I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Helena Wahlström Band

Helena Wahlström Band
Circle of Legacy
(Losen Records)

Hennes låtar, som nog bör kallas sånger eller kompositioner, lägger grunden.

Utifrån texterna och melodierna går hon sen vidare: med sin sång, sitt eget vokala uttryck, och dessutom släpps musikerna lösa.

Helena Wahlström Band är ett bra namn, för det handlar om en musikalisk helhet.

Konstjazz? Slarvig genrebenämning men vad passar bättre?

Helena Wahlströms melodier placerar sig delvis i den melodiska jazzsången. Med det menar jag att delar av varje sång är väl jazz medan andra delar hamnar i ett ingenmansland mellan mer experimentell musikal och modernistisk opera.

Hennes sång är teatral också, som om varje ton och ljud gestaltar något ur livet.

Ja, just ljud.

Som när hon i inledande ”False Field ”sjunger ordlöst – men inte som scat, inte alls som i jazz, utan Helena gräver fram ljud snarare än toner ur stämbanden i något slags filosofiskt grupporrspel med framför allt Naoko Sakata, piano, och Andreas Axelsson, trummor. Strax efter kommer Alexander Simm, gitarr, in och vill vara med han också.

Mycket spännande med samspelet mellan Helenas röst = vokala instrument, Hannah Törnell Wettermarks flöjt och väl Otis Sandsjös saxofon i ”Parallel Universe”. Snart, i samma låt, börjar den ordlösa sången att glida i vacker samklang med Anton Blomgrens bas.

Och hela tiden växer musiken, för varje lyssning…

(Lira 2012)

Spårhunden och annat barn- och ungdomsspännande 2012

Lördagen var deckardag också på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg.

Men i år hade Svenska Deckarakademin flyttat de så kallade ”korsförhören” av aktuella deckarförfattare till den mindre Dalamontern. Tyvärr inte så lyckat: fler deckarintresserade än det fanns publikutrymme.

Numera delar inte heller Deckarakademin ut så många priser som man brukade göra på bokmässan. Fast det viktigaste deckarpriset finns kvar: Spårhunden.

Priset (ett diplom och en kramhund som kunde vara ett syskon till Tintins seriehund Milou) får den författare som skrivit årets bästa svenska barn- eller ungdomsdeckare.

Låt mig poängtera att Spårhunden är det viktigaste deckarpriset i Sverige. Två skäl:

Svenska barn- och ungdomsdeckare håller en jämn och hög kvalitet. Ja, det kvalitativa genomsnittet är, hävdar jag, betydligt högre än genomsnittet för svenska vuxendeckare.

Barn- och ungdomsförfattare experimenterar ofta med formen. De kan skriva fram och tillbaks över genregränser, blanda historia med nutid, realism med fantasy.

Också 2012 hade tre författare/titlar nominerats till Spårhunden-priset:

Elsie Petrén, som skrivit barndeckare om bland annat den saxofonspelande Kommissarie Tax, var nominerad med sin första ungdomsthriller, ”Gåtan Felicia Hill” (B. Wahlströms). Spännande och verklighetsnära om två unga människor, en kille och en tjej.

Mårten Sandéns ”Fantomerna” (R&S) – den fjortonde (!) delen i hans serie om ungdomsdetektiverna Peter och Petra Petrini i ett så autentiskt Lund att staden luktar och hörs – hade också nominerats.

Liksom vuxendeckarförfattaren Veronica von Schencks första, både nutida och historiska yngredeckare, ”Den siste tsarens hemlighet” (Bladh by Bladh), om Sub Rosa-detektiverna Milo och Vendela Grip i den påhittade staden Elm, någonstans mellan en sjö och en bergstopp.

Karl G och Lilian Fredriksson meddelar exakt i denna tusendels     sekund vilken författare som får 2012 års Spårhunden-pris. Elsie Petrén ler gratulerande och Veronica von Schenck har börjar applådera medan Mårten Sandén väl nästan ser lite generad ut? Foto: Blenda Automatique

Olika målgrupper (lite äldre respektive lite yngre ungdomar) och även så olika böcker att juryn – K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin, samt prisutdelarna Karl G och Lilian Fredriksson – måste haft svårt att jämföra dem och utse en vinnare.

