Gunnar Harding – den förste 90-talisten

Gunnar Harding har gett ut sina memoarer, sin självbiografi eller en minnesbok, ”Mitt poetiska liv” (W&W). Sina minnen men delvis också mina; på en sida i boken påminns jag om när han och jag mitt i nedanstående intervju, det nämns i boken, plötsligt gick iväg för att träffa bokförläggaren Christer Gidlund.

Jag påminns också – när jag läser att Erik Fylkeson sagt att han upptäckte poesin när han 1969 råkade köpa en diktsamling av Gunnar Harding, ”Blommor till James Dean” – om att det var likadant för mig. Nångång på vintern 1969-70 steg jag av 607:ans buss från Edsberg i hörnet av Oden- och Birger Jarlsgatorna, gick in i bokhandeln som låg precis där och frågade efter diktsamlingar av Gunnar Harding.

Gunnar Harding: ”Mitt poetiska liv” (2013).

Det var en annan bokhandelstid så två av hans diktsamlingar fanns inne, ”Lokomotivet som frös fast” (1967) och just ”Blommor till James Dean” (1969). Bokhandeln hade däremot inte mellansamlingen, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), så den köpte jag senare. ”Örnen har landat” (1970) – som jag fortfarande tycker är hans bästa, även om den inte är det, men för mig kom den i exakt rätt livsögonblick, det var den diktsamling av Gunnar Harding som skrev och talade, spelade och sjöng rätt och rakast in min hjärta – hade ännu inte getts ut.

Jag upplevde alltid Gunnar Harding som mycket vänlig, försynt och snäll. Konflikträdd, så beskriver han sig själv i minnesboken ”Mitt poetiska liv”. Men det tror jag inte riktigt på. Gunnar Harding reagerade på ett sätt som jag uppfattade som typiskt för honom när något oväntat – som skulle ha fått vissa andra författare/poeter att gå i taket och svära ve och förbannelse över journalisten – inträffade i samband med publiceringen av nedanstående artikel.

Två nya dikter av Gunnar Harding skulle tryckas ihop med intervjun men tidskriftens redaktör råkade blanda ihop pappren så dikterna gick i varann – det blev en och en helt annan dikt istället för de bägge Harding-dikterna.  Det roade Harding, att dikterna hade liksom börjat leva sina egna liv.

Gunnar Harding fick också mig att bli poet. För det var en tid då alla kunde bli såväl musiker som poeter (och konstnärer för den delen) eller åtminstone fick chansen att bli det. Utan Gunnar Harding hade jag aldrig skrivit en dikt, tror jag. Nu debuterade den unge poeten Bengt Eriksson i Grupp 72 tillsammans med bl a Bengt Berg, Börje Lindström och Ulf Lundell. Inte illa.

Jag kan bli hur långrandig som helst men bara ytterligare några minnen som poppade upp i huvet när jag läste ”Mitt poetiska liv”.

Harding nämner engelsmannen Allan Burgis (vart tog han vägen sen?) som bodde i Stockholm och gav ut den tvåspråkiga poesitidskriften Eureka. Burgis publicerade och översatte några av mina dikter till engelska. Vilka bra översättningar – så bra har jag aldrig diktat! Ungefär som när Gunnar Harding översatte t ex Allen Ginsberg och Leonard Cohen – så bra hade inte heller de  diktat, varken förr eller senare. 

Och jag minns tredje Gärdesfesten, då mitt skiftande band Låt 3:e örat lyssna & 3:e benet stampa takten hade gjort musik till några diktrader av Gunnar Harding: ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Janet Persson / som skrev brev till Bildjournalisten / och undrade hur man blir flygvärdinna”. Vi kompletterade med några rader om honom själv – ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Gunnar Harding / som skrev dikt i Evergreen / och undrade hur man blir Allen Ginsberg”.

Gunnar Harding stod precis vid scenen med ett av sina barn. ”Hör du”, sa han, ”hör du att dom sjunger om pappa.” Hon – för jag tror det var en dotter – var måttligt imponerad.

