Olssons galleri: På gatan i Jerusalem

Det här fotot, taget på en gata i Jerusalem för några år sen, kan  (eller kanske inte?) illustrera valresultatet i Israel.                            Foto: Birgitta Olsson.

I CD-spelaren: Cohen med ny pianist

Avishai Cohen / Nitai Hershkovits
Duende
(Blue Note)

Efter samarbetet med Shai Maestro, som nyligen skivdedebuterade med egen trio, har jazzbasisten Avishai Cohen gjort ett duoalbum med Nitai Hershkovits, ännu en ung pianist från Tel Aviv.

Han väljer – ja, handplockar – pianisterna med lyhörda öron. Vilket betyder att också Hershkovits spelar som Cohen, när han själv sitter vid pianot.

Nitai Hershkovits är förstås tekniskt skickligare men till melodier och känslor blir pianot ett redskap för kompositören: pianotonerna förstorar och fördjupar den musik som skapas och dirigeras av kontrabasen.

Direkt i inledande ”Signature” samspelar de som en fyrhänt musiker. Piano och bas skapar en stämning av Mellanöstern: vacker, drömsk, förhoppningsfull.

Cohens egna kompositioner varvas med jazzlåtar av bl a Thelonius Monk och John Coltrane. Då blir rollerna de motsatta: den lättfingrade och flyhänte jazzpianisten.

Hershkovits får också basisten Cohen att spela jazzigare, lite ettrigare än han gjort på senare tid. Sistaspåret ”Ballad for an Unborn” är ett solostycke med pianisten Cohen.

Högst betyg – en femma – fick albumet när jag recenserade i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda.

(I ovannämnda tidningar 2012)

Jazzfestivalen i Ystad: Georg och Sarah Riedel m fl

Georg Riedel & vänner
Ystads teater
Fredag kl 14

Georg Riedels basfiol är en taktpinne. Inte hård och spetsig utan mjuk och vänlig men ändå bestämd. Hans rytmiskt melodiska basgångar och toner dirigerar musiken, nickar till och uppmuntrar de övriga musikerna.

De flesta sånger/melodier som framfördes på konserten finns på albumet ”Hemligheter på vägen” (Footprint).

Jacob Karlzon med sina lyriska toner på pianot, Mattias Ståhls snabbt hoppiga bomullstunga vibrafonslag, saxofonisten Joakim Milders brusande sammetstoner och Jan Allans spetsiga men avrundade trumpettoner. Nej, inga trummor.

Samt, inte minst, Georgs dotter: den unga jazzsångerskan Sarah Riedel.

Så bra hon sjunger! Ja, både skådespelar och sjunger. Sarah Riedel glider mellan internationell, läs amerikansk, jazzrytmik och den lite tyngre melodin som finns i vårt svenska språk. Till exempel Kristina Lugns absurda text (med melodi av Georg Riedel förstås) om ett restaurangbesök – eller om texten handlar om hela livet? – blir såväl jazzevergreen som folkvisa och teatersång.

Lite som en poesikväll också, enligt min bänkgranne.

Sarah Riedel.

En svit med musik till tre dikter av den israeliske kärlekspoeten Yehuda Amichai ger en tyngre, extra botten åt konserten. Nu förändras också det melodiska språket, främst kanske i Riedels bastoner, stämningen blir både mer sorgsen och mer energisk. Trumpet och sax blåser tystlåtna klezmertoner.

Georg Riedel har komponerat all musik som framförs. Då och då tittar han upp från basen och ler, både som en stolt pappa och en lika stolt musiknestor. Som om han tänker: Vilket fantastiskt framförande av min musik. Men extranumret blir tyvärr inte ”Idas sommarvisa”. En liten besvikelse.

(Ystads Allehanda 2011)

Under den här veckan lägger jag ut mina live-recensioner från Ystad Sweden Jazz Festival den 4-7 juli på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Olssons galleri: skräddaren i Jerusalem

En skräddare i sitt skrädderi, Jerusalems gamla stad 2007. Foto: Birgitta Olsson.

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Hifi & Musik 2011)

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex exempel ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Deckare i Israel

– Journalistik inger känslan av att skildra verkligheten, men i själva verket kommer man närmare sanningen genom att skriva skönlitteratur.