Som blev… Mårten Sandén. Inget att säga om det – alla tre hade varit välförtjänta pristagare.

(Även om Elsie Petrén var – och är – min favorit. Mårten Sandén borde ha fått Spårhunden-priset för flera år sen och Veronica von Schencks Sub Rosa-detektiver kunde väl ha väntat till i alla fall andra delen av serien, ”Kapten Flennes skatt”, hunnit ges ut.)

Fast jag hajade till vid presentationen av de nominerade. Lilian Fredriksson sa att det börjat skrivas för många barn- och ungdomsböcker om vampyrer och sånt där. Sluta med det! uppmanade hon. Annars kommer deckargenren för unga att upphöra.

Den åsikten förstår inte jag. Att litterära gränser vidgas bör väl gynna utvecklingen av hela kriminal- och spänningsgenren, både för yngre och äldre läsare?

Byt hellre ut ordet deckare mot krimi eller spänningslitteratur. Så kan vi släppa in såväl Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om häxorna i Engelsfors – den nya, andra boken heter ”Eld” (R&S) – som Nene Ormes berättelser – ”Särskild” heter hennes andra roman – om Malmös ”sära” invånare.

Fantasy och urban noir. Visst, men dessutom thrillerstämning och nog så kriminella handlingar.

Vad är ”Abacuspentagrammet” (B. Wahlströms) av Tony Manieri: agentthriller, fantasy eller science fiction för unga? Och hur ska vi göra med ”Jag väntar under mossan” (Bonnier Carlsen) av Amanda Hellberg, som går mellan skräck, övernaturligt och kriminellt oavsett om hon skriver för vuxna eller yngre?

Stefan Castas ”Under tiden” (Opal) – fortsättning på ”Den gröna cirkeln” – är en natur- och civilisationsthriller.

Bättre att inkludera än exkludera. Flera av de nämnda böckerna är dessutom generationsöverskridande. De knyter ihop yngre och äldre, kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Och finns det något som tyder på att mer traditionella barndeckare trängs bort och ut av genreexperimenten?

För de yngsta fortsätter Martin Widmark, till exempel i ”Födelsedagsmysteriet” (Bonnier Carlsen), att skriva lätt, väl och lite lagom spännande om de fall som LasseMajas detektivbyrå i Valleby löser så framgångsrikt.

Medan Anna Jansson, ”Skeppets gåta” och ”Spökhuset” (R&S), och Suzanne Mortensen, ”Hemlig last” (B. Wahlströms), skriver vidare om detektiven Emil Wern i Visby respektive Dickens detektivbyrå i Åhus för de något äldre.

Bara några exempel.

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012

Trumpetaren Anders Bergcrantz: chops, ambis och sound

En enda trumpetton kan vara lika innehållsrik som Svenska Akademiens ordbok. Hur ska då jag med några få ord – ack, dessa futtiga, otillräckliga ord – kunna beskriva hans, som han själv säger, ”sound”?

Ett blygsamt försök:

Det är som om han står där på scenen och pratar genom trumpeten. Nej, han pratar inte ens. Han står och funderar. Så minns han någonting, som får honom att le och småskratta. Lugnt och avspänt andas han genom trumpeten. Och ur trumpeten stiger toner och lägger sej som mjuka, svävande cumulusmoln i luften.

Låten heter ”Stella By Starlight” och finns på albumet ”Live At Sweet Basil” (Dragon), som Anders Bergcrantz spelat in på jazzklubben Sweet Basil i New York.

Är du en trumpet? frågar jag Anders Bergcrantz. Frågan kan ju verka fånig, men Anders svarar direkt:

- Ja, det tror jag.

- Ju bättre ”chops” och ”ambis” – två ”jazzord” som på svenska betyder, ungefär, inspiration – desto mer blir trumpeten en del av mej, desto mer av mej själv kommer ut ur klockstycket.

- Det är kul att du tycker att det låter så lätt, så enkelt och naturligt när jag spelar trumpet. Fast det ligger ju en del jobb bakom.

