivaffären Musik och Konst (på 80-talet nån gång). Foto: Birgitta Olsson

 Varför valde du att ta med texter om just kärlekssånger?

– Jag tvekade länge, visste inte vilket urval jag skulle göra. Det var min tjej som sa att jag skulle ha kärlekssånger som tema. För då skriver jag bäst, tycker hon, när jag skriver om kärlek. Strax blev det lättare att välja också, en del texter gick genast bort. Och så kan nästa samling heta Sånger om allt annat än kärlek.

– Kärlek finns ju i mitten av allt liv. Det är kärleken vi jagar efter, sörjer och jublar över. Det finns dessutom många sorters kärlek. En text handlar om ”This Land is Your Land” av Woody Guthrie. En sång som inte skildrar ett kärleksförhållande mellan två människor utan mellan en människa och ett land.

Borde inte boktiteln hellre ha varit till exempel Kärlekstexter till sånger? (Ingen bra titel men ungefär så.)

Du skriver om en av rockens kåtaste inspelningar,  ”Great Balls of Fire” med Jerry Lee Lewis, en av de mest  drabbande, sorgliga och även mest befriande kärlekssångerna, ”Love Hurts” med Gram Parsons & Emmylou Harris, en av de ömmaste och ömkligaste kärlekssånger jag vet, ”The Lady Came from Baltimore” med Tim Hardin, en kampsång för kvinnors rätt till kärlek och sexualitet, ”Woman´s Love Rights” med Laura Lee, och så vidare.

Ändå finns den största kärleken, tycker jag, i dina texter, i ditt sätt jag att sätt att skriva om och hylla något som ju brukar anses så simpelt som snabblyssnade poplåtar på ett par minuter plus.

– För mig är musik både den enklaste och mest högtstående formen av kultur. Sånger knyter ihop länder, människor, tankar. En låt kräver så lite och ändå kan den förändra ens liv. Och gör det också, en gång och en gång till. 

– Du har väl hört allt? säger folk. Nej, det finns alltid en ny låt som jag inte hört och som kan förändra mitt liv, ännu en gång. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om låtar varenda vecka i 100 år!

Visst hände det något med musikskribenten Lennart Persson på 80-talet? Minns inte vilken tidning det var men plötsligt började en av dina texter om någon skiva att leva och grep tag i mig.

Lennart ler och säger: 

– När jag började skriva på 70-talet så brydde jag mig inte så mycket om hur jag skrev. Då var det viktigast att ge tips på bra musik. Det är fortfarande viktigt men också skrivandet har blivit allt mer viktigt. 

Feber omslagTill boken ”Sånger om kärlek” har Lennart Persson sett över och ”rättat” tidningstexterna samt kompletterat med skivtips. Texter som han skriver till Sydsvenskan kan i sin tur vara en bearbetning av någon tidigare recension.

– Allting ska vara så jävla kort nu för tiden. Det har hänt att jag hämnats på en ”oförstående” redaktör som tvingat mig att korta ner. Som skivrecensent blir man allt mer en haiku-poet. Man tvingas rensa i varenda mening för att hinna säga något.

– I Sydsvenskan har jag fått möjlighet att skriva lite längre och utveckla en tanke. Även om Sydsvenskan-texterna också blivit kortare.

(Publicerat i Kvällsposten 2004)

Det rockar i Kina

Per Sinding-Larsen
Chinese Rocks
Kulturen i Lund den 14/5 2009

Sinding erikssons 1Per Sinding-Larsen diskuterade med en kompis: Varifrån kommer gitarren? Han började forska och upptäckte att den amerikanska rockens främsta musikinstrument skapades vid Babylons flod, i trakten av Bagdad.

Foto: Bengt Eriksson

Några frågor uppstod: Hur länge kommer USA att vara världsledande? Vilket land kan nästa gång bli det största inom musiken? För att korta ner historien: Per Sinding-Larsen, rockbevakare på SvT, reste till Kina…

I samband med utställningen ”Kina – mitt i världen” kom han i går kväll till Kulturen i Lund för att prata om  rockmusik från Kina (även lite pop och hiphop). Ett slags grundkurs om den kinesiska rockens tre generationer med ljud- och filmillustrationer från en laptop.

”En vänsterjournalist som jag”, sa han och log. Men det var inget skämt. Per Sinding-Larsen är skolad i 70-talets politiska musikjournalistik. Musiken hänger ihop med samhället.

Dagens kinesiska rock jämförde han med 70-talets svenska progg. Också i Kina anknyter rocken till landets egna musiktraditioner och har upproret som syfte, även om budskapet är individualistiskt: ”Vi skiter i er! Vi ägnar oss åt oss själva!”

Han spelade upp exempel på kinesiska punk- och grungeband med kvinnliga medlemmar – som Hang On The Box, Hard Queen och Ourselves Beside Me – och utbrast: ”Det är en jävla girl power i Kina!” Mycket kul också att höra kineser byta ut ”Compton” och rappa om ”Straight Outta Qingdao”.

Mest intressant för en alldeles för liten publik, enligt min mening, måste det ha varit med presentationerna av gruppen Hanggai, som strupsjunger sånger från Mongoliet till komp av hästhårsfiol och tvåsträngad punkluta, och den lika märkliga artisten Mamer, som skapar både modern och evig naturmusik från den vindpinande provinsen Xinjiang i västra Kina.

Bäst av allt: bägge är aktuella med nya album, som är tillgängliga i Sverige.