Apropå Gärdet så bidrog jag med några sidor om/med folkpop, som det kallades då, när Gunnar Harding blev redaktör för Lyrikvännen. Där trycktes folkpoptexter av bl a Philemon Arthur & The Dung och Ingemar Nilsson och jag skrev en introduktion om Gärdet och den nya folkpopen.  Som den finkänslige poet han var och är strök Harding ner min text blott en A4-sida och ändå kom allt med från den långa drapa som jag hade skrivit.

Också när Gunnar Harding skrev och skriver prosa så skrev och skriver han som en poet. Men han diktar inte som en prosaförfattare.

För mig har Gunnar Harding alltid varit en politisk poet. Var det social- eller vänsterliberal som han kallar sig i minnesboken (letar men hittar inte tillbaks till sidan just nu)? Ungefär det är väl jag också, fast jag kommer från annat håll och har fötterna något mer till vänster. Han ville – det sa han när vi gjorde nedanstående intervju – att fantasin skulle = måste få plats och kunna samsas med samhällsengagemanget. Så tycker jag också – utan fantasi har varken  poesi eller politik någon chans.

*

Vem var det som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

*

I slutet av 50-talet fanns det en jazzklubb i Bromma som kallades San Jacinto Club. Jazzklubben höll till på Lillsjönäs herrgård – drottning Christinas fd jaktslott – och och hade ett husband som hette San Jacinto Jass Band.

Musikerna i bandet var jazzpurister: dixielandjazz ville dom inte veta av – den jazzmusik som San Jacinto Jass Band spelade var ursprunglig jazz direkt från jazzmusikens födelsestad New Orleans.

Gunnar Harding 1971, teckning: Bengt Eriksson.

Den var så direkt från New Orleans att musikerna ofta plankade dom gamla 78-varvarna ton för ton och när den svarte och legendariske New Orleansklarinettisten George Lewis besökte Sverige och spelade med San Jacinto Jass Band var han den ende som inte spelade exakt likadant som på sina inspelningar från 1942. Bakom trummorna i San Jacinto Jass Band satt Gunnar Harding.

*

S:t Eriksgatans historia är dess biografers.

På 50-talet låg där bl a Gnistan, Metropol, Strand och Roxy. Idag är allihop förvandlade till respektive möbelbutik, samlingslokal för Maranata och biljardhall – Roxy är den enda som fortfarande finns kvar.

Gunnar Harding började sina filmäventyr på S:t Eriksgatan i början av 50-talet.

På Gnistan såg han Errol Flynn genomborrad av hundratals indianpilar i slutscenen av ”De dog med stövlarna på”.

Ur mitt Gunnar Harding-bibliotek: debutdiktsamlingen ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

På Roxy visslade han ut Roy Rogers när denne på filmduken förälskade sej i en krokskruvslockig farmarflicka med vita stövlar och till smäktande violinister, som antagligen gömde bakom kaktusarna, sjöng ”Riding home across the prairie”. På Metropol svingade sej Tarzan i lianer och slogs mot militanta svarta. På Strand har han svårt att minnas vad det visades för filmer – där försiggick aktiviteterna i biosalongen.

Gunnar Harding och kompisen Lankan hade ett smart knep för att smita in på barnförbjudna filmer.

Lankan var lång och såg nästan ut som 15 men hade en tunn, spröd röst. Gunnar Harding var liten men hade djup målbrottsstämma. Så Lankan gick fram och visade sej vid bioluckan och Gunnar Harding gämde sej bakom honom och sa med sin målbrottsstämma: ”Två på nionde bänk.”

Sen slängde vaktmästaren ut dom när dom visade biljetterna och dom fick gå på Rivoli istället – som visade en barntillåten film med Esther Williams som ”Vattnets Venus”.

Diktsamlingen ”Blommor till James Dean” (1969).

James Dean däremot såg Gunnar Harding på Birger Jarlsgatan.

*

– Jag tror det var 58, säger Gunnar Harding, som jag första gången hörde talas om Allen Ginsberg.

– Det var i radion. Nån läste hans dikter.