Klar för kvällens spelning. Anders Bergcrantz med trumpeten och i jazzkostymen. Foto: Birgitta Olsson

Säger Anders Bergcrantz, 31 år, som började spela trumpet när han var 15 och har gått ett år på musikskolan Berklee i USA och två år på Musikhögskolan i Malmö.

En, kan man tycka, likaså fånig följdfråga: Väljer musikern sitt musikinstrument eller väljer musikinstrumentet sin musiker? Också nu svarar Anders – utan betänketid – att trumpeten valde honom.

Pappa Sven Bergcrantz är en välkänd musiker i Skåne och också de två bröderna spelar jazz. I hemmet fanns många olika musikinstrument som Anders provspelade: elbas, saxofon, congas, tvärflöjt, trummor…

- Min storebror spelade trumpet. Han fick kämpa länge för att få ”sound” i trumpeten. Så provade jag brorsans trumpet… Jag fick ”sound” direkt! Brorsan tittade på mej,tyckte det var värdelöst. Han fick kämpa medan lillbrorsan bara tog trumpeten och började blåsa.

Innan rock och pop blev ungdomens musik var jazz den nya och ”trendiga” musiken. Idag kan jazzskivor vara svåra att hitta i närmaste skivaffär. Jazzklubbar måste få statligt stöd för att kunna arrangera konserter.

Det är nog inte bara intervjuaren som blir förvånad av att höra att Anders Bergcrantz är yrkesmusiker. Han försörjer sej på att spela jazzmusik på trumpet.

- Jazzpubliken är liten, men inte så liten som det sägs. Inte minst danskarna är trogna jazzlyssnare.

- Jag spelar lite hemma, mycket i Danmark och en del i andra länder. Då går det. Jag tror inte många svenska jazzmusiker kan försörja sej på att bara spela i Sverige.

En yrkesjazzmusiker för en ambulerande tillvaro – det är nästan som att vara handelsresande i jazz. Några ”arbetstillfällen”: Anders har sin egen orkester, spelar med danske pianisten Jan Kaspersen, är också medlem i Tolvan Big Band och på nya albumet ”Live At Sweet Basil” spelar han tillsammans med amerikanska musiker.

Hur många Anders Bergcrantz finns det? Blir det inte schizofrent att spela med så många olika musiker?

- Det kan man tycka, men stilarna är trots allt ganska lika – modern akustisk jazz. Jag spelar, så att säga, ”likadant” med alla banden. Jag vägrar att hamna i en situation där jag tvingas spelas musik som inte är ”jag”.

Musikskribenter har som gammal ovana att jämföra nya musiker med äldre och mer kända. Också trumpetaren Anders Bergcrantz har förstås kallats ”en ny Miles Davis”. Men hur mycket jag än lyssnar, så kan jag inte höra att Anders låter som Miles.

- Nej, det tycker inte jag heller.

- Hos alla trumpetare – hos alla jazzmusiker – finns Miles med i bakgrunden. Men att spela som Miles Davis går inte. Somliga har försökt – med mindre lyckade resultat.

Däremot, avbryter jag och berättar om en konsert där Anders Bergcrantz och hans eget jazzband bl a spelade låten ”Blues For Lee”. Nästa dag gick jag och köpte en skiva med Lee (amerikanske jazztrumpetaren Lee Morgan).

- Menar du att min låt fick dej att upptäcka Lee Morgan? Fantastiskt! Då har man lyckats!

Mellan hans och ditt trumpetspel tycker jag däremot att jag hör vissa likheter…

- Det stämmer säkert, säger Anders. Jag minns inte hur liten jag var när jag hörde honom första gången. Lee Morgan har inspirerat mej mycket.

(Femina 1993)

I CD-spelaren: ASJO

ASJO
Point of View
(Pitch Blue)

Trumpetaren Ann-Sofi Söderqvist blev strax en av mina favoritmusiker när jag hörde henne i slutet av 70-talet. På senare år har hon ägnat sig mer åt att komponera, arrangera och dirigera än att spela.

Lite synd, tycker jag, men hon är skicklig och personlig också som, låt säga, jazzmusikalisk auteur.

