Jennifer Saxells vingliga hus

När Jennifer Saxell gör låtar, spelar och sjunger, som hon gör på albumet ”Daisy Roulette” (Egna händer), så befinner hon sig (nästan) i sitt första hemland – alltså Kanada. Hon ansluter sig till, varierar och skriver vidare i den anglosaxiska

Foto: Birgitta Olsson

musiktradition hon växte upp med: i grunden country men även pop, jazz och blues. Eftersom hon samarbetar med svenska musiker blir resultatet dessutom ett möte mellan två länder, en tolkning både inifrån och utifrån av samma musik. 

 

När Jennifer Saxell målar, då befinner hon sig (nästan) i sitt andra hemland och sin nya hemstad – alltså Ystad. Hon är här men inte riktigt här, inte född här, nej, det syns eller åtminstone anas. Fortfarande efter alla åren i Ystad betraktar och avbildar hon sin nya hemstad med besökarens nyfikna – ja, häpna – ögon.

 

De flesta av hennes många målningar är liksom tidigare gjorda med pastellkritor, vilket betonar det naiva – obs! inte naivistiska – draget. Färgerna är direkta, klara och glada (eller halvklara och halvglada): rött, vitt, blått, gult…

 

De vinglar, de små husen i gränderna i Ystad, men de ramlar inte. Som om konstnären påpekar, både för sig själv och för galleribesökarna och de som bor i husen, att så gemytligt är inte livet ens här i Ystad. Stadens kyrka  känner jag igen och torget men i gränderna kan Jennifer Saxell byta ut ett hus eller måla om det, om hon får lust.

 

Oftast ganska små format men nu har hon också gjort ett par större målningar – och även några mindre – i en ny stil, där hon bytt till oljekritor. Hon har målat, skrapat och bearbetat oljekritsfärgen så att resultatet ändå ger känslan av pastell (men en annan sorts). 

 

Också de nya målningarna innehåller perspektivskeva, vinglande hus men här dominerar inte husen utan de har placerats i en större, egenartad natur och ibland fått ett slags orientalisk – eller ornamentarisk – inramning. Förut målade hon ofta någonting mitt emellan en sol och en måne på himlen, nu har detta ersatts av en cirkel med en ihoprullad livstråd. Och de där stenarna, som antyds längs ner på målningarna, nog är de gravstenar?

 

Jennifers Saxell målar nu mer allvarligt och lite sorgligt, än mer livskänsligt.   

 

(Tidigare publicerat i Kvällsposten 2007)