I går kväll var jag på Ystads teater och såg Pugh Rogefeldt med sin gotländska trio. Inte för att skriva utan ”bara” för att uppleva. Det är något speciellt med artister, främst kanske sång- och rockpoeter, som man följt från allra första gången på skiva och framåt. Som Pugh.
Det var bra. Det var bättre än jag hade förväntat mig och betydligt bättre än när Pugh återförenades med Janne Carlsson och George Wadenius sådär 2006-2007. Jag såg dom då också här i Skåne och då recenserade jag. Hade tänkt lägga ut den recensionen på Erikssons kultursidor men jag upptäckte att jag den gången skrev ner Pugh & Co till fotknölarna.
Inget att återpublicera i samband med en ny turné, särskilt inte som Pugh alltså är betydligt bättre på den här turnérundan.
Så istället plockade jag ut en bit av min långa text om Pugh Rogefeldt i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 2″. Inte från början utan här vi kommer in ungefär i mitten av texten.
——————————————————————-
Pugh Rogefeldts pop- och rockpoesi kan sammanfattas med två ord: lek och skoj.
Samlingsbox med Pugh Rogefeldt, utgiven 2004.
Fast det som verkar så enkelt och spontant är ju ofta resultat av ett mödosamt arbete. ”Jag har jävligt svårt med att skriva texter”, sa Pugh i en intervju som jag (och Björn Håkanson) gjorde 1980. På andra LPn finns ett par låtar, ”Aindto!” och ”Stinsen i bro”, där Pugh sjunger på det nya, egna språket ”Pughish” eller ”pughiska”. Trodde man då, när skivan kom. När jag 23 år senare (!?) intervjuade honom i samband med utgivningen av CD-boxen så avslöjade Pugh att hans obegripliga och självpåhittade språk mest berodde på att han ”snabbt måste göra en ny skiva och inte hade texter”.
Skulle han haft svårt att skriva texter? Det kan man verkligen inte höra! Nej, Pugh verkar bara ha suttit där och lirat på gitarren, jammat för sig själv och blivit inspirerad. Han hittade några kluriga ackordföljder, så kom en melodi och sen kom orden också. Allt lika spontan! Orden verkar ha fångats i luften eller poppat upp ur honom.
Det kan vara vardagliga ord och uttryck, som är melodiska, rytmiska och sångbara, går att improvisera och musicera med. Hur många rockpoeter skulle t ex ha använt ett så klichéfånigt uttryck som ”pick och pack”? Men ta uttrycket i mun, säg orden och upprepa dem, lite snabbare. Hör! De blir en sång. Melodin uppstår ur orden.
Och ibland tvärtom: orden – eller något ordliknande – uppstår ur melodin. I ”Love, Love, Love”, som inleder debut-LPn, försöker Pugh få en tjej att begripa att den där andra killen ju bara är ”en liten… Don Juan”. Pugh påpekar att ”de löften som han (den lille Juan) gav va bara snack” och poängterar onomatopoetiskt: ”ticky-tacky-snack”.
Du såg på mej som ja vore gas
å kalla mej för schlas!
Men nu när killen åter är på jakt
så vill jag säja att just jag
ska skänka dej dubbelt upp till
fåren i kålen
sillen i dill
tisda på torsda å
freda på hjul, yeah I´m gonna give you love, love –
fåren på sillen
killen i dill
Wille me baskern
säj va´ru vill
katten på råttan
å råttan e du yeah I´m gonna give you love love love
(”Love, Love, Love”, 1969)
Varje vers i ”Här kommer natten” avslutas med det rytmiska: ”dape-dape-dape-da-da-da”. Också ”Jag sitter och gungar” (båda 1969) är en lek med ord och toner. ”Jag gungar gångar gungeli gungar livet är långt” sjunger Pugh i första versen och ”Ja lång är vägen gungeli gungar långeli väg” i den andra.
Sällan eller aldrig har ord och toner varit så nära, ja, intima – tala om sångpoetisk älskog – som i ”Små lätta moln” (också 1969). Prova nu att sjunga orden: ”Små lätta moln”. Fortsätt med: ”ser jag på din himmel”. Lyssna på dig själv och sjung vidare: ”din himmel som är blå”. Jämför och sjung ihop med Pugh: ”här är du nu min sommar / med små lätta moln”. Avsluta med: ”min kärlek har du sommar / din himmel så blå”.
