Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).
En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.
”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.
Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.
Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.
Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”
I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.
Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson
Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.
Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?
De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).
Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.
Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?
Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.
Eller ska filmerna ha något annat tema?
Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.
Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson
Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.
I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.
Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.
Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).
Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.
Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.
Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?
Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!
Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson
Maria Lang-favoriter:
”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)
Böcker om Maria Lang:
Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)
”Sveriges mest säljande författare”, enligt omslaget, är också vår mest utskällda deckarförfattare. Hon kan inte skriva och är en underhållningsförfattare utan allvarligt syfte med författarskapet. Det första får ni avgöra själva – det andra är lögn. Kvinnomisshandel återkommer som tema och i sin nya, åttonde Fjällbackadeckare om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström återknyter Läckberg till ett annat ämne hon skrivit om förut: andra världskriget och nazismen. Dessutom placeras nazismen i dagens Sverige. Det politiska partiet Sveriges Vänner har tydliga likheter med Sverigedemokraterna.
Gösta Unefäldt, född 1926 och nestor bland Sveriges deckarförfattare, ger ut sin femtonde roman om Strömstadspoliserna. Men efter att han pensionerat de äldre poliserna har Unefäldts deckare blivit mindre av polisromaner och allt mer psykologiskt allmänmänskliga. Kriminella livsromaner, så kunde genren kallas. Unefäldt nästan omfamnar den så kallat vanliga människan, hennes liv och problem. Här vävs trådarna kring något så gemensamt men komplicerat som kärlek och sexualitet. Som vanligt är han också en mästare på att göra utvikningar från deckartråden – utan att det blir långrandigt!
Cherstin Juhlin, brottsutredare i Kristianstad, debuterar med en deckare om Annika Vester, brottsutredare i Kristianstad. Alltså en polisroman inifrån. Skildringen av poliserna känns ovanligt autentisk. Deras jargong låter äkta, grov men inte för grov. Viljan att skildra polisarbetet har fått Juhlin att ibland skriva en halv eller hel mening för mycket. Men det är en randanmärkning. Skildringen av den unga Gabriella, som blir våldtagen och påverkas för livet, är gjord med starkt patos. Hela berättelsen – personer, kriminalitet och andra händelser – kunde ha hämtats rätt ur verkligheten.
Ulla Bolinder är en annan sorts deckarförfattare. Hon har en helt egen stil. Ja, hennes deckare har till och med en helt egen form. En 45-årig tvåbarnsmamma ger sig av på en cykeltur – och försvinner. Spårlöst. Ingen ovanlig kriminalintrig men sättet att förmedla intrigen är inte det vanliga. Här finns inte någon berättarröst utan historien återberättas genom polisförhör och nedskrivna bandupptagningar som journalisten David Weber har gjort. Tråkigt? Torrt? Det kunde man tro. Men tvärtom! ”Domslut” är en mycket spännande kriminalroman och så levande att man får för sig att historien måste vara autentisk. Eller?
Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.
Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.
Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.
Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.
Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.
Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…
De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?
En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.
Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?
När det gäller deckare från Danmark så vet ni att jag inte kan vänta tills böckerna eventuellt kommer på svenska utan kastar mig genast över dem på danska. Som Gretelise Holms nya krimi, ”Møgkœllinger”, med den nu pensionerade journalisten och amatördetektiven Karin Sommer.
Eller skrift och drift, enligt förlagets PR-text. En haremsflicka och shejk ingår en pakt, som innebär att han undervisar henne – inte minst sexuellt – medan hon berättar erotiska historier.
PS. Norstedts förlag ger i dagarna ut ”Slöjan” på svenska i översättning av Urban Andersson.
Ur ett mejl (från Owe Thörnqvist): 