Som på albumet ”Point of View” med ASJO eller Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra; en så stor orkester (sång, piano, elgitarr, bas, saxofoner, trumpeter och tromboner) att den får benämnas storband. Bland medlemmarna finns några av Sveriges främsta jazzmusiker och inte minst Lena Swanberg som både sjunger vanlig jazzsång (om ordet ”vanlig” kan användas om henne) och utför instrumentala röstdueller med orkestern.

Ann-Sofi Söderqvist är en mångnyanserad kompositör.

En underliggande puls – bakom trummorna sitter Jonas Holgersson – driver på, försvinner ibland men återkommer. Det spelas både subtilt och med ett jäkla ös samt alla nyanser där emellan.

Söderqvist har också försett sångtexterna med så melodiska toner att de skulle kunna passa i den internationella jazzsångboken. Den som vill kan läsa sångtexterna i CD-häftet, kolla skiv- och låttitlar – och fundera över om – och i så fall hur – musiken är programmatisk.

Själv tror jag att Ann-Sofi Söderqvist känslofyllt sina kompositioner och arrangemang med så mycket hon bara kunde ur både sig sjäv och hela livet.

Flera musiker släpps fram för solospel:

Pianisten Harald Svensson och gitarristen Amedeo Nicoletti spelar lyriskt på var sitt sätt i ”À Bientôt” respektive ”Tranquility”.

Kolla musikvideon till låten ”À Bientôt”.

Än mer spännande är soliststafetterna. T ex sviten ”Trumpet Madness 1”, ”2” & ”3”, där vi kan jämföra trumpetarna Tomas Florhed, Patrik Skogh, Nils Jansson och Karl Olandersson i tur och ordning.

Eller ”Queen of All Goods” med solospel av (först) Karin Hammar och (sen) Lisa Bodelius, bägge trombon.

(Lira 2012)

I CD-spelaren: Jonas Holgersson

Jonas Holgersson
Snick Snack
(Moserobie)

Trumjazz. Ackompanjatör är fel titel. Trumslagare också. Takthållare – rena vansinnet!

Jonas Holgersson är en musiker som spelar trummor. Han kan nog vara Sveriges mest lyhörda och finkänsliga jazztrummis.

Jazz, förresten. På skivor och scener har han till exempel spelat med Jonas Kullhammar, Marie Bergman, Mikael Rickfors, Monica Zetterlund, Rigmor Gustafsson, Tommy Körberg och Jacob Karlzon, för att nämna några.

”Snick Snack” är hans första utgivning i eget namn. Med undantag för två spår har han gjort musiken.

Det är inte alltid så men det kan ju bli speciellt när en trummis svarar för komponerandet. Jonas Holgersson spelar före, mitt i och en bit bakom centrum. Men han lämnar aldrig fokus, mikrofonen är hela tiden på honom.

Medmusikerna – den distinkt melodiske basisten Christer Spering och den lyriske fribopsaxofonisten Karl-Martin Almqvist – spelar ibland med Holgersson och ibland spelar han med dom.

Han använder sina händer och fötter – minst tre av varje – för
att vandra runt på trumsettet. Där finns såväl lekfullt klirrande cymbaler som bom bom-bastrumman, dunsande pukor och en mer rapp virveltrumma.

Än här, än där; om vartannat, snabbt-snabbt som en iller men alltid lika rytmsäker. Han lägger en puls som ligger kvar medan han går på utflykter. Jag häpnar, det är ordet.

Mellan triostyckena finns även några solospår.

Jonas Holgersson är en av få trummisar som kan spela så omväxlande solon, både rytmiska och melodiska, att jag aldrig suckar. Utan istället ropar: För lite, för kort! Spela mer! Ta ett längre solo!

(Lira 2011)

Jazzfestivalen i Ystad: Georg och Sarah Riedel m fl

Georg Riedel & vänner
Ystads teater
Fredag kl 14

Georg Riedels basfiol är en taktpinne. Inte hård och spetsig utan mjuk och vänlig men ändå bestämd. Hans rytmiskt melodiska basgångar och toner dirigerar musiken, nickar till och uppmuntrar de övriga musikerna.

De flesta sånger/melodier som framfördes på konserten finns på albumet ”Hemligheter på vägen” (Footprint).