– Det lät fint, tyckte jag. Mycket fint. Det var första gången som jag förstod att lyrik kan vara fantastisk.

– Nästa dag skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att det var den värsta smörja han nånsin hört.

*

Av detta blev poeten Gunnar Harding till.

Punkligt klockan 10.45 kommer han varje vardag upp ur Rådmansgatans tunnelbaneuppgång.

Diktsamlingen ”Örnen har landat” (1970).

Han promenerar dom cirka sjuttiofem stegen fram till Sveavägen 68, slänger en snabb blick i Tidens bokhandel, öppnar porten och går uppför trappan till första våningen och in genom dörren som det står bl a Tidens lyrikklubb på.

Bakom den första dörren på korridorens vänstra sida har han sitt arbetsrum och på arbetsrummets skrivbord ligger dagens post: tidningar och några brev. I åtminstone ett av breven står det ungefär så här:

”Jag har läst Lyrikvännen sedan starten. Jag är en stor älskare av lyrik men nu måste jag upphöra som medlem. Lyrikvännen har blivit för politisk för mig: den är ett näste för vänsterextremister.”

Egentligen är brevets ord riktade till Stig Carlson. Men han är svarslös idag. Hade han ännu levt hade han antagligen skrivit ett svarsbrev med samma ord som han skrev i inledningen till Lyrikvännen 56-6 1970:

Diktsamlingen ”Gasljus” (1983).

”Men det här är ju politisk dikt!

Ja, än sen då – är inte det mesta vi rör vid och kommer i beröring med ‘politik’.

Den som är rädd för det må ju skylla sig själv.”

Då Stig Carlson dog utsågs Gunnar Harding till hans efterträdare som redaktör för Lyrikvännen. Gösta Friberg utsågs till andreredaktör vid Gunnar Hardings sida.

Det är måndag idag. Gunnar Harding har just läst igenom dagens brev om Lyrikvännens framfart på politikens vänsterkant.

– Det kan verka taskigt, säger han och då drar han i sin mustasch som är den jämnaste mustasch jag sett och som ger honom ett mycket förtroendeingivande och vänligt drag.

– Det kan låta cyniskt men det är nu framförallt ungdomen det gäller att fånga upp. Få dom intresserade och engagerade innan dom låst sej i såna här positioner.

– Lyrikvännen kommer att gå ut med foldrar till gymnasier, folkhögskolor och ungdomsföreningar. Foldrar som är speciellt riktade till unga läsare.

Diktsamlingen ”Innerstad” (2009).

– Detta betyder inte att vi tänker bli så hysteriskt ungdomliga att vi stöter bort alla läsare över 30. Vi tänker behålla Lyrikvännens mångsidighet men återvinner vi dom unga läsarna kan Lyrikvännen bli en bestseller igen och detta skulle komma alla kategorier läsare till godo, säger han och då ser han ut som James Dean.

Nån gång på 50-talet klev James Dean ut ur filmduken som ”Ung rebell” flimrade över och gick ner bland publiken och blev till Gunnar Harding.

I sin blekbruna skinnväst som jag aldrig sett honom utan, blåa manchesterjeans och håret som är rufsigt av blåsten verkar han bara ha stigit av motorcykeln för en minut sen och satt sej ner vid skrivbordet. Men samma okända och fjärran framtid i blicken som James Dean när han körde av vägen 1955 och dog.

Lyrikvännen är en anhalt på vägen. Snart stiger Gunnar Harding upp på sin motorcykel Lyriken igen och lägger i ettan och axar rakt igenom litteraturen. (För vanliga bensindrivna motorcyklar får han inte sätta sej på – han har inget körkort.)

Som knutten älskar bågen älskar Gunnar Harding lyriken. Dessutom tror han på den:

– Under 70-talet blir lyriken en folkrörelse, säger han.

”En katedral av färgat glas”, presentations- och tolkningsvolym: Shelley, Byron, Keats och deras epok (1997).

– Den kommer att betyda mer än popen, filmen, veckopressen och folkhögskolorna har betytt tillsammans.

