Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.
(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.
(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)

231 gånger Evert Taube

Första upplagan av den praktfulla Evert Taube-boxen ”Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970” sålde slut direkt. Och detta trots att priset i de flesta affärer ligger uppåt 1 000 kronor. Nu är en ny upplaga av boxen pressad och tryckt.

Evert Taube var och förblir ett nationalhelgon. Eller kanske en nationalklenod? Han är vår egendom. Han tillhör Sverige och svenskarna. Men vilken Evert Taube har vi gjort till nationalhelgon? Hur vill och ska vi minnas honom?

”Änglamark”, skriven till och framförd i Hasse å Tage-filmen Äppelkriget” (1971), blev hans sista visklassiker. Evert Taube var då 80 plus. Vi minns honom också från Gröna Lund, där han började framträda på 60-talet och på en sommar kunde locka 18 000 personer.

Och alla kan vi både sjunga och nynna hans eviga sjömanssånger och skärgårdsvalser om Fritiof Andersson, Calle Schewen och Rönnerdahl. Oftast har vi hört dem framförda av Taubes åldrande röst till bl a Lille Bror Söderlundhs, Gunnar Hahns och Ulf Björlins storartade – och mycket svenska – arrangemang.  

Det är alltså den äldre Taube, tror jag, som vi minns. Men Evert Taubes karriär sträckte sig över flera generationer. Gamla lyssnare försvann och nya tillkom. Dessutom blev inspelningskvalitén så mycket bättre att äldre Taube-skivor sällan har spelats på radion. Innan han blev ”vår Taube” så var han – delvis – en annan.

I häftet till boxen finns ett foto från 30- eller 40-talet. Evert Taube står ensam med lutan på en folkparksscen. Också på tidiga inspelningar kompar han sig själv. Han dänger på lutans strängar och sjunger med stor entusiasm och mindre tonsäkerhet.

Nej, han var varken musiker eller sångare utan en trubadur (eller sångpoet, som titeln skulle ha varit idag). Taube diktade historier som han berättade så inlevelsefullt och självupplevt att man bara måste lyssna.

Som alla folksångare skapade han sin egen sångpoesi av lånegods. Ibland uppges det (sången om ”Karl Alfred” är upptecknad, ”Flickan i Peru” bygger på en amerikansk sång och ”Stockholmsmelodi” på en sydamerikansk) men det hände att han glömde att tala om det. Som synes komponerade Taube också så kallad världsmusik redan på 20- och 30-talen. Stockholm var först (hör inspelningen från 1934) en stad i Argentina. När ”Stockholmsmelodi” spelades in på nytt (1955) hade både staden och melodin försvenskats. 

Politikern Margareta Winberg (s) beklagade sig över kvinnosynen i visorna. Nog hade Taube, inspirerad av provençalsk trubadurtradition, en syn på kvinnan som till viss del var föråldrad redan under hans livstid. Men det finns också andra budskap i vistexterna. 

T o m i den förhatliga ”Flickan i Havanna” sjunger Taube att ”hon har inga pengar kvar / sitter i ett fönster / vinkar åt en karl”. En rak och realistisk beskrivning av hur prostitution uppstår – ur fattigdom och nöd. ”Brevet från Lillan” (eller ”Pappa kom hem”) är en hemsk sång, diktad av en poet som vet vilken usel pappa han varit. ”Balladen om Gustaf Blom” (inspelad 1936!) skildrar en  svensk sjöman som hade rasistiska åsikter men kommit på bättre tankar.

Evert Taube
Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970
(EMI)
Box med nio enkla CD-skivor samt en extra dubbel-CD (på den sistnämnda finns ett urval radioinspelningar). Sammanlagt 231 titlar. Boxen innehåller också ett 100-sidigt häfte i coffee table-format med texter om Taube av bl a Mikael Timm, Lars Forssell, Gunnar Ekelöf och Sven-Bertil Taube.

(Fönstret 2007)

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Vilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Mercedes Sosa blev 74 år

Följande album från 2005 var det senaste jag hörde med Mercedes Sosa. I en genomgång av ”världssångerskor” skrev jag samma år en kort recension till Svenska Dagbladet.

Den 4 oktober 2009, alltså i söndags, avled Mercedes Sosa, 74 år.

På 70-talet blev hon i alla fall lite känd för de svenskar som då intresserade sig för politisk sång och musik. Argentina var Mercedes Sosa desto mer känd och populär – den främsta representanten för landets folksång, medlem i kommunistpartiet och en sjungande symbol för motståndskampen och vänsterrörelsen.

Alltså en argentinsk motsvarighet till Violeta Parra i Chile eller Woody Guthrie i USA.