Det säger Robert Rosenberg, född i USA och bosatt i Israel sedan 1973. Som journalist har Rosenberg bland annat varit krönikor i Jerusalem Post och korrespondent åt  amerikansk media. Han driver numera en egen sajt på nätet, Ariga (www.ariga.com), om ”Business, Pleasure and Peace in the Middle East”.

Dessutom har Robert Rosenberg skrivit fyra israeliska deckare – ”Crimes of the City”, ”House of Guilt”, ”The Cutting Room” och ”An Accidental Murder” (Poisened Pen Press) – med Avram Cohen som huvudperson.

I början av serien är Cohen, som suttit i tyskt koncentrationsläger och har ett kliande lägernummer på armen, kriminalpolis i Jerusalem. Men snart tar han avsked eller får sparken, beroende på hur man tolkar det, från Israels poliskår.

– Någon menade att den egentliga hjälten i ”Crimes of The City” var staden Jerusalem. Ingen av romanerna kunde ha utspelat sig någon annanstans än i Israel. De handlar ju om kidnappningen av Messias, Förintelsen, den galna mystiska nationalismen och ryska maffian i Israel.

Vilken bild av Israel förmedlas i svensk press, radio och TV? Man kan svara med ett ord: död. Massmedias bild visar arabiska självmordsbombare och israeliska soldater, mord och vedergällning. Ett evigt pågående krigstillstånd.

När jag läser Rosenbergs deckare så inträffar något märkligt. Genom att han visar att det även i Jerusalem och Israel finns helt vanliga brottslingar, från ficktjuvar till mördare, ser jag plötsligt det heliga landet med nya ögon. Israel blir ett land som alla andra.

– Det var ett av mina syften. Jag ville revidera bilden av Israel: visa att israeler lever – eller försöker leva – på samma sätt som människor i Europa och USA eller var som helst där levnadsstandarden är tillräckligt hög.

– Som Avram Cohen säger i en av böckerna: ”Halva Israels befolkning tror inte att det kan finnas nånting sånt som en kriminell jude, den andra hälften tror inte att det kan finnas judiska poliser.”

Robert Rosenbergs deckarromaner skrevs och publicerades på 90-talet. Med verkliga händelser – det historiska handslaget mellan Rabin och Arafat, massakern i Hebron, mordet på premiärminister Rabin och så vidare – som fond och grund skildrar Rosenberg vad man kan kalla överlevnadsklimatet, det politiska och mänskliga, i Israel.

Sällan har deckarserie burits fram så starkt av budskapet som romanerna om (före detta) kriminalpolisen Avram Cohen, enligt egen utsago både ”opolitisk” och ”icke-religiös”. Kan det finnas israeler som inte tror på Gud? Ännu en myt spricker i mina – och dina? – ögon.

Cohens/Rosenbergs budskap, allt starkare för varje ny roman, kan beskrivas som motsättningen mellan de  människor som är goda men inte religiösa och de som är religiösa men onda.

- Det är tragedin i Mellanöstern. Såväl det israeliska som det palestinska samhället domineras av en sekulariserad medelklass. Men på bägge sidor bestäms agendan av de religiösa.

Robert Rosenberg skriver sina deckare direkt på engelska. Det finns även israeliska deckarförfattare som skriver på hebreiska. Men de är få och färre ändå har fått sina böcker översatta till engelska eller andra språk.

Ovanstående har flera orsaker, menar Rosenberg. För att kriminalromaner ska få en funktion, bli skrivna och lästa, måste samhället ha nått en viss ekonomisk status, en samhällelig normalitet måste ha etablerats.

Att israeliska deckare sällan översätts till engelska beror faktiskt på, menar Rosenberg också, att de inte är så bra. Standarden är, kort sagt, låg.

Undantaget heter Batya Gur och är en, fortfarande enligt Rosenberg, ”personlighet”.

Hon är dessutom litteraturkritiker och redaktör för Ha´aretz, den mest prestigfyllda tidningen i Israel.

Flera av Gurs israeliska deckare finns på engelska: ”The Saturday Morning Murder: A Psychoanalytic Case”, ”Murder on a Kibbutz: A Communal Case”, ”Literary Murder: A Critical Case” (alla Perennial) med flera.

Även Gur har en udda polis, Mihael Ohayon, som huvudperson. Han är sefardisk jude.