*

Innan Gunnar Harding träffade lyriken och blev förälskad i den ville han bli bokillustratör. Han gick på Konstfack. Efter en termin upptäckte han att dom böckerna som han ville illustrera inte skrevs. Då slutade han.

Han vandrade ut och in på universiteten i Stockholm och Uppsala och resultatet blev en splittrad fil kand med bl a en trea i litteraturhistoria som inte berättigade till någonting.

Han vikarierade som svensklärare på gymnasier och polisskolan.

Han stod i Sandbergs bokhandel och sålde böcker då Bob Dylan var i Sverige och kom och frågade efter Baudelaire på engelska.

Och han gjorde lumpen som kavallerist på K4 i Umeå. Det äventyret har han beskrivit i sin första diktsamling, ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

Poetisk fackprosa: ”Kreol. Bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i New Orleans” (1991).

Han gillade det inte. Redan på perrongen på Umeå central såg han vart det bar hän. ”På perrongen stod en officer med ridstövlar, sporrar och en blå damcykel”, skriver han. ”Jag hade aldrig sett nån med ridstövlar och damcykel förut.” Berättelsen om Kungliga Norrlands Dragoner, K4, är skriven på lyrisk prosa eller kanske kan det kallas prosalyrik?

Det finns inget svenskt i denna lyrik. Däremot finns det stora likheter med Allen Ginsbergs berättarlyrik – som dikten ”Wichita Vortex Sutra”, inspelad på bandspelare medan Ginsberg åkte Folkvagnsbuss genom Mellanvästern för att läsa dikter på universitet i Wichita, en stad som representerar den okunnighet och oskuldsfullhet som enligt honom möjliggjort Vietnamkriget.

Detta är nu inget konstigt. Redan innan Gunnar Harding debuterade som poet hade han översatt modern fransk, tysk, engelsk och amerikansk poesi.

Dikten ”Wichita Vortex Sutra” återfinns i samlingen ”Amerikansk undergroundpoesi” (i urval och översättning av Gunnar Harding, 1970). Tidigare hade han bl a översatt Allen Ginsberg i Ord & Bilds Amerikanummer. Och 1966 gav han ut tolkningsvolymen ”4 poeter” med Ginsberg, Apollinaire, Hollo och Kerouac på bokförlaget Bok och Bild.

Pocketsamling med dikter: ”Poesi 1965-2003″ (2007).

På Bok och Bild utkom det fler böcker: ”Akrobater i Tredjeklasskupén” (1967) som innehöll tolkningar av poeterna Apollinaire, Cendrars och Max Jacob, en samlingsbok med bara Cendrars och Anders V Janssons något konstiga debutdiktsamling ”Magnecyl eller vänsteryttern sprintar i en sväng”.

Det är också en alldeles särskild historia förknippad med bokförlaget Bok och Bild: berättelsen om tre kompisar och en offsetpress.

– Ja, jag hade inget kapital, säger Gunnar Harding. Så jag översatte istället.

– Offsetpressen var en gammal, stor och otymplig sak som kostade 18.000:-.

– Den hyste vi in i ett gammalt nerlagt postkontor på Resarö. Pressen tog precis upp hela postkontoret.

Nu är offsetpresen såld. Bokförlaget Bok och Bild har i viss mån blivit Gidlunds förlag istället. Krister Gidlund var en av kompisarna – nu trycker han mest socialistisk litteratur. Offsetpressen och lyrikutgivningen blev ingen siccé. Allen Ginsberg är fortfarande nästan okänd i Sverige.

*

– Provinsialism, säger Gunnar Harding och för honom är ordet provinsialism en svordom, ett av dom allra fulaste ord han vet.

Tolkningsvolym: ”Amerikansk undergroundpoesi” (1969).

– Provinsialism, säger han, allting beror på det.

– Kritikerna är inte intresserade av antologier och tolkningar av utländska poeter. Varenda svensk debutant blir mer omskriven än dom stora utländska poeterna.

Själv avsvor sej Gunnar Harding tidigt sitt svenska poetiska medborgarskap.

