Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Kivik Art 2011

Om ni besökte Kivik Art Centre i fjol, gick igenom Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium” och fick en stor, stark upplevelse av hennes kombination av betong och trä: ingången, rummet och den svindlande gången ut på andra sidan. Ja, då ska ni återvända i sommar och få en förnyad, annorlunda och ännu starkare upplevelse, nu när skulpturen/huset musiksatts av Kim Hedås.

Så var detta sagt. Nu måste följande skrivas:

Kivik Art ´11 kallas  ”mellanår”. Det var Sune Nordgren, projektledaren för Kivik Art, som använde just det ordet på pressvisningen. Ett annat ord är ”nödlösning”.

Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?

”Kokong” av plywood, skapad av arkitektstuderande i Lund.

Nordgren skriver om ”den enda grannen”, alltså Lundell, i årets broschyr. En A4 med ett upprop mot kravet på bygglov ligger på bordet. Har rättsprocessen påverkat sponsorerna så det blivit svårare att få pengar? Eller har Nordgren tappat lusten? Ingen tvekan att både han och styrelsen är kort sagt skitsura. Och att detta påverkat Kivik Art ´11.

Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.

”Invasion”, skapad av arkitektstuderande från Trondheim.

Och dels också, för det tredje, att resultaten är konventionella = trista i jämförelse med fjolårets. Då häpnade jag. Oj, skulle man kunna uppföra en så märklig byggnad mitt bland träden? Nej! Jo, det kan man nog. Om en av årets byggnader uppfördes i en slänt så skulle ingen höja på ögonbrynet.

De fysiska verken är tre, från varsitt land. ”Invasion” – det norska studerandeverket, som liknar, tja, några stora trästafflier eller avskalade torn, passar in fint där de står i en sluttning. Men hur skulle de kunna mäta sig med Kivik Arts, ursäkta, riktiga skulpturer?

Den svenska trasselsudden – eller kokongen – av plywood och det danska bygget av skalade stockar begriper jag inte. Den första ser ut som nånting kvarglömt, den andra kunde ha stått på vilken bygglekplats som helst under 70-talet.

Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.

Huset/skulpturen ”Refugium” av Petra Gipp.

”Hur ska man definiera arkitektur? Det finns olika sätt”, säger Petra Gipp. ”Man kan göra det med ljus – eller ljud. I flera år har Kim och jag pratat om att samarbeta. Det här blev startskottet.”

”Jag har spelat in naturljud på Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.

Schema för Kim Hedås musikstycke/installation ”Illusion”. 

”Spelade olika instrument som jag använde mest som ljud och tog korta klipp ur låtar jag tidigare gjort. Musiken finns i sex kanaler och spelas upp i lika många högtalare.”

Förra året, invänder jag, kunde jag uppleva huset med egna känslor. Men nu är det du som styr mina upplevelser!

”Ja, så blir det ju”, svarar Kim Hedås. ”Musiken bjuder in lyssnaren, följ med!”

På pressvisningen använde Sune Nordgren också ordet ”kontemplation”. 2011 ska vara ett år för eftertanke: Vad har Kivik Art åstadkommit? Vilken väg ska man gå? Men så känns det inte att besöka Kivik Art ´11. Det känns som en reträtt, lite uppgivet.

Samtliga foton: Gerry Johansson / Kivik Art Centre.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Kivik Art in i framtiden

Kivik Art 2020
Kivik Art Centre, Lilla Stenshuvud t o m 26/9

Vilken fantastisk utsikt! Så brukar jag utbrista när jag kör vägen till Lilla Stenshuvud och ser den stora himlen i tusen olika blå nyanser ovanför Kivik, havet och naturen. Alltså detta som Kivik Art Centre ska tävla mot – men försiktigt, så att konsten utmanar naturen men ändå inte konkurrerar ut den utan kompletterar.

Missa inte att slinka in genom dörren till kostallet bredvid framtidsskylten ”Kivik Art 2010”!

I år är det förstås arkitekten Petra Gipps skulpturala hus, där också en film av konstnären Runa Islam visas, som de flesta besökare vill uppleva. Men när ni parkerat bilen vid Bergdala gård, skynda inte förbi utan slink först in genom dörren bredvid skylten ”Kivik Art 2020”.

I kostallet finns en fantasieggande utställning där nitton arkitekturelever spanat in i framtiden och presenterar varsitt förslag för hur Kivik Art Centre skulle kunna utvecklas om plus tio år. Kostallet – eller ladugården – har knappt mer än tvättats och städats lite, annars ser det nog ut som när korna stod vid rännan. Det passar bra för den här utställningen: framtiden ska skapas ur det som varit.

De blivande arkitekternas arbete började i februari 2010, då snön låg 50 centimeter djup på Lilla Stenshuvud, och fortsatte under våren. Peter Siöström, lektor på Arkitekturskolan vid Lunds universitet, var handledare och arbetet ingick i studien ”Arkitektur och landskap”.

Peter Siöström, handledare och lektor på Arkitekturskolan i Lund, berättar om elevernas arbete med att skissa det framtida Kivik Art Centre.

Riktlinjerna formulerades med frågor som: Hur kan Kivik Arts identitet utvecklas på bästa sätt? Hur kan landskapet förädlas och förstärkas ytterligare? Vilka slags byggnader tolererar landskapet? En annan utgångspunkt: Strunta i pengar och politik, rita som ni tycker och vill!

Det sistnämnda gillar jag särskilt! Då borde förslagen om framtidens Kivik Art Centre kunna starta en debatt om just pengarna och politiken. Satsas det tillräckligt, för lite eller för mycket på kultur? Hur kan, ska och får konst ingripa i naturen? Är naturskyddslagen bra eller bör den skrivas om?

