Jag funderade, gjorde och skrev någon slags analys av sångerna på Mikael Wiehes nya album ”Ta det tillbaka!” Varför har Mikael Wiehe skrivit och sjunger – just nu – sina mest politiska sånger någonsin? Och varför är sångerna så grova – ja, vulgära? Bara blev det så, eller?
Mina funderingar kan läsas på LO-Tidningens kulturnätsida.
Något jag inte skriver om i mitt försök till analys är Mikael Wiehes val av skivbolag. På 70-talet och framåt gav Wiehe ut sina skivor på de progressiva skivbolagen MNW och Amalthea, idag väljer han att samarbeta med den multionaltioenlla – som man sa på 70-talet – skivkoncernen Warners svenska avdelning.
Inte nog med det – så här lyriskt uttrycker sig svenska Warner i ett reklammejl om albumet ”Ta det tillbaka!”:
”Att Mikael Wiehe besitter en folkligt förankrad respekt är det väl ingen som någonsin betvivlat. När han i februari proklamerade krig mot den borgerliga regeringen, bankdirektörerna och allehanda lakejer som försöker profitera på den svenska, lilla, ordinära varje-dags-människan var det väl ingen som heller betvivlade att hans lojala fans skulle sluta upp vid hans sida. Att han, cirka en månad efter release, skulle vara på stadig väg mot en av sin tids största succéer var kanske inte riktigt lika självklart. Detta är ändå något så omodernt som ett råpolitiskt album, ett musikaliskt försök att störta den sittande regeringen, med omskrivningar som jämför Maud Olofsson med Margret Thatcher och Jimmie Åkesson med en hund. Och svenska folket tar Mikael till sig med stora famnen – sedan albumet släpptes har det legat stadigt på svenska albumlistans topp fem, med en andraplats som högsta placering. Ett tecken på gensvar? Definitivt.”
På – återigen – 70-talet var det ju så gott som förbjudet för progressiva artister att ge ut skivor på sådana kommersiella skivmärken. Och på de svenska så kallat kommersiella/multinationella skivbolagen tyckte man i sin tur illa om musikrörelsen. Där spelades inte musik – allt var ju bara politik!
Numera dras tydligen gränsen någon annanstans. Varför har det blivit så här? Nej, jag har inget svar på – men det har kanske Mikael Wiehe? Eller svenska Warners ägare och anställda? Tål att funderas på…
Det här är inte sånger som nöjer sig med att besjunga naturen utan kompositionerna går längre än så: naturen blir en del av själva kompositionen.
”När en flicka talar skånska” är den andra av hans låtar som blivit mest känd. Också den kan tas som en programförklaring – fast mer musikaliskt. ”När en flicka talar skånska” är ett möte mellan country och Sverige, typ en svensk-amerikan (eller svensk-kanadensare) återvänder. Med text på engelska kunde det varit en stor countrylåt.
Resultatet blir just denna sammansmältning som jag efterlyste, en importerad musikgenre förändras med hjälp av text, musik, framförande och arrangemang så att en ny genre föds: svensk/skånsk sångpoesi.
Ja, bara sångtiteln ”Motvind” är ju också skånsk och ”Prärien av is” handlar om hyreshuset på Köpenhamnsvägen i Malmö, där Michael växte upp.
Edda Magnason kommer snabbt in och sätter sig vid flygeln, inleder med ”Ropewalking” från debutalbumet. Så kan också musicerandet beskrivas: Edda sjunger och spelar på en lina som hon spänt mellan livet och musiken.
Dags för Mikael Wiehe att inta scenen – ja, hela Palladium – med sin akustiska gitarr. Wiehe är en estradör eller – med tanke på hans nya album – en folkkär politiker som kan fylla ett helt rum med sin närvaro.
För musiken till filmen ”Titanic” – utgiven på albumet ”Music From The Motion Picture Titanic” (Sony Classical) – fick kompositören James Horner inte mindre än två Oscarstatyetter. Men varför har han valt att komponera så pampig och majestätisk filmmusik?
Musiken är lättsam, full med skratt och glädje. Dansa och drick ett glas champagne, skåla för detta nya underbara sekel! Det är populärklassisk musik utan klassgränser, varken i musiken eller samhället. Titanic-musikens kompositörer heter Johan Strauss II, Franz Schubert, Edward Elgar, Irving Berlin, John Philip Sousa, Scott Joplin…
Filmorkestern I Salonisti avslutar med psalmen ”Nearer, My God To Thee” (på svenska ”Närmare Gud till dig”) av Lowell Mason. Samma melodi ska också verklighetens Titanicorkester ha spelat som sista stycke, enligt myten och Wiehe.
På sidan 72 tar jag fram pennan och stryker under: ”Det var en rörelse som skulle märka oss för livet…”
På Jack Vreeswijks senaste album, ”Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk”, tyckte jag att han var på väg att lyckas. Det lät förstås Cornelis men också Jack Vreeswijk. Far och son möttes, nu började två olika personligheter att höras. I en intervju i YA härom dagen pratade Jack om att skuggan efter pappa hade blivit mindre.
Skämt blandas med allvar. Jack kan vara riktigt bitsk, som när han jämför det gamla råa dödstraffet (bödel med yxa) och dagens mer humana i USA (desinficerad nål i sprutan). Eller öm, som när han före ”Blues för Fatumeh” berättar om mötet med verklighetens Fatumeh. Det hade gått mycket bättre för henne än man kunde tro av Cornelis text.
Karolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)
Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!
När Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.