Låt mig av avsluta med ännu en fråga till Robert Rosenberg. I ”An Accidental Murder” blir Avram Cohen skjuten. Inte ens på sista sidan vet man om han ska dö eller överleva. Betyder det att du förlorat hoppet om Israels framtid?

–  I det korta loppet är jag mycket pessimistisk. Men på längre sikt är jag ändå optimist. Att sluta fred är enda möjligheten för bägge sidor.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva fler böcker om Cohen, låta honom överleva eller inte…

(Tryckt i Allt om Böcker 2002)

PS. Robert Rosenberg dog får några år sen och hans sajt om Israel är nedlagd.

Israel i världen

The Idan Reichel Project

”Within My Walls”

(Cumbancha/BAM)

 

Idan Reichel är den företrädare för israelisk världsmusik som nått störst publik utanför Israel. Hans projekt går ut på att spegla den värld av musik som ryms i Israel och därmed uttrycka åsikter om livsvillkoren i hemlandet.

 

På det nya albumet ”Within My Walls” utvidgas projektet ytterligare. Genom samarbete med sångare, musiker och kompositörer från Afrika och Sydamerika placeras Israel i världen. Marta Gómez (Colombia och USA), Mayra Andrade (kubanska med rötter i Kap Verde) och Somi (bland annat USA och Uganda) sjunger till stråkar från Mellanöstern, tar och oud (persisk respektive arabisk luta). Stråkarrangemangen är faktiskt inspirerade av album med Nick Drake, den legendariske brittiske sångpoeten. I den 24 musiker stora orkestern ingår dessutom traditionella slagverk och flöjter samt chamuncheh (persisk spikfiol).  

 

Även vokalister från Israel medverkar, både den kvinnliga veteranen Maya Avraham och flera nya, lovande israeliska röster, som den unge upptäckten Shai Tsabari. Fast allra mest spännande är nog Shimon Buskila, en marockansk israel, som på ruffig, tuff arabiska sjunger en lovsång till sin avlidna mor. Andra sångspråk är förstås hebreiska men också spanska, kreol och swahili. 

 

Projektledaren själv står oftast vid klaviaturen. Några gånger tar han steget till sångmikrofonen. Bland annat i titelspåret ”Bein kirot beiti”, där Idan Reichel sjunger om konsekvensen av murar, vad som händer med människor som tvingas leva instängda.

 

I korthet

 

Mest drabbande spår: ”Maisha”, som avslutar. Med sin ljusaste, lenaste röst sjunger Somi om en föräldralös liten flickas rop på hjälp. En sång om barnen som alla krigs största offer.  

 

(Tidigare publicerat i Svenska Dagbladet)

 

Tredje örat i Tel Aviv

På Kung Georgegatan i Tel Aviv finns en skivaffär av den häpnadsväckande sorten – tänk Folk å Rock (Lund/Malmö), Skivhugget/Bengans under storhetsdagarna (Göteborg) eller ett fem gånger så stort Multi Kulti (Stockholm).

 

Affären har ett passande namn: Third Ear. Om man åker två trappor upp med en ranglig hiss hamnar man i ett litet skivbolagskontor där inredningen består av skivkartonger på varje meter av golvet. Här huserar Third Ears skivbolag med tre etiketter: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz.                                  

 

 

Skivaffären Third Ear (med skivbolaget Magda) i Tel Aviv.

Foto: Bengt Eriksson 

 

När öppnade Third Ear? Har det alltid varit både skivaffär och skivbolag?

– Third Ear startade för 21 år sen, berättar ägaren Eli Hayon. Skivutgivningen inleddes för 14 år sen, då Jose Karsenti hade börjat stå bakom disken i affärens jazzavdelning.

 – Yair Dalal kom hit, fortsätter Jose, och behövde hjälp med att få ut en skiva. Då hjälpte jag till – genom att starta Magda Records. 

 – Vi har – eller hade – ett motto för Magda, påpekar Eli. Musiken skulle vara ett ljudspår till processen för ”Det nya Mellanöstern”. När Yitzhak Rabin mördades blev det omöjligt att använda uttrycket. Nu spelar vi in musik för ”Ett annat Mellanöstern”.

 

Hur hörs det på skivorna?

– Musiken går över gränsen mellan Israel och Palestina, säger Jose. Musiktraditioner blandas, judiska och arabiska musiker samspelar. Lutinstrumentet oud spelas av både judar och araber.

 

Konkreta exempel?

