I allafall gör den det, bekräftar den bilden, om publiken förmår läsa litet mellan raderna och håller i minnet att i stort sett alla de personer som här beskrivs som föremål för filbunkesur avundsjuka har jobbat eller varit stadiga gäster på samma kultursida – medan Lundberg och Enander sedan länge inte är välkomna där (i synnerhet inte Enander, av ska vi säga personhistoriska skäl). Men ni vet, att öppet diskutera kultursidornas förutsättningar anses inte höra hemma på kultursidorna längre.

Samtidigt fimpar man ju rätt uppenbart den slags akademiker och forskare som tidigare ofta skrev på kultursidan och som kunde formulera sig både skarpt, nyanserat och roligt: vart tog till exempel David Wästerfors vägen? Han är både sociolog och berättare och med gedigen journalistisk erfarenhet och giullar at skriva och debattera, men sedan några år syns han inte till på Sydans kultursida, inte heller på andra kultursidor i regionen vad jag har sett. Han anses tydligen för hårdtuggad eller har inte det rätta smajligt glidande tonfallet – idag förväntas en kulturjournalist projicera sitt privatjag lika mycket som sina åsikter, sin argument eller sin stil i sina texter.

1) Det finns inga israeliska israeliska instrument (de musikinstrument som förekommer i Israel fanns också före staten Israel.

2) De musikinstrument som blir en naturlig del av musik som spelas i Israel kan därmed också sägas vara israeliska.