På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

Lonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

Första succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

- Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

Den dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

Fast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)

I CD-spelaren: Richard Lindgren (nu med blues)

Richard Lindgren
Grace
(Rootsy)

Om gud är en kvinna så måste förstaspåret ”Reconsider Me” vara en gospel.

Richard Lindgren släpper ut det levda livet. Så naturligt, som om sång vore tal.

Nils Bondesson kompar på ett plonkigt piano som kan stå i en träkyrka i södra USA.

Maria Blom och Annika Fehling fyller i orden ”Reconsider me” så sorgset vackert som änglar med sargade vingar.

Följande låt, ”Hopeless Side of Town”, är tyngre med Jon Erikssons vräkande elgitarr och kvidande lap steel.

Så varierar albumet: varannan låt med och varannan utan trummor, mer akustiskt och mer elektriskt.

Nu läggs också blues till folksång och country.

Eftersom bluesen är countryns andra sida så förändrar det lite men inte mycket. För som alltid har Lindgren skrivit varje sång med en penna som doppats i ett hjärta lika dystert, mörkt och bränt som en sotflaga.

(KB/YA/TA 2012)

I CD-spelaren: Jessica Pilnäs (samt Peggy Lee)

Jessica Pilnäs
Norma Deloris Egstrom
A Tribute to Peggy Lee
(Act)

Poppig jazzblues När nu svenska (jazz)sångerskor envisas med att hämta material ur ”Den amerikanska sångboken” så vad kunde passa bättre än Peggy Lees repertoar, både (del)komponerade låtar och tolkningar.

I likhet med allt fler svenska sångerskor, som här Jessica Pilnäs, sjöng hon på den breda gränsen mellan populär- och jazzmusik (plus den där känslan av blues som fanns i rösten).

Jessica Pilnäs har tänkt till med hjälp av producenten Johan Norberg. Eller möjligen har de tagit i.

Att låta sången ackompanjeras av följande sättning – Mattias Ståhl, vibrafon, Karl Olandersson, trumpet, och Fredrik Jonsson, bas – är ju vågat bara det. Men att dessutom ta med Fläskkvartetten…

Strax visar det sig att jag var fördomsfull.

I låt efter låt – t ex ”Do I Love You”, välkända ”Fever” och I´m Gonna Go   Fishin´”, för att nämna några – skapas en både vacker och spännande klanggemenskap mellan de egentligen så olika trumpet- och vibrafontonerna. Medan kontrabasen pulserar och driver på.

När Fläskvartettens konstmusikaliskt oortodoxa stråkar dominerar i ljudbilden – som i ”Smile” – förflyttas musiken till en ännu mer diffus musikgenre som knappast finns men finns ändå.

Att trummor och ackordinstrument saknas ställer större krav på övriga musiker och inte minst på sångerskan. Det gäller att ha de instrument som inte hörs och finns i kroppen.

Jessica Pilnäs klarar det bra. Hennes röst förändras något lite efter låtarnas karaktär: popigare, jazzigare och bluesigare, mer melodiskt och mer svängigt, ljusare och mörkare röstläge.

Hon sjunger t o m den nästan ihjälsjungna ”Fever” så pass personligt att jag klarar av att höra den för jag tror tusende gången. Och i ”Boston Beans” – mitt favoritspår – betonas både humor och svärta.

Vad jag saknar på albumet är ”Why Don’t You Do Right?” och ”Is That All There Is? – alltså Peggy Lees första och sista stora hitlåtar. Två så distinkta låtar till texter och melodier men samtidigt så pass lösliga att det skulle varit spännande att höra vad sångerskan och den här sättningen av musiker kunnat åstadkomma.

(Lira 2012)

I CD-spelaren: Juan De Lerida

Svenska Dagbladet rumsterar om på sina nätsidor och plötsligt kommer det fram skivrecensioner som jag skrev för längesen. Som den här…

____________________________________________________

Juan De Lerida
Quimeras
(Le Chant du Monde)

Juan De Lerida föddes i Frankrike, dit föräldrarna flydde från Spanien undan Franco.

Han har spelat gitarr sen han var 10 år men mest för släkt och vänner, som på romska bröllop. Först vid 40 skivdebuterade han med ”Quimeras” och vände sig till en större publik.