Jacob Karlzon med sina lyriska toner på pianot, Mattias Ståhls snabbt hoppiga bomullstunga vibrafonslag, saxofonisten Joakim Milders brusande sammetstoner och Jan Allans spetsiga men avrundade trumpettoner. Nej, inga trummor.

Samt, inte minst, Georgs dotter: den unga jazzsångerskan Sarah Riedel.

Så bra hon sjunger! Ja, både skådespelar och sjunger. Sarah Riedel glider mellan internationell, läs amerikansk, jazzrytmik och den lite tyngre melodin som finns i vårt svenska språk. Till exempel Kristina Lugns absurda text (med melodi av Georg Riedel förstås) om ett restaurangbesök – eller om texten handlar om hela livet? – blir såväl jazzevergreen som folkvisa och teatersång.

Lite som en poesikväll också, enligt min bänkgranne.

Sarah Riedel.

En svit med musik till tre dikter av den israeliske kärlekspoeten Yehuda Amichai ger en tyngre, extra botten åt konserten. Nu förändras också det melodiska språket, främst kanske i Riedels bastoner, stämningen blir både mer sorgsen och mer energisk. Trumpet och sax blåser tystlåtna klezmertoner.

Georg Riedel har komponerat all musik som framförs. Då och då tittar han upp från basen och ler, både som en stolt pappa och en lika stolt musiknestor. Som om han tänker: Vilket fantastiskt framförande av min musik. Men extranumret blir tyvärr inte ”Idas sommarvisa”. En liten besvikelse.

(Ystads Allehanda 2011)

Under den här veckan lägger jag ut mina live-recensioner från Ystad Sweden Jazz Festival den 4-7 juli på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

I CD-spelaren: Elin Larsson

Elin Larsson Group
Let You In
(Playing With Music)

Hennes live-inspelade debut var en smärre sensation. Vad ska jag då utbrista när jag hör första studioalbumet med Elin Larsson Group?

Det är ju ännu bättre, här förmedlas ännu mer av de fem musikernas mångfacetterade uppfattning om jazz. Musiken är större och djupare, än mer innehållsrik med Elin Larssons saxofontoner som stigfinnare och ledare.

Hon fortsätter att blåsa så många och olika toner ur sina saxofoner att man undrar var i hela världen de kommer ifrån, var förvarar och hämtar hon alla sina toner? Bra grupp också med sin något speciella sättning.

Kristian Persson hanterar trombonen på sitt sätt. Henrik Hallberg spelar gammeldags jazzklingande elgitarr. Niklas Wennström bubblar tysta toner men kan även spela mer melodiskt på sin kontrabas med en aning av elektricitet. Trummisen Johan Käck byter från stilla, svängiga rytmer till hårda slag och ös.

Också de andra släpps fram i ljudbilden men det är blåsinstrumenten – och framför allt saxofontonerna – som ger musiken dess speciella karaktär. Vilken karaktär det nu kan vara, personlighet är kanske ett bättre ord.

Elin Larssons jazzmusik pendlar mellan bop, cool, avantgarde och även lite soul. Melodiskt och spräck, ett himla väsen och knappnålstyst. Som om allt hör till samma jazzfamilj.

Det kan växla snabbt i en och samma låt.

Titelspåret ”Let You In” och ”Paranoia” är bra exempel, där finns nog allt jag nämnt. Sax- och trombontoner spelar både med – mycket vackert – och… nej, inte mot utan bredvid varann, de har varsin röst. Elin Larsson går från brunbjörnsbrum till flöjtsaxofon. Och allt där emellan!

Det är förstås vad hon gör men ännu mer hur hon gör det. Vilken pondus! Och vilja! Hon vänder ut och in på hela kroppen för att uttrycka sig.

Att recensionen fokuserar på Elin Larsson är oundvikligt men ändå lite orättvist. Henrik Hallberg bör speciallyssnas på när han t ex inleder ”Allt är bra nu” med ljuva elgitarrtoner, skapar en stämning av stilla gospel.