Han inte bara översatte utländska poeter. Hans andra diktsamling, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), består av tre förfalskade hyllningsbiografier till poeterna Shelly, Apollinaire och Ginsberg.

I sin biografi får Allen Ginsberg egenskaper av en frälsare. Han är poeten som kan samla massorna under utropet ”Vi måste rädda Amerika”. USA skickar CIA på honom och han flyr till Asien.

Men CIA är honom på spåren. Han blir upphunnen och tillfångatagen på ett tåg. Genom tågfönstret ser Ginsberg en cyklist på en blå Monark och ropar ”Poesin är på väg” till cyklisten.

Det är en svensk cyklist: Gunnar Harding, förstås. (Lägg märke till att Gunnar Hardings fortskaffningsmedel tills nu är cykeln. När han hör Ginsbergs ord förstår han att det är bråttom och byter cykeln mot den snabbare motorcykeln.)

Gunnar Harding, självporträtt från baksidan av ”Blommor till James Dean” (1969).

En annan svordom för Gunnar Harding är ordet akademism.

– Vadå? säger han. Har jag tagit en fil kand? Jag försöker glömma det.

Han ställer sej i mitten av ungdomsrevolten med dess drag av anarkism. Han översätter Bob Dylans sånger och utbrister:

– Bob Dylan är sin generations störste poet.

Gunnar Hardings dikter är utrpäglat antiakademiska, antiintellektualistiska, antisnobbiga, ja, om man så vill kan man kalla dom populistiska. Dom handlar om populärfilmens James Dean och om jazzen då den skapades i New Orleans av Buddy Bolden och betraktades som vulgär, neogroid och vildars vrål.

När han 1969 var i USA som ”visiting poet vid ett universitet” bodde han i Iowa City, en stad med samma atmosfär som i ”Ung rebell”. Han gick och såg om filmen och när han kom ut fortsatte filmen i verkligheten. Han skrev dikten ”Blommor till James Dean” och tog farväl av den rebell som James Dean symboliserar: ”Rebel without a cause”, som är filmens originaltitel – nu gäller det för dom medvetna revoltörerna att ta vid.

Han reste till New Orleans för att träffa George Lewis och fick höra att han begravdes för en vecka sen. Han åkte till staden Davenport – ett namn han läst på en platta med Bix Beiderbecke, inspelad 1925 på järnvägsstationen i Davenport. Men ingenting är som förut.

*

Gunnar Harding lägger ifrån sej sin översättning av Bob Dylans ”Sad eyed lady of the Lowlands” som Lyrikklubben ska skicka ut som present till sina studerandemedlemmar. Det är lunchdags. Vi går ut och äter.

Vi pratar om förra sommarens folkfester på Gärdet. Där folkpopen föddes. Popband som ingen hört talas om tidigare spelade pop och sjöng på svenska. I Lyrikvännens majnummer ska Gunnar Harding ha en sektor med folkpoptexter.

– Vi måste skapa nånting för lyriken som Gärdet var för musiken, säger han. Vi måste få ut poeterna från sina arbetsrum och träffa människorna.

– Under hösten ska vi försöka ordna diktuppläsningar. Få poeterna att skärpa sej. Det går inte att stå och prassla med papper och läsa innantill.

Gunnar Harding 2013. Foto: Paula Tranströmer.

– Och vi funderar på att om inte Lyrikvännen skulle kunna ge ut små billiga offsettryckta häften med dikter. Som bara kostar ett par kronor.

Jag föreslår Gunnar Harding att vi ska skriva popsånger tillsammans. Han tänder på det. Han är optimistisk, han. Han tror på poesin i alla dess former. Hans läppar ler inför framtiden.

Men han bör nog tänka på vad som hände James Dean: han körde av vägen med sin Porsche Snyder och dog. Och vad som hände Bob Dylan: han kraschade med sin motorcykel och var konvalescent i över ett år. Gunnar Harding bör nog köra försiktigt på sin motorcykel lyriken.

Men Gunnar Harding är inte skrockfull. Han ler.

*

Vem var det nu som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

– Jag kommer inte ihåg, säger han, Jag minns bara att jag blev ruskigt förbannad när jag läste det.