Frågorna med eventuella svar har aktualiserats ännu en gång, när Ulf Lundell nu bestämt sig för att överklaga beslutet om Antony Gormleys ”så kallade torn” i Kivik Art-naturen på Lilla Stenshuvud. Byggnad, skulptur eller bäggedera? Krävs byggnadslov eller inte?

Cornelius Fischers förslag har han kallat ”New Perspectives”.

Arkitekturelevernas ritningar visas på planscher och några av dem har också gjort modeller. När ett framtida museum med konstnärsateljéer ska byggas in i naturen så är det förstås oundvikligt att man (både jag som tittar och de som ritat) tänkt på Louisiana. Ett par elever ritade till och med in Giacomettis tunna, smala Louisiana-skulptur.

När jag gått runt några varv och tittat så har jag själv fått två – kanske tre – starka favoriter. Alla mest tycker jag om Cornelius Fischers förslag, ”New Perspectives”. Han har ritat ett smalt, högt hus i trä med utvändiga trappor, terrass och utkikstorn. Det syns och märks samtidigt som det smälter in i naturen – alltså helt i Kiviks Arts anda: ett skulpturalt bygge med husets funktion. Lite granna kan jag få känslan av ett mondänt trädhus.

Mina övriga favoriter är helt annorlunda men har ändå något av samma tanke och känsla. Helena Martinsson ritade ett hus som domineras av glas men ändå – eller just därför – knappts alls syns, där det står under stora trädkronor. Kajsa Holmström har istället använt sten (betong?) och låter sin byggnad – å dess ena sida – gömma sig i marken – och – å den andra sidan – öppna sig med mycket glas inför natur och himmel.

Cornelius Fischers ”New Perspectives” som modell. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Det finns angivet exakt var på Lilla Stenshuvud som de olika förslagen är tänkta att kunna uppföras. Jag läser… men sånt här förstår inte jag. Nej, jag kan inte placera dem i huvet och naturen.

Varför inte en karta, där de olika husens placeringar märkts ut? Då hade man först kunnat titta på utställningen och sen tagit med sig kartan runt på Kivik Art – och om kartan dessutom innehållit bilder på varje hus kunde man stå på rätt plats, titta på huset och naturen och jämfört.

Passar byggnaden in? Näää! Joo!

(Ystads Allehanda 2010)

Kivik Art ´10

Underrubrik: Ett nytt hus vid Lilla Stenshuvud.

Det var pressvisning inför årets nybygge på Lilla Stenshuvud vid Kivik på Österlen, alltså Kivik Art ´10.

Solig pressvisning av Kivik Art ´10. Journalister samt, från mitten och högerut, Sune Nordgren, projektledare/kurator, Petra Gipp, arkitekt/konstnär, och Gert Aspelin, ledamot i styrelsen för Kivik Art Centre. Foto: Bengt Eriksson. 

Skulpturen på väg att bli ett hus.

På väg in i huset.

 

På väg genom huset.

Och ut ur huset.

Men när blir huset en skulptur igen?

Hus? Skulptur?

Skulptur? Hus?

I vilket fall: Mycket fint gjort, tycker jag.

Petra Gipp är aktitekten till skulpturen – i betong och trä – som blir ett hus som blir en skulptur igen, först ser man den/det knappt bland träden, trots att skulpturen/huset ju är så stor(t) och massiv(t), och sen syns den/det verkligen och så försvinner skulpturen alternativt huset igen in i naturen.

Den här gången har Kivik Art Centre dessutom sökt… byggnadslov. För när en film av Runa Islam visas i ett rum i huset, då får skulpturen en funktion och blir ett hus – och därmed krävdes byggnadslov.

Men den lilla konsthallen då – betongkuben ”Moderskeppet” i vars rum, för ett rum är det väl, Antony Gormleys skulptur ”Standing Matter IX” visas – har inte det, också, en funktion, då? Blir inte det, också, ett hus? Just en liten konsthall. Och till den betongkuben/det huset/den konsthallen krävdes inget byggnadslov då, eller?

Undrar ju jag.

Fast den debatten tar vi en annan gång, för den lär gå vidare: debatten om konst kontra byggnadslov.

Och så la jag märke till en annan sak på pressvisningen också: projektledaren Sune Nordgren beskrev – helt plötsligt – samme Gormleys sååå omtalade och sååå omdebatterade STORA skulptur/konstverk som ”det så kallade tornet”.

Men ursäkta så fick det ju inte alls kallas tidigare, det är ju inget torn, ingen byggnad,utan ett konstverk.

Strax efter säger projektkordinatorn Eva Fristedt också: ”tornet”. Hörde ni där, utan något ”det så kallade” före…

Senare i sommar ska Kivik Art Centre ordna en debatt om sig själv och, förmodar jag, Ulf Lundells försök att få bort Gormelys ”torn”, om konst- och mediadebatten m m. Så det lär bli tillfälle att återkomma till det också. Men lite kul är det ju, att det som förut var ett torn i skånsk folkmun nu också blivit i alla fall ett officiellt ”torn”.

Petra Gipp intervjuas av Kristianstadsbladets vik. kulturredaktör. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Jag gillar både Gormelys och Gipps skulpturer/byggnader – kalla dom vad ni vill. Fantastiskt att så stora schabrak kan smälta in så fint, så vackert, så skönt i Lilla Stenshuvud. Klarar man av det så måste man väl vara en Konstnär som skapat Konst?