Mitt i ”Before The Flood” tystnar musiken plötsligt – sen börjar Hallbergs gitarr, Johan Käcks trummor och Niklas Wennströms bas att lägga ett pulserande indipopkomp för Kristian Perssons melodiska toner. Liksom Elin Larsson på saxofon spelar han så egenartat på trombonen, liksom frilägger och polerar varje ton.

(Lira 2011)

Musik, liv och död

Jacques Werup
Lev länge, dö ung
(Natur och Kultur)

På nyhetsbladet som medföljde recensionsboken finns ett foto där Jacques Werup spelar klarinett. Men spelade han inte saxofon i Werup-Sjöströmgruppen?

- Klarinetten var mitt första instrument, säger Werup i telefon. Och nu har jag börjat spela på den igen. Fast det blir inte så ofta. Senast jag tog fram klarinetten fick jag skaka ur tvestjärtarna.

Jacques Werup har andats in, satt munstycket mellan tänderna och skrivit en roman i toner. ”Lev länge, dö ung” är en kortroman, ungefär så lång som huvudpersonens ”Welcome home”-konsert i Luleå. Ungefär likadan också: kapitlen är som låtar med improvisationer.

Jazzmusikern Lennart ”Lennie Blue” Olsson från norrländska Notviken köpte första ”kvarpan” (Werup skriver ”klarran”, sa man så i Malmö?) på postorder och lärde sig spela efter Artie Shaw på vevgrammofonen. Han drömde om ”success” (den stora i Amerika) men det blev som mest ”sacksäss” (den mindre i Sverige) med topp kring 1950.

På ålderns höst återvänder jazzmusikern till Luleå och spelkompisarna från starten. Han står på scenen med den hustru och det barn som han äntligen stannat hos nedanför. Lennie Blue spelar och sjunger, leker med musiken och livet, så som han alltid lekt med livet och musiken, försökt få alla problem att försvinna med ett garv. Lennie drar en scatramsa som sitter som p i G (pitten i Greta). Den låter som ett skämt men är på allvar: ”ba doo bi doo bi dooo bi doo badoo bedi doo bi lennie blue…”

Lennie minns berg- och dalbanan genom musiken och livet: spriten, alla kvinnorna och barnen på bygderna, från Harlem på Nalen (full på scen, gjorde bort sig och missade USA-resan) via städjobbet på Kockums med klarran på stampen till husbandet hos Lasse Holmqvist på TV.

Som Lennie minns, så skriver Jacques. Orden blir toner, meningarna blir melodier. Spontant formulerat, ur ryggmärgen och erfarenheten. Så som improvisationer är: sämre och bättre, rätt i hjärtat och bom på tavlan.

Jacques Werup skriver Lennies blues med själva orden, sitt stilistiska val. Han har valt att skriva vad en del nog vill kalla ”mellanbok”: en ”liten” roman på något hundratal sidor om en ”liten” stjärna. För Lennie blev aldrig någon ”yxan bravo”: ingen stor stjärna som alla älskar utan en av de små stjärnorna med skorr, kantigheter och skavanker. Sådana som är på topp när det inte gäller – som ”en sur kväll i Hallstahammar för fjorton pers”.

Lennie Blue står på scenen och betraktar lilltösen, dottern Johanna. ”Måtte hon bli som folk är mest”, tänker han. Hur många gånger har inte Lennie tittat efter musiker som förmått kombinera musiken med civila yrken, som haft det där ”vanliga”: ett liv utanför jazzen?

Lennie har levt i jazzmusiken – livet utanför var han så rädd för. Han har hyllats och glömts, för att livsrädslan speglades i musiken och påverkade karriären: upp och ner, upp och ner, upp och ner…

Liksom tusen andra. Till exempel klarinettisten och sångaren Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, som Werup tillägnat boken. Eller en annan svensk jazzklarinettist, Casper Hjukström, som jag själv gjorde en radiodokumentär om.

Snart, om inte redan, bortglömda bägge två.

Romanen Lev länge, dö ung är en liten men stor hyllning till de små men egentligen största stjärnorna inom musiken, litteraturen, konsten och hela kulturen. De som gjorde så gott – och fel – de kunde med sina liv och sin konst. De som inte kunde och kan göra annat.

(Kvällsposten 2010)