Juan De Leridas fingrar kan rusa snabbt över greppbrädan, för att sen stanna upp, spela stilla och innerligt.

Flamenco blandas med swing, blues, konstmusik och inte minst med sina arabiska musikrötter.

Andregitarristen Jason Cortes driver både upp tempot och ger utrymme för sologitarren att glänsa. Viviane Szabó och Felipe Hernandez – en ljus och en mörkare sångröst – betonar pendlandet mellan olika musikkulturer.

(Svenska Dagbladet 2009)

”Min” jazzfestival i Ystad (3): Anders Bergcrantz med vänner

Anders Bergcrantz & Friends feat. Billy Harper och Victor Lewis
Ystads teater

Strax efter klockan 23 i torsdags. Trumpetaren Anders Bergcrantz med amerikanska och svenska vänner förvandlar Ystads teater till en jazzklubb på Manhattan, New York.

Först spelar de unisont, Bergcrantz och tenorsaxofonisten Billy Harper, för att sen ta varsina solopartier. Lugnt och självklart. Helt utan ansträngning – det låter så – och djupt inifrån.

De spelar berättande livstoner.

Den äldre Harper är jazzlegenden men snart har också Bergcrantz nått dit upp, till legendnivån. Förstår vi i Skåne och Sverige att vi har en sådan världsjazzartist? (Tyvärr måste jag påpeka att Ystads teater var långt ifrån fullsatt!)

Vilken trumpetare spelar mjukare än Anders Bergcrantz? Så lena och ömma toner, till och med när han fräser till.

Även Billy Harpers saxofontoner uttrycker skönheten i livet. Harper växlar mellan ljusare toner och mörkare, bräker och brökar. Som en kamp mellan ljust och mörkt, gott och ont.

En yngre Andres Bergcrantz, fotograferad av Birgitta Olsson i början av 90-talet.

Låtarna har omväxlande gjorts av Anders Bergcrantz, Billy Harper och den andre amerikanske jazzlegenden, trummisen Victor Lewis. ”Seventh Avenue”, komponerad av Lewis, inleds med en lång trumintroduktion som är men ändå inte blir ett trumsolo.

Lewis illustrerar avenyns trafik, slår var, när och hur som helst på trummorna. Förvandlas från jazztrummis till fem – knappast färre – traditionella trumslagare i en afrikansk by, och tillbaks igen.

”Fountain of Youth” är en fin ballad av Bergcrantz där pianisten Robert Tjäderkvist får en melodisk soloroll, samtidigt som trumpeten nästan tar tillbaka låtens titel. Mattias Svenssons kontrabas kan också vandra, såväl flanera som springa, upp- och nedför halsen i melodiska soloutflykter.

Främst kombinationen trumpet–tenorsax som jag njuter av.

Bergcrantz och Harper njuter också. När den ene spelat något riktigt personligt och bra, då ler den andre.

Ett slags bop men utan prefixet ”be” och definitivt utan ”hard”, snarare ”soft bop” (blues, gospel, soul i grunden). Inte ”cool” heller utan livsfilosofiskt – ja, livsvist.

Kan man säga att Bergcrantz och även Harper tar fram det kvinnliga: avmytologiserar den manliga jazztraditionen och förvandlar trumpet och saxofon till androgyna instrument?

(Ystads Allehanda 2012)

Harley Svensson Blues (med slide)

Han spelar till begravning
och han spelar till partaj
Han kan få strängarna att gråta
eller lägga upp ett smajl
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blue-ue-ues
(med slide)

Han har en gammal Levin
från trettitalet eller så
När han börjar å lira
blir den alldeles blå
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blue-ue-ues
(med slide)

Han bor i mörkaste skogen
långt in i Hårna Pelle-land
där kan han vrida upp volymen
när han repar med sitt band
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blu-ue-ues
(med slide)

Stilla låtskrivande i skymningen med rosé i glaset. Bordet står mitt emellan äppel- och päronträdet. På med hatten förresten, kvällssolen är het! 

Och när det drar mot helg
och det är spelning på gång
då lastar han gitarren
på sin Davidson
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blu-ue-ues
(med slide)

Sen blir det bluesrockboogie
Det är gå-gå-gå
där på Bella´s Place
fram till klockan två
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blu-ue-ues
(med slide)