Vykort från Beijing (3)

Foto: Birgitta Olsson

Ska man åka till Kina? Bra fråga men för sent ställd. På plats i Beijing: Ericsson (modernt kontorshus i nordöstra ambassadområdet) och IKEA (Tredje Ringvägen nord). Piratförsäljare på trottoaren: cd? dvd? Lolex? Pirater på vägen: folkbilen Chery QQ (kopia av Chevrolet Spark till lägre pris: 39.000 yuan, något lägre ändå i kronor). Engelska gatuskyltar och stationsnamn i tunnelbanan. Men engelska på restaurang? Nej. I skivaffären? Nja. Taxin? Nej. Hotellet? Knappt. Myndighetslöfte: intensivkurser i engelska inför olympiaden 2008. Också ur Beijing Review: OS-stadion ritas om (överskridna kostnader, åsidosatta säkerhetsfrågor) och byggarbetarna får ledigt. Målning av Yuping Wang på Red Gate Gallery: jag (= alla västerlänningar) tittar genom nyckelhålet på ung kinesiska i traditionella kläder. Målning av bröderna Luo på Courtyard Gallery: rödpionjärer hälsar Cocacola och Motorola välkomna! Kinesisk attityd på IKEA: kunderna sitter och tar en lur i Tomelilla-sofforna och dukar upp té och matsäck på Norden-borden. Skrivet i IKEA:s cafeteria (köttbullar, potatisplättar och lingon).

(Kvällsposten 2005)

Vykort från Beijing (2)

Foto: Birgitta Olsson

Utsikt från Trumtornet (senast uppbyggt 1429): förfallna småhus, turistbussar och cykeltaxi, höghus vid horisonten. Statsproklamerad arkitektur (moderna hotell, nya statliga byggnader, nybyggda bostadsområden i och kring Beijing): internationella hus från marken till taken men på taket ett extra litet pagodliknande hus (typ Himlens tempel). SOHO China (företag för stadsplanering) protesterar i tidskriften Beijing This Month: ”All modern arkitektur är internationell.” Exempel: blivande TV-huset (230 m högt stål- och glasgem) och Nationalteatern (halverad JÄTTEboll). Samtidigt ur China Daily: beslut om buffertzon kring bland annat Den förbjudna staden. Inga nya hus får byggas högre än två våningar. Kinesiska popmusikvideos på TV[V], morgon-chi gong i Ritanparken och Kalle Anka-målningar på daghemmet. Men varför ingen soja på restaurangbordet? Kineser har väl soja på riset? Skrivet på Café 44 vid Sunlitan Bar Street (med europeisk espresso för ambassadpersonalen).

(Kvällsposten 2005)

Vykort från Beijing (1)

Foto: Birgitta Olsson

På hotellets framsida: Beijing World Trade Center. Nackspärrshöga, modernistiska hus med obligatorisk shoppingmall (Gucci! Versace! Dior! Agnés B på gång). Baksidan: 100 år tidigare. Hutong (gränd) med bigränder, enrumshus kring små gårdar och frukosthåliväggen (pannkakor, degknyten, nudlar). Lunch/middag på stor restaurang: från 100 yuan och högt uppåt, ungefär samma i svenska kronor (per gäst). Liten restaurang: 13 yuan (för två! inklusive öl!) Inte äldre (té) men yngre kineser dricker kaffe (så tunt att det smakar té) och låter mobilen ringa-ringa-ringa-ringa innan de svarar. Världens bredaste cykelfiler (som tre, fyra bilfiler) men avsmalnande. Ur China Daily: också medelinkomsttagaren Liu Min, 36 000 yuan/år, har köpt bil och ställt cykeln. Sålda nya bilar i Beijing: 30 000 per vecka. Avgasdiset filtrerar solljuset och lägger en hinna mellan kameran och de utprintande bilderna. Beijing night = neon light i dubbel betydelse: lågenergineon (elbrist i Kina). Skrivet på Starbucks (med ”espresso” och chinese cheesecake: grönt té i fyllningen).

(Kvällsposten 2005)

Finlandssvensk kriminalitet

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Finlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)

Ett par bilder från Berlin

 

Här gick muren. 

 

Ur Wikipedia:

Chris Gueffroy, född 21 juni 1968 i Pasewalk (Mecklenburg-Vorpommern), död 6 februari 1989 i Berlin, var den siste personen som sköts ihjäl under ett försök att fly över Berlinmuren till Västberlin.