Otroligt. Har någon hört en mer självklar melodi? Går ju inte att sjunga ”Små lätta moln” på något annat sätt! Det finns ingen annan möjlig melodi till texten. Melodin föds som ett barn ur ordens och tonernas kel och smek. Som Pugh karaktäriserade sina låtar: ”Dom ska bolla och rulla fram”.
I häftet till CD-boxen upprepar Lars Nylin, musikskribent m m, att Pugh Rogefeldt ”var först att göra rock på svenska”.
Om detta – var han eller var han inte först med att sjunga pop eller rock på svenska? – har popskribenter och berörda artister käbblat sen 1969. Ointressant diskussion! Det viktiga är att Pugh var en föregångare och inspiratör. Han gjorde svensk pop innan den progressiva musikrörelsen uppstod på 70-talet och det blev närmast obligatoriskt att pop och rock som skapades i Sverige skulle framföras med svenska texter.
Ändå räknades aldrig Pugh till musikrörelsen. Dels spelade han in för ett kommersiellt skivbolag. (Pugh ville inte byta till något litet alternativt bolag, för då skulle han svika sin ”mentor” Anders Burman.) Dels lyssnade väl andra proggare lika dåligt – ordet är lomhört – som jag.
Även om Pugh inte brydde sig så måste det ha retat honom. Han verkar ha tänkt: Vafan, räknar dom inte med mej, jag som ju vet vad det handlar om! Låten ”Grävmaskinen” (1974) blev en prototyp till vad progressiva låtskrivare ville – men sällan kunde – åstadkomma: en socialrealistisk hyllning till en grävmaskin och dess maskinist.
Texten skildrar en människa som är stolt över sitt arbete och vördar sitt arbetsredskap och vars dagliga arbete är till nytta och glädje för andra. Pugh lyfter fram ”handens intelligens”, som det börjat pratas om allt mer. Ett av hans senare album fick titeln ”Människors hantverk” (1991). Han vet vad han snackar om också. Marion är inget ömt smeknamn utan så heter företaget som tillverkat grävmaskinen.
Jag startar upp din motor, Marion
Jag trycker ner en pedal, Marion
Jag lägger in en spak nu, Marion
Jag lyfter upp din arm nu, Marion
Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja
Marion, väntar på mej, väntar på dagen
Grävmaskin, sliter för fem, jobbar för hundra
Marion, vajrarna går, jorden den darrar
Grävmaskin, solen går ner, dagen är gammal
Marion, vila din arm, vila din motor
Jag stiger ur din famn nu, Marion
Jag tvättar av din kropp, Marion
Nu går jag hem och käkar, Marion
Vi ses i morrn, Marion
(lätt redigerat citat ut ”Grävmaskinen”, 1974)
Ännu ett ord krävs för att beskriva hans sångpoesi: allvar.
Länge tyckte jag att Pughs eventuella budskap låg i det konstnärliga skapandet och framförandet. Leken med ord och toner förmedlade glädje och värme. Hans kreativitet fortplantades i mig. Det borde vara gott nog – men det är långtifrån allt.
När jag nu hör alla låtarna och läser alla texterna från debuten och framåt idag så märker jag att det går en röd tråd genom Pugh Rogefeldts sångpoesi. Tråden är inte rak utan ringlar och slingrar iväg åt olika håll, ibland syns och hörs den mer och ibland märks den knappt alls. Ändå finns den där – hela tiden!
Pugh har spelat akustiskt och elektriskt, gått från visaktigt och pop till hårdrock och tillbaka till akustiskt, lite åt country på ”Maraton” (1999) och ”Opluggad” (2005), det sistnämnda albumet innehåller hans äldre låtar i nya, strömlösa versioner. Mest sång på svenska men Pugh har också gjort ett helt album, ”Face” (1983), med engelska låtar.
På skivomslag och promobilder har han varit hippie, en svensk Bowie (målad i ansiktet, på armar och bröst) och ”skinnskalle”: långt och kortare hår, ljusare och mörkare färg, skäggig och rakad, en gång även rakat huvud. Lika varierad klädsel: byxor med utsvängda ben, nåt slags kamouflagejacka, rutig arbetarskjorta á la Springsteen samt t-tröjan och brallerna i varsin rosa nyans på omslaget till Attityder (1978).
(En av perioderna, då han spelade ”vikingarock” och gjorde LPn ”Hammarhjärta” (1985), brukar sättas inom parentes.
Hårdrock med texter om vikingar leder ju tankarna till ni vet vad och det blev inte bättre av att Pugh ett tag då också rakade huvet. Efter att ha fattat mod och lyssnat på ”Hammarrock” igen så kan jag tack och lov konstatera att låtarna inte är lika ruskiga som sitt rykte. Men texterna är märkliga och motsägelsefulla, ingen utom Pugh kan veta vad han tyckte och menade.
Somliga rader – t ex ”nordisk stolthet i ett långt blont hår” (ur ”Hotande segel”) – hade gärna fått vara oskrivna. Låten ”Stenarna ropar” – med raderna ”dom som kom hit söderifrån / sända av dessa stinna påvar av imperiet / som inte tål vårt vackra folk” – kan tolkas som invandrarfientlig men skulle väl också kunna handla om EEC (dåtida EG)?
Titelspåret ”Hammarhjärta” och ”Dina flickor” blir arbetar- och kampsånger på vikingatiden. Pughs vikingar är fattiga trälar. Han skildrar vikingatiden genom trälarnas ögon, uttrycker deras (och sin?) underklasskänsla: ”Hunger heter mitt middagsmål / jag får träskvatten att dricka” respektive ”Du har glödande pengar / ett hus fullt av guld … du höjer piskan över trälen / där han böjer sin rygg”. )
Ta dina vackraste tankar
och paketera dom i tunna plastpåsar.
Sen kan du dela ut.
(”Sanningen”, 1972)
Också en senare låt, ”Gammeldags tro” (1999), har nog samma budskap som ”vikingalåtarna”. Ja, är det inte detta som Pugh sökt efter när han nystat upp sin ringlande, trassliga röda livstråd? Något att tro på och hålla sig till, inte nödvändigtvis någon Gud utan snarare en, som han sjunger, ”godhetens stins”. Pugh efterlyser den ”gammeldags tro”… och ”hederlighet… där man älska´ sin far / mor och syster och bror”. Var finns den idag, när samhället blivit ”ett affärsföretag”?
Pugh samhällsengagerade låtar ligger utspridda. Men de är många, det märks när man börjar lyssna efter dem. Att han tonsatte Bertolt Brechts texter må ha varit en tillfällighet (han fick erbjudande att göra ny musik till en uppsättning av ”Tolvskillingsoperan”) men att låtarna – ”Surabaya Johnny” (1969) och ”Hollywood” samt ”Klosettvisa” (1972) – också kom med på skiva måste väl ha varit medvetet?
”Jag har en guldgruva”, där Pugh fått idén att ”gräva guld med en spade av blues”, kan höras som en anti-rasistisk sång om vita artister som ”stulit” musik från sin ”färgade bror”. I ”Nationalsång” (bägge på LPn Hollywood) lurar ”lögnernas lakejer” oss med budskapet ”tänk på dej själv”. På singeln ”Slavsång” (också 1972) sjunger Pugh om ”roffare” och ”roffarnas slav”, hotar med ”revolution, revolution, revolution….”
Även om det inte är så lätt att förstå ska ”Hog Farm” (1974) handla om politikernas och polisens agerande under miljövårdkonferensen i Stockholm 1972. I låtarna ”Sovjet”, ”Kina” och ”Amerika” (de två första utgivna 2003 och den sista 1975, alla tre live-inspelade 1974) ger Pugh sin syn på läget i världen. ”Vår kommunale man” (1977/1999) syftar på en politiker i Västerås, ”Solenergi” (1978) pekar på solen som energikälla och ”Bussiga trucken” (1986) är ännu en hyllning till ett arbetsredskap.
Va´vare nån sa på radio
när jag slog på den igår
”Det finns ingen plats över
för en medelklass lågutbildad man”
(”En medelklass lågutbildad man”, 1999)
”Tobbe”, som han kallas privat, gick ut 9-an och skulle bli målare som farsan. ”Byggnadsmålare”, rättade Pugh när jag intervjuade. Inte målare som målare utan arbetare kontra konstnär (fast bägge använder förstås händerna). Rättelsen säger något om Pugh – eller om Tobbe kontra Pugh. Måste man vara klassresenär? Eller kan man förbli den man var trots att man rest därifrån? Hur behåller man sin ”knegarmoral” – de gamla arbetaridealen ärlighet och hederlighet – som låtskrivare och artist i den kommersiella musikbranschen?
Pughs sångpoesi uppstod ur och leder tillbaka till en före detta arbetar- och nu medelklass lågutbildad man – dvs till honom själv, Torbjörn Anders Sture Rogefeldt.
(Utdrag ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 2”, skriven tillsammans med Joel Eriksson, utgiven av BTJ Förlag 2006)