Mercedes Sosa
Corazòn libre
(Edge/Universal)

Mercedes Sosa är fortfarande, efter drygt 50 års karriär, den främsta representanten för folksången i Argentina.

Här har hon hämtat melodier och rytmer från olika folkmusiktraditioner (milonga, chacarera, zamba, huayno, tonada) medan texterna diktats av nutida poeter.

Hon sjunger om fattigdom, befrielse och glädje med varm och mjuk – ja, len – röst men lägger också inlevelse och kraft i både ord och toner. Också detta – fortfarande!

(Ungefär så också i Svenska Dagbladet 2005)

PS. Det här albumet (och även andra) med Mercedes Sosa distribueras fortfarande i Sverige. Kolla t ex på CDon.

Peter LeMarc sjunger och berättar

Peter LeMarc är dubbelt – eller trippelt – aktuell. Både med boken ”100 sånger & sanningen bakom dem” (Norstedts) och den dubbla CD-samlingen ”LeMarc Klassiker” (MNW).

Och dessutom med anledning av att det progressiva skivmärket MNW fyller 40 år och firar med ett antal separata återutgivningar och samlingar ur katalogen samt med boken  ”Ljud från Waxholm 1969 – 2009” (MNW). Också boken, som kommer i mitten av oktober, innehåller flera CD-samlingar på olika teman som ska spegla all den musik som MNW spelat in och gett under de 40 åren.

Sångboken är både snygg och bra. Peter LeMarc gör ju oftast enkla men smarta låtar, ackordmässigt och musikaliskt, så amatörgitarristen Eriksson kan lätt spela och sjunga de flesta. Dessutom har LeMarc – en riktigt bra skribent – kommenterat både låtar och inspelningsförhållandena (t ex på MNW) för olika skivor.

Dubbelsamlingen går för fullt i bilen just nu (se mer nedan).  Peter LeMarc såg till att låtarna remastrades så ljudmässigt låter det bättre än någonsin. Samlingen sträcker från MNW-tiden  och framåt. (Jag tycker ju att LeMarc skulle gå ännu längre tillbaka men det tar vi en annan gång.)

MNW… Ja, nu har jag upprepat MNW så många gånger! Förvånande eller inte så var det faktiskt på proggbolaget MNW som Peter LeMarc hörde hemma halva 80- och hela 90-talet. Som han sa till mig i telefon: ”Jag skrev också politiska sånger.”

Som sagt, hur han hade det på MNW kommenterar LeMarc lite lågmält i sin sångbok.

Följande text, som handlar om mitt, högst personliga möte med Peter LeMarcs sång, sånger och musik, har hämtats ur ett grovmanus till en av de texter som jag skrev till MNW:s ovannämnda jubileumsbok. (Den slutgiltiga texten blev lite annorlunda.)

———————————————————————————————————————-

Peter LeMarc brukar ännu mindre än Wilmer X räknas som ”MNW-artist”. Men det är han verkligen! Han växte upp på MNW. Då menar jag förstås musikaliskt, på skivmärket.

Det var på MNW som Peter LeMarc började hitta, utforska och använda – ”utnyttja” – sin personlighet. Här inleddes förvandlingen från pop- till soulsångare: en egenartad svensk soulsångpoet, som också personligen, som individ, människa och man, växte upp i sin soulsångpoesi. Han blev – allt mer – sina sånger. Det var också på MNW, fr o m den självbetitlade LP:n (1987), som Peter LeMarc blev en stor, publikkär svensk artist vars skivor sålde guld och platina.

För mig vet jag precis när – och var – jag öppnade öronen för Peter LeMarc,  rättare sagt en av hans låtar. Också det var 1987. Efter tre LP-skivor kom han till MNW för att göra sin fjärde LP, ”Marmor” (1986). Jag hade förstås hört alla fyra men  ingenting fastnade och fick mig att vilja lyssna om och om igen. Inte heller den följande, femte LP:n fastnade jag för – som album, i sin helhet – utan det var en enda låt, den finns både på LP:n och kom på singel, som fick mig att spärra upp öronen när jag som så ofta satt i bilen på väg mellan Malmö och Vollsjö.

Plötsligt hördes ”Vänta dig mirakel” i bilradion. Ja, det var nästan som om den sökte mig, för sen verkade just den alltid spelas på radion när jag körde bil. En närmast perfekt låt. En lika perfekt som typisk Peter LeMarc-låt. ”Vänta dig mirakel” skulle i mina öron bli en prototyp och mall för kommande Peter LeMarc-låtar. En sång ur hjärtat, själen och livet till några få ackord som upprepas. En sann sång; sångpoeten skildrar sig själv. Åtminstone kunde man = jag inte tro annat. Både rösten och orden balanserar så rätt mellan verklighet och poesi, det banala och det sanna.

För mig blev Peter LeMarc – där och då – en sångpoet som förvaltar livet i sitt hjärta, låter upplevelser och erfarenheter passera genom sin själ innan orden skrivs på papper och får en melodi, sjungs och spelas. ”Vänta dig mirakel” är svensk soulsång i dubbla betydelser.

Peter LeMarc skulle göra många fler album på MNW (och nu räknar jag enbart original- och studioalbum): ”Närmare gränsen” (1988), ”Välkommen hem!” (1990), ”Sången dom spelar när filmen är slut” (1991), ”Det finns inget bättre” (1992), ”Bok med blanka sidor” (1995) och ”Nio broars väg” (1997). Likadant med allihop, inget har fastnat. Nej, jag minns dem knappt.

Inte heller när  jag nu återhör albumen tycker jag mer om något än något annat. Ändå måste jag ha lyssnat på dem när de kom, ofta och mycket, för vissa spår hinner knappt starta förrän också en LeMarc-jukebox går i gång. Jag kan sjunga låtarna, kända som mindre kända, rätt igenom, varje ord.

Foto: Pär Wickholm

T ex ”Liten vän” (1986), ”Jag ska gå hel ur det här”, ”Hur hjärtat jämt gör som det vill” och förstås ”Vänta dig mirakel” (1987), ”Sång för april”  (1988), ”Hur man älskar en sargad själ” och ”Ett troget hjärta” (1990), ”Sången dom spelar när filmen är slut” och självklart ”Little Willie John” (1991), ”Under din kjol” och ”Lycklig idiot” (1992), ”Ett sätt att älska, tusen sätt att gå” (1995), ”Små simpla ting”, ”Jag försöker lära mej att älska dej” och ”Du och jag mot världen” (1997).

Oj, vilken samlings-CD jag kunde sätta ihop! Peter LeMarc är de enstaka sångernas poet, för mig. Ska jag ändå plocka ut en LP så blir det ”Marmor”, den allra första för MNW. Inte bättre än de andra men där startar det. Pop- och rocksångaren har fått en ny kompis, som kan heta Otis Redding. Både tempot och röstläget sjunker. Peter LeMarc börjar ana sig själv, vågar lita mer på den han nog är. 

(Ur grovmanuset till MNW:s jubileumsbok 2009)

PS. MNW arrangerar jubileumsfest på Strand i Stockholm den 14 oktober.

Gunnar Harding, efter 40 år drygt

Gunnar Harding
Innerstad
(Wahlström & Widstrand)

Så många år men han är ändå samma poet, det märks så fort jag läser ett par rader i hans nya diktsamling. Jag känner igen Gunnar Harding från de tidiga diktsamlingarna ”Lokomotivet som frös fast”, ”Den svenske cyklistens sång” och ”Blommor till James Dean”, utgivna i slutet av 60-talet.

Efter mer än 40 år diktar han förstås inte exakt likadant men ändå är det som om han diktade som då. Åren har gått och tillkommit, det är skillnaden. Han har lagt till erfarenheter från levnadsåren. Men – och det är viktigt – inte suddat bort några år, inte stoppat undan en del av sig själv. Hela poeten, som ung, medelålders och äldre, finns med i Hardings nya diktsamling ”Innerstad”.

I början var raderna placerade här och var på sidan med det vita pappret som luft emellan, som hos modernistiska franska och amerikanska poeter. Nu är vänsterkanten rak och raderna kunde lika gärna höra hemma i en välformulerad, poetisk roman som i en diktsamling. Dikt- eller romanraderna har blott kapats av så de blivit ojämna men på grammatiskt logiska ställen, som efter en punkt eller ett kommatecken.

Gunnar Harding diktar fortfarande med enkla ord men fortfarande blir också de enkla orden till symboler som i sin tur målar bilder vi kan stiga in i. Ja, nästan – fast på ett vänligt sätt – ”tvingar” läsaren att stiga in i dikterna, bli en del av dem och göra dikterna till en del av läsaren.

Som följande rader, ur dikten ”De hemlighetsfulla telefonisterna”:

Och jag går därifrån förbi huset där du hade
din lilla bokhandel och sålde inbundna böcker till mig
för priset av pocketböcker, tills bokhandeln gick omkull.

I alla fall jag är där, genast, i poetens dikt och minne.

Foto: Moona Björklund

Gunnar Harding har en särdeles förmåga att minnas detaljer och återanvända dem som symbolbärare. Eller hittar han på? Nej, kan inte tro det. Hans minns ju och diktar så tydligt, som när han, i dikten ”De som gick före”, använder en annan enkel, vardaglig iakttagelse:

Snön hopas på bilarna
och föraren skrapar vindrutan med plastomslaget
till en Dolly Parton-CD.

Han har alltid blickat bakåt, diktat ur minnen. Fast tidigare blickade han framåt och bakåt, i den ordningen. Nu blickar han bakåt och framåt, eller kanske att han diktar mer i nuet, just nu: går runt i Stockholms, livets och poesins ”Innerstad” och upptäcker ”Blåmesen vid Johannes kyrka”, ägnar en annan dikt, ”Blomsterlökar”, åt

Lökarna i krukan jag fick av dig
har ännu inte avslöjat sin identitet

eller, i ”Interiör”, beskriver sig själv:

67 år, och håret grånat, mustaschen
glöder inte längre, fast lätt gulnad av alla piprök.

Mest tycker jag nog om avdelningen ”Årtal” med minnen från specifika år: ”1950 (Orgeltystnad)”, då en nioåring, han måste väl heta Gunnar, 

mitt i vintern
har satts på ett tåg och stiger av en stjärnklar kväll
vid ett översnöat stationshus där ingen väntar,

”1968 (International Writing Porgram)”, då han som ung poetstipendiat i USA

på flygplatserna ser… soldater på väg till Vietnam,
på väg hem från Vietnam.

eller ”1971 (Obrid-Belgrad)”, då han och Lars Gustafsson reste i Östeuropa och den senare (något besviken på mottagandet) plötsligt röt:

”Ich bin doktor Gustafsson aus Schweden”.

En unik svensk poet med förmågan att – samtidigt – dikta lika realistiskt som surrealistiskt. Det är vad Gunnar Harding varit och är. Precis som han inleder ovannämnda årtalsdikt från ”1971”:

Vartenda ord är sant, men vad tjänar det till
när ingen tror på vår resa, att den överhuvudtaget
har ägt rum.

(Ystads Allehanda 2009)

Rock-Owe Thörnqvist jubilerar som bäst!

Snacka om rockband! Vilken känsla för rock´n´roll såväl som country, R&B och gospel! Så var också tre medlemmar (Anders Forsslund, ståbas, Kettil Medelius, klaviatur, och Ole Ornered, elgitarr) av fyra (nytillkommen är Kjell Gustavsson, trummor) i ”Jubileumskvartetten” med redan när Uppsala stadsteater för drygt 10 år gjorde en Owe Thörnqvist-musikal.

De har haft god tid på sig att göra en noggrann instudering av låtarna, lyssna sig in till hjärtat och kärnan. Vilket resulterat i att vissa låtar – som ”Varm korv boogie” och ”Svartbäckens ros” – nog aldrig låtit bättre utanför skivstudion (där Owes låtar fick sina definitiva versioner på 50- och tidigt 60-tal).

Rötterna poängteras. Det är mer av allt: rock, country, blues… Idolerna och förebilderna finns liksom med på scen. Som när Owe Thörnqvist och kvartetten först drar lite av Hank Williams-låten ”Hey Good Looking”, för att visa varifrån inspirationen kom, och sen övergår till Owes egen låt ”På festplatsen”.

I ”Ett litet rött paket” hjälper kvartetten till med doo wop-sång så resultatet blir en perfekt upplaga av The Platters på svenska. ”Gun från Dragarbrunn” är – precis som den ska – gospel i mjölkaffären. Till och med ”Hemma” – som innehåller några av Owes mest halsbrytande ordvändningar: ”Jag minnes ännu barndomsårens vita Knut / Han kunde nog blitt brun men han gick aldrig ut” – har fått en exakt western swing-blandning.

Så tajt bandet spelar! Och vilken elgitarrist han är, Ole Ornered. Med snabba fingrar lirar han sig rätt igenom rockhistorien, från 50-talet och framåt, utan att glömma hur det lät då eller ska låta idag. Första halvan – eller ronden, för att anknyta till före detta boxaren Owe Thörnqvist – av jubileumsföreställningen på Scalateatern är inget mindre än… en sensation!

Det är där jag befinner mig. Ja, när jag var i Stockholm senast så bara måste jag gå och uppleva Owe Thörnqvist, blott 80 år, när han nu ger en serie ”Tack & Hej”-föreställningar på Scalateatern (varje veckoslut in i oktober). Lite grann, tänker jag där jag sitter, är det som om Elvis varit vid liv och skött om sig.

Owe Thörnqvist vet hur man tar scen och salong. Han är ett proffs och i god form, vid i år fyllda 80 alltså. Och vem är då jag att klaga på att vissa låtar, till exempel latin-rytmiska ”Rumba i Engelska parken” och ”Loppan”, inte fungerar riktigt lika bra och att jag fortfarande har svårt för Owes under bältet-skämt som