Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)
Varken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?
Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.
Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.
Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.
Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.
(GP 2002)
Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)
Från början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.
Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.
Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).
Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.
(GP 2004)
Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)
Youssou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.
Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.
På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.
Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.
Nja, en gång räckte.
(SvD 2007)
Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.
Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.
Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.