(Snabbrapport förra veckan i Kvällsposten)

I CD-spelaren: Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition/CDA)

Alla FagraFalafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

hm_0810_be_backa_bild 7 Alla Fagra

Folkmusikgruppen Alla Fagra med den allra fagraste sång av Julia Westberg. Foto: Birgitta Olsson.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)

Backafestivalen – Sveriges trevligaste musikfestival

Den 17-18 juli är datumen för 2009 års Backafestival på Österlen – som, enligt min mening, nog kan vara Sveriges trevligaste musikfestival. Så här var Backafestivalen i fjol…

hm_0810_be_backa_bild 6 Hoven Droven endast fiol

Precis så här låter det när Kjell-Erik Eriksson i Hoven Droven spelar fiol! Foto: Birgitta Olsson.

Urkult vid Nämforsen i Norrland och Korröfestivalen i Småland har blivit de mest omtalade svenska världs- och folkmusikfestivalerna. Nu är det dags också för den lilla Backafestivalen på Österlen i Skåne att bli känd i hela Sverige. Årets Backafestival gav mig samma känsla som på Korrö för tio sen. Det är något på gång!

Backafestivalen arrangerades första gången år 2005 på ägorna till Mandelmanns Trädgårdar i Södra Rörum. När den år 2007 hade vuxit och inkräktade för mycket på arbetet på gården, flyttade festivalen till den likaså backiga ängen bakom Tjörnedala konsthall.

Förra året stod Backafestivalens stora scen utomhus, besökarna satt i backen och lyssnade. I år hade den stora scenen placerats i ett festivaltält. Lite synd, tyckte en i arrangörsföreningen när festivalen inleddes på fredagen. När regnet öste ner på den andra festivaldagen så var arrangörerna desto gladare för att scenen inte stod utomhus.

hm_0810_be_backa_bild 1 didjeridukursBackafestivalen har gått från picknick med musik till en riktig musikfestival.

Dan Öberg undervisar i konsten att spela didgeridoo. Foto: Bengt Eriksson

Och även om det kan vara trevligt att sitta i gräset och äta och fika så nog är det musiken som lockar de flesta festivalbesökarna? Kanske tillsammans med kurserna i att spela didgeridoo, djembe och nyckelharpa eller dansa folkligt svenskt, etno och orientaliskt. Det fanns också en visstuga och verkstäder där barn och äldre kunde bygga instrument á la 60-talets musikverkstäder.

Musikutbudet har blivit allt större och bredare: folk- och världsmusik och annat inom begreppet folklig musik. Till exempel Detektivbyrån med sättningen vibrafon, dragspel och trummor (ibland en synt). hm_0810_be_backa_bild 4 DetektivbyranMärkligt att Detektivbyråns instrumentallåtar, som än kan leka Thore Skogman och än spräcka avantgardistiskt, passade in så bra på Backafestivalen. Det krävs både stora, vidöppna och små, fina arrangörsöron för att begripa det.

Detektivbyrån med Martin Molin på vibrafon. Vid klaviatur i bakgrunden syns också Anders Flanders. Foto: Birgitta Olsson.

Även Gunnar Källströms bonnatosiga Janne Vängman-punk fungerade mycket bättre på scen (än på skiva). Inte minst tack vare bandet Fridens Liljer som tog med hans småländska visor till både Istanbul och en finsk tangoskog.

Fredagens höjdpunkt blev Hoven Droven. Hela gruppen folkrockpogade (alltså punkdansade). Elgitarristen gick ut i publiken. Fiol och saxofon duellerade. Ösigare svensk folkmusik (plus rock och jazz) har aldrig spelats.

Från lördagen kan rapporteras om en spelning där Johan Hedin, nyckelharpa, och Esbjörn Hazelius, cittern med mera, blandade de bästa traditionella svenska låtarna med deras bästa egna.

Nya folkmusikgruppen Alla Fagra (sång, fioler, handtrumset, akustisk gitarrbas, bouzouki och harpa) låter som namnet: deras mestadels egna folkmelodier är just fagra. Vacker och melodisk svensk folkmusik i  musikhögskoletraditionen.

hm_0810_be_backa_bild 10 didjeridu med blues

Dan Öberg steg också upp på scenen med sin didgeridoo för att spela blues med gitarristerna Bert Deivert och Janne Zander. Foto: Birgitta Olsson.

Lördagens höjdpunkt: Bert Deivert och Janne Zander, som sjöng och spelade blues på ett stort antal akustiska gitarrer och mandoliner. Grovt och virtuost, samtidigt. Ett sökande efter den ur-blues som spelades på ett ackord. Också speciellt att höra två plåtgitarrer tillsammans.

I cafétältet fanns en liten scen för mindre kända, tillfälliga och mer lågmälda grupper. Som ett gäng med någon Fredrik i spetsen som provade ut sin egen altcountry och förstås Äpplet i lomman (festivalens husband vars medlemmar ingår i arrangörsgruppen) som spelar folkligt från Österlen på fiol, dragspel och gitarr.

hm_0810_be_backa_bild 9 Applet i lommanHus- och festivalorkestern Äpplet i lomman på caféscenen: Reine Steen, fiol, Lisa Kjellsson, dragspel, och Gustav Mandelmann, gitarr. Foto: Birgitta Olsson

Årets besöksiffra lär ha passerat 2000.  Ingen jättepublik och arrangörerna vill helst att Backafestivalen inte blir mycket större. Som om det går att stoppa! När årets grupper och musiker berättat för spelkompisarna hur kul det var att spela på Backafestivalen så kommer arrangörerna att översvämmas av CD-skivor. Och gaget – det ska vi nog komma överens om…

Tjörnedalaängen är stor! Många fler besökare får plats. Till nästa sommar skulle jag föreslå ett särskilt mattält – så att det blir plats för mer musik och publik i det lilla scentältet. Ett annat råd är att hyra in ett ännu större tält för den stora Backascenen.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)