Ska man hänföra Gunnar Harding till någon ism får det bli… inte 70-talism och knappast en 80-talism utan 90-talism.

(Böckernas Värld 1971)

Varför började du rita serier?

Jag tror att det skedde mest av en slump. 1971 träffade jag Lasse Hillersberg som gav ut tidningen Puss, det gjorde att jag blev intresserad av tecknade serier. Tidigare hade jag mest läst Tintin, Fantomen och serieversionen av Mumintrollet, men nu upptäckte jag amerikanska undergroundserier, det var nog speciellt Robert Crumb som betydde mycket. När jag träffade Lasse Hillersberg hade jag redan börjat skriva dikter, jag blev intresserad av poesi efter att ha läst en intervju med Gunnar Harding i Böckernas värld 1971. Intervjun var för övrigt gjord av Bengt Eriksson, jag tror inte att han vet hur betydelsefull hans intervju var, att den på sätt och vis förändrade mycket i mitt liv. Men jag tror att jag tidigt måste haft en stark vilja att uttrycka mig. Nu ska man kanske inte överdriva mitt tecknande i unga år, jag ritade inte så mycket innan Klas Katt i Hell City 1979, det rör sig kanske om sammanlagt sju sidor serier i tidningar som Puss, Feber och Guru Papers.

(Serietecknaren Gunnar Lundkvist, intervjuad av Mats Jonsson i Galago nr 46)

Harding har landat

I fjol utgav Gunnar Harding diktsamlingen «Örnen har landat». Där ingår den dikt som heter ”Für Janet Persson”; hon som vi alla en gång var klasskamrat med, som skrev till Bildjournalen och undrade hur man blir flygvärdinna men hade för stora händer.

Som vi redan då misstänkte är denna dikt 70-talslyrikens första verkliga hit. I Göteborg har den rentav kommit i folk- eller i varje fall barnamun, liksom för övrigt poetens namn.

På Slottskogsfesten i somras framfördes dikten av popgruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten i en egen tonsättning. De pojkarna hade också lagt till en hyllningsvers till poeten:

Alla hade vi en gång en klasskamrat som hette Gunnar Harding
som skrev dikt i Evergreen
och undrade hur man blir Allen Ginsberg…

Någon som sysslar med barn och musik skrev upp det där och nu, sägs det, klättrar låten allt högre på den göteborgska daghemstoppen.

(Expressens kultursida 1971)

Bibliografi (från Wikipedia)

Lokomotivet som fröst fast (1967)
Den svenske cyklistens sång (1968)
Blommor till James Dean (1969)
Örnen har landat (1970)
Guillaume Apollinaires fantastiska liv (1971)
Skallgång (1972)
Poesi 1967-1973 (1974)
Ballader (1975)
Starnberger See (1977)
Luffaren Svarta Hästen och det hemska rånmordet i Leksand (1977)
Bilddikt (1978) (tillsammans med Olle Kåks)
Den trådlösa fantasin (1978)
Tillbaka till dig (1980)
Gasljus (1983)
Stjärndykaren (1987)
Guillaume Apollinaires gåtfulla leende : en ändlös biografi (1989)
Mannen och paraplyet (1990) (text: Gunnar Harding; bild: Catharina Günther-Rådström)
Mitt vinterland (1990)
Kreol (1991)
Överallt där vinden finns : dikter i urval 1969-1990 (1993)
Stora scenen (1995)
Tal på Övralid 6 juli 2001 (2001)
Salongsstycken kring Dante Gabriel Rossetti (2001)
Det brinnande barnet (2003)
Dikter : 1965-2003 (2007)
Innerstad (2009)
Blues for Jimmy (2012)