– Just Yair Dalal och även Amos Hoffman, båda israeler, som bland annat spelar oud. Orchestre Andalou D’Israel är ett annat exempel med sin arabisk-andalusiska musik. 

 

Nu har ni också ett par andra skivmärken. Hur skiljer de sig från Magda?

– De kompletterar, säger Ali. På Earsay ger vi ut ung elektron- och rockmusik från Israel medan Earsay’s Jazz ju är en jazzetikett.

  

Skivmärken: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz

Hemvist: Tel Aviv, Israel

Musiksfär: världsmusik, jazz, rock och electro

Aktuella skivor: Amos Hoffman: ”Na’ma” (Magda), Panic Ensemble (Earsay) och Albert Beger, ”Big Mother” (Earsay’s Jazz).

Webb: http://labels.third-ear.com

Lyssna: www.israel-music.com

 

(Publicerat i Lira 2008)

 

Världssång från Israel

                                                                                                                                                                           Yasmin Levy

”Mano suave”

(World Village/Naxos)

 

Yasmin Levy har dämpat sig något på sitt nya album. Det är både till hennes och musikens fördel. Tidigare var hon så angelägen om att lyfta fram de judiska ladinosångerna att hon ibland tog i för mycket, sjöng alldeles för starkt och intensivt med stort vibrato. Sången – framförandet – kom före sångerna. Styrkan, intensiteten och skönheten finns kvar i rösten, men nu går hon djupare in i sångerna, låter texter och melodier bli delar av henne själv.  

 

Ladino är det språk och den kultur som uppstod när  sefardiska judar, efter att ha levt i fredlig samvaro med kristna och muslimer, 1492 utvisades från Spanien och flydde till Balkanhalvön. Yasmin Levy sjunger på nästan-spanska med inslag av grekiska, turkiska, hebreiska och arabiska. Även melodierna har påverkats av olika musikkulturer.

 

Ladinosång och musik kan låta olika, beroende på när i historien man lägger tonvikten. En flamencoaktig gitarr får Yasmins Levys sång att hamna i Spanien, men bland instrumenten finns också darbuka och andra orientaliska slagverk, zurna, ney-flöjt, oud, stråklyra, harpa, basfiol och piano. Musikerna kommer från olika håll i Mellanöstern, Europa och Sydamerika. De är judar, araber och varken… eller. 

 

Albumet ”Mano suave” blir en resa genom historien, både den  musikaliska och mänskliga. Musiken vandrar från Mellanöstern över Spanien, Grekland och Turkiet och tillbaks till Mellanöstern. Traditionen knyts ihop med nutiden och den framtid som Yasmin Levy drömmer om.  Sångerna är ofta traditionella men här finns också nya, egna sånger i en fortsatt ladinotradition. Texterna handlar om kärlek, sorg och smärta; känslor som kan förknippas med livets och mänskligheten alla skeden.  

 

Bara att sjunga på ett annat judiskt språk än hebreiska är kontroversiellt i Israel. När Yasmin Levy, som växte upp i en del av Jerusalem med blandad judisk och arabisk befolkning, valde att framföra titelspåret som duett med Natacha Atlas så var det förstås ett ställningstagande för fred och samlevnad. (Sen kunde ju jag ha önskat att hon valt en arabisk sångerska med en röst som bättre  kunnat matcha hennes egen, fast det är en annan sak.)

 

Sista spåret, ”Odecha”, sammanfattar budskapet i form av en lovsång och en bön. Också detta är en duett, här med Amir Shahsar. Några verser ur Psaltaren, som fått musik av Yasmin Levy, sjungs till lugnt men uppfordrande komp av oud och lyra. Bibeltexten handlar om en ratad byggsten som istället blev hörnstenen i ett nytt bygge.  

 

I korthet:

 

Bästa låt: ”Odecha” samt de orientaliskt klingande och arabiskt bubblande ”Si veriash” och ”Una ora”.

Lyssna också på: De tidigare albumen ”Romance & Yasmin” och ”La Juderia”.

Övrigt: Yasmin Levy fick 2006 ta emot Anna Lindh-priset för att ha bidragit till ökad dialog mellan kulturerna i Medelhavsregionen. Hon har flera gånger varit i Sverige och återkommer i mars för en längre turné.

 

(Tidigare publicerat i Svenska Dagbladet 2007)