Foton: Bengt Eriksson

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Vilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Jolo och jag i Köpenhamn

Med Jolo till Köpenhamn – En guide- och essäbok
Redaktörer: Rolf Yrlid / Göran Zachrison
(Atlantis)

Dags att resa till Köpenhamn med en bok igen.

Med ojämna mellanrum har det hänt att jag börjat bläddra och läsa i någon bok som genast fått mej att känna en oemotståndlig lust att ta ledigt en dag och åka över Sundet för att flanera längs Köpenhamns gator med en bok i hand.

Så var det alltid när Dan Turèll hade kommit med en ny deckare, kåseri- eller diktsamling. Också Peter Olesens svit med böcker om staden Köpenhamn ur olika blick- och tankefång fick mej alltid att genast ringa flygbåtarna och boka en biljett.

Numera går det ju lätt och enkelt (även om det kunde vara billigare) att ta bussen från Sjöbo till Lund och åka vidare med Öresundståget direkt till Köpenhamn.

Vilket jag gjorde häromdagen. På morgonen låg ett recensionsexemplar av guide- och essäboken Med ”Jolo till Köpenhamn” i postboxen och så fort jag slog upp boken infann sej den ovannämnda oemotståndliga lusten att ge mej av. Strax satt jag på bussen från Sjöbo och läste Göran Zachrisons inledande ”försök till ett porträtt” av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.

Zachrison berättar hur han, själv alltså, blev journalist (först på Västerbottens-Kuriren och sedan Dagens Nyheter) tack vare Jolos goda råd (för en medskickad tia i kuvertet). Han berättar också om Jolos tjugonio kostymer och i synnerhet om den spräckliga irländska tweedkostymen som utsände en gödseldoftande lukt (efter en halkolycka i en ladugård).

Zachrison lanserar dessutom en teori om varför Jolos texter var så läsvärda när de trycktes och är så läsvärda ännu idag. Oavsett vad han skrev – reportage, kåserier, romaner, historiskt – så var han ”blandformernas man”. Hans texter blev anomalier. Han skrev i genren men samtidigt utanför: till exempel var ett reportage av Jolo så påläst som ett sådant bör vara men samtidigt kåserande och personligt.

Jolos sista bok, den historiska romanen ”Någonstans i Sverige”, utnämner Göran Zachrison fyndigt nog till en ”litterär skvader”.

Innan jag ska byta från buss till tåg i Lund så hinner jag också läsa Vibeke Olssons minnestext över pappa och familjens somrar i Danmark och Köpenhamn på 1960- och 70-talen. Just Köpenhamn tyckte hon inte om, som flicka. För då visste Vibeke att sommaren snart var slut. Vistelsen på pensionatet Hornbækhus var över och nu återstod blott besöket i Köpenhamn.

På perrongen i Lund, medan jag inväntar Öresundståget, bläddrar jag vidare och och tittar på den serie svartvita teckningar som Ulf Sveningson gjorde 2001 under en resa till Köpenhamn med Jolosällskapet. På samma gång förbiskyndande och detaljrika teckningar – och personliga, förstås, för Sveningson är en utmärkt reportagetecknare – av olika köpenhamnska Jolomiljöer: Tivoli, Den lille havfrue, Nyhavn, Rundetaarn, Gammel strand, Christianshavn…

Flanörsfotot hämtat från Jolosällskapets hemsida.

När tåget kör över Öresundsbron har jag kommit fram till Jolo själv, nämligen avdelningen ”Av Jolo om Köpenhamn”. Här finns bland annat utdrag ur böckerna ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Fritt Nyhavn” (1955), ett längre tidningsreportage från Nyhavn (1966) samt ett kapitel ur romanen ”Slipsen i Krakow” (1969).

”Fartyget till Köpenhamn går rakt ut från Malmö och girar först vid Saltholmen”, läser jag. Så reste man och anlände till Köpenhamn – per båt – då när Jolo skrev detta (1950). Smått märkligt, känns det idag.

Också jag är tillräckligt gammal för att ha åkt både långsammare och snabbare båtar till Köpenhamn. Att åka till Danmark då – det var att göra en resa, åka till kontinenten. Då var Köpenhamn ett annat lands huvudstad. Nu med bron och tåget har det blivit som att åka från förstaden (Malmö) till city (Köpenhamn).

Väl framme vid Hovedbanegården bläddrar jag fram till ”I Jolos fotspår genom Köpenhamn” – den guide som Rolf Yrlid skrivit till boken. Dessutom, för att en ovan Köpenhamnsflanör ska hitta rätt och inte gå fel, finns här en stadskarta där promenaden i Jolos fotspår är noggrant utmärkt.

Yrlid inleder med samma iakttagelse som jag. Det är onekligen en viss skillnad att komma med snabbtåget över Öresundsbron mot att vattenvägen långsamt närma sej Danmark och speja efter H.C. Andersens lille havfrue i vattenbrynet på styrbord. Fast, som Yrlid påpekar, det passar också bra att inleda Köpenhamnsbesöket i Jolos fotspår vid just Hovedbanegården. Här ligger Hotel Terminus (numera Sofitel Plaza Copenhagen) där huvudpersonen i romanen ”Slipsen i Krakow” tar in för att fira nyårsafton.

Härifrån är det sen bara att fortsätta gå – och åka – i Jolos fotspår och med Rolf Yrlid som kunnig guide: Rådhuspladsen med tidningen Politiken, därifrån buss nr 14 över Nørreport och Sølvtorvet till Østre Anlæg med Den Hirschsprungkse Samling (”det allra mest danska konstmuseum som finns”, enligt Jolo), sedan vidare till fots mot Kongens Nytorv, Charlottenborg (där danska Kunstakademiet funnits sen 1750-talet) och, inte minst, Hviids Vinstue och/eller Café a Porta.

Sätt dej på nån av dem (utomhus på Porta eller en trappa ner i vinstugan) och beställ in nåtdrick- och/eller ätbart, för det kan vara dags att vila fötterna. Dessutom har vi nu hamnat på platsen för ”Slipsen i Krakows” upplösning. Fast i romanen är det, som nämndes, vinter – det har hunnit bli nyårsdag – och inte sommar som nu.

Huvudpersonen har precis passerat Kongens Nytorv och med ”road avsky” stuckit in och ner huvet i Hviids Hvinstue. Han känner, som Jolo skriver, ”tillfredsställelsen att inte heller vilja dricka något”. Han har redan druckit en Hof – ”detta tämligen svaga öl” – och är nu på väg till Karen Kik eller Slottskällaren för att också äta något. Huvudpersonen befinner sej i ett lyckorus.

Då slår Döden till. Det kunde Döden ha gjort när som helst, men just nu slog den till: i lyckoruset. Huvudpersonen fick dö som en ”som en fullständigt lycklig människa”. Så borde alla människor få avlida: i ett lyckligt ögonblick.

(Ystads Allehanda 2003)

Petrinideckarna i New York

Mårten Sandén
Geniet
(Rabén & Sjögren)

Det var väl på tiden att Mårten Sandén i den elfte Petrinideckaren låter tvillingdetektiverna Peter och Petra Petrini flyga till New York. Idag bor ju familjen Petrini i Lund men Peter och Petra föddes i New York. De bodde på Manhattan, innan familjen i den första Petrinideckaren flyttade till Sverige och Lilla Fiskaregatan i Lund.

Låter det som om jag tror att hela släkten Petrini finns på riktigt och inte bara på papper så är det rätt uppfattat. Mårten Sandén har förmågan att skriva så
levande att hans berättelser blir som på riktigt. Att man kan gå in på www.petrinideckarna.se och se foton av huset på West 79th Street, där Peter och Petra bodde med mamma, pappa och syskon, gör ju inte böckerna mindre trovärdiga.

Mamma är amerikan (med franska, italienska och judiska rötter) och pappa är svensk, så i den nya boken ”Geniet” ska Peter och Petra hälsa på mormor och morfar, bosatta i hörnet av West 70th Street och Broadway.

Fast redan på flygplatsen börjar det hända konstiga saker, enligt Petra som alltid brukar upptäcka ”skummisar”. En yngre man, som sitter bredvid Peter på planet, drabbas av en allergichock (om det nu var allergi?) och måste hämtas av ambulans vid landningen på Kennedy Airport.

Och sen är det full fart på dramatiken med skurkar, kidnappning, tandläkare, FBI och dubbelagenter… Rörigt? Ja, lite svårt att hänga med kan det vara. Spännande? Jo, det tror jag nog ändå att yngre deckarläsare tycker (och jag också).

Historien blir extra finurlig av att Sandén låter den följa – imitera – handlingen i en kärleksroman, ”Dear Stranger”, som skrivits av tvillingarnas moster Connie och blev en sådan bestseller att den också har filmats.

Empire State Building, Grand Central Station, Central Park med flera miljöer på Manhattan är lika noga och atmosfäriskt beskrivna som när Petrinitvillingarna löser deckargåtor i Lund. Också läsaren finns på plats i New York.

Den här gången kunde det faktiskt ha slutat riktigt illa, så nära har det aldrig varit förut. Men det löser sig förstås, till sist – på tvillingarnas 13-årsdag, dessutom.

(Kvällsposten 2009)

Stuart M. Kaminsky (1934-2009), rysk deckarförfattare

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

Han lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

(Publicerat i Expressen 2000)

Dan Turèll i Vangede

– Idén kom upp redan tidigare. Men så för ungefär 6 år sen fick vi höra rykten om att ett bibliotek på Jylland skulle bygga upp en Turèllsamling. På Jylland!? Ska det finnas en Turèllsamling så är det ju i Vangede! Genast satte vi fart med att samla in material och i oktober 2003 invigdes Turèllsamlingen, jämnt 10 år efter Dan Turèlls död.

Detta berättar – utbrister! – den entusiastiske bibliotekarien Jørgen Ram Pedersen, tillförordnad ansvarig för Turèllsamlingen vid Vangede filialbibliotek strax utanför Köpenhamn.

Och vem skulle kunna ha invändningar mot att samlingen finns just här? Det var i Vangede som Dan Turèll växte upp. Sitt genombrott som författare fick han 1975 med boken ”Vangede billeder”, en självupplevd skildring av Gentofte kommuns arbetarstadsdel Vangede.

Jo, det finns nog de som har invändningar…

– Inte alla tyckte om hans beskrivning av Vangede. Och det kan jag förstå. När Dan Turèll kom till Vangede för att prata om boken så fick han fly bakvägen, Vad jag inte kan förstå är att det efter alla dessa år finns Vangedebor som – fortfarande! – är arga på honom.

Turèllsamlingen har ett eget rum på biblioteket. Det behövs. Turèll skrev och verkade i många genrer: egen poesi och tolkningar, essäer, klummer och skönlitterär prosa, inte minst kriminallitteratur. Från debuten på 60-talet publicerade han sig flitigt – tala om underdrift – i alla dessa genrer!

Borden, hyllorna och montrarna är (över)fulla med hans egna böcker, antologier och tidskrifter där han medverkat och de böcker som skrivits om honom, cd-skivor där han läser dikter till musik, långfilmen ”Mord i mørket” (efter hans debutdeckare med samma titel), framträdanden och intervjuer på dvd…

Jørgen Ram Pedersen på Turèllsamlingen i Vangede.
Foto: Bengt Eriksson

– Nej, allt som han skrev har vi inte, säger Turèllbibliotekarien och låter tveksam. Kan man lokalisera allt han skrivit? Kan en Turèllsamling bli helt komplett? Som exempel går bibliotekarien och hämtar ett nyförvärv: en liten ”bankbog” (utgiven 1985 av Den Københavnske Bank) där Dan Turèll bidragit med en ”Bank-blues”.

Det mest svåråtkomliga, det som biblioteket endast lyckats hitta och köpa in ett exemplar av, måste man läsa på plats. Men de flesta böckerna kan danskar antingen komma hit och låna eller göra ett fjärrlån från sitt eget bibliotek. (Det sista gäller även Turèlls svenska fans.)

– Någon höll upp en bok och utbrast: ”Det här är ju en förstaupplaga! Vet ni vad en sådan kostar? Hur vågar ni låna ut den?” Jag brukar svara, säger Jørgen Ram Pedersen, att böckerna ska läsas. Och man får ju lita på folk.

Resrutt:
Öresundståg eller buss till Hovedbanegården i Köpenhamn. Byte till S-tåg mot Hilleröd, avstigning på Vangede station. Cirka tio minuters promenad längs Vangede Vej till Vangede Bygade, där Vangede filialbibliotek med Turèllsamlingen finns på nr 45.

http://turellsamlingen.dk
Turèllsamlingens informativa och lockande hemsida.

(Publicerat i Kvällsposten 2006)