Översättningar

Amerikansk undergroundpoesi (Wahlström & Widstrand, 1969)
Allen Ginsberg: Tårgas & Solrosor (FIB:s Lyrikklubb, 1971), tillsammans med Gösta Friberg
Den vrålande parnassen (1976) (tillsammans med Bengt Jangfeldt) (rysk avantgardepoesi)
O Paris – Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (FIBs Lyrikklubb/Tiden, 1978), med bidrag av bland andra Apollinaire, Max Jacob, Pierre Reverdy och Jean Cocteau.
Vladimir Majakovskij: Jag! (1985, 2007), tillsammans med Bengt Jangfeldt
Frank O’Hara: Till minne av mina känslor (1988)
Guillaume Apollinaire: Dikter till Lou (1989)(bilder av Olle Kåks)
Är vi långt från Montmartre? : Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (1995)
En katedral av färgat glas (1997) (engelsk romantik)
Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok (2000)
Där döda murar står: Lord Byron och hans samtida (2002)
Beat! (2005, 2006) (poesi och prosa från beatgenerationen, tillsammans med Per Planhammar)
Mina Loy: Baedeker för månresenärer (2006)
Catullus: Dikter om kärlek och hat (Urval och översättning tillsammans med Tore Janson (2007, 2009)
John Donne: Skabrösa elegier och heliga sonetter (2012)

Anders Eliasson; människan, kompositören och musiken

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Stig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så är jag på god väg att få det.

Bara några sidor in började jag lyssna in mig. För det är sådan bok som Lundman har skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken.

Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Fuck You – A Magazine of the Arts

Jag måste revidera dikten om Gunnar Harding,
för han hade ju inget körkort då
(och har han någonsin tagit det?)

Så hur kunde han sätta sej på en motorcykel
och brassa uppför Sveavägen
med en så hastigt accelererande,
brum-brum-brummmmmmmmmmmmande
poetisk rök ur avgasröret
(Prevert! Ferlinghetti! Hollo! Apollinaire! Cendrars! Majakovskij!)
att BLM:s bastanta ekdörr
slungades
över Lars Gustafssons skrivbord
(bara skrivmaskinen räddade hans huvud
från att spricka i…
Nej, det var onödigt hårt
men doktor Gustafsson
aus Schweden fick en präktig bula i pannan)

Följande är däremot helt sant
jag minns, jag var där:

Och på Hötorget
stod Beatles
och spelade
Yellow Submarine
under svenska flaggan
svart
som natten

(1971-2013)

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Kubansk musikbok från Haninge

Samuel Charters
Mambo Time – Från Havanna till Haninge
(Ars förlag)

Den legendariske amerikanske skivproducenten och författaren Sam Charters, som gjort inspelningar med alla från Lightnin´ Hopkins via Country Joe & The Fish till Skäggmanslaget, har skrivit en underhållande och informativ bok om den ännu mer legendariske pianisten och kompositören Bebo Valdés från Kuba och Haninge.

Rent skandalöst att Bebo kunnat sitta och spela för (nästan bara) sej själv i Haninge utanför Stockholm – medan de jämngamla gubbsen i Buena Vista Social Club blivit världsberömda och rika på gamla dar. (Bebo Valdés nämns inte ens i världsmusikbibeln ”World Music The Rough Guide”. Oförskämt!)

Charters följer Bebo Valdés från det lilla samhället Quivicán på Kuba till arbetet som orkesterledare på nattklubben Tropicana i Havanna och på turné i Europa med Lecuona Cuban Boys.

Med de sistnämnda kom han till Stockholm för snart 40 år sen – och stannade. För här träffade han sin hustru, Rose Marie.

Passande lyssning under läsningen är dubbelalbumet ”Recuerdo de Habana / A Portrait At 80” (Gazell/Warner), producerat av Charters.

Hör! Pianisten Bebo Valdés spelar – minst – lika virtuost och personligt som Rubén Gonzáles från Buena Vista Social Club.

Också ”Calle 54” (Emi, både dubbel- och enkel-CD) med musik från latinjazz-filmen med samma namn rekommenderas. Här kan man höra pappa Bebo spela pianoduett med sonen Chucho Valdés (känd från gruppen Irakere).

I boken finns en utförlig diskografi över tillgängliga CD med Bebo Valdés.

(Hifi & Musik 2002)

Sagan om Lisa och Lena

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

Nu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Högljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

Ibland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

Nyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

Så är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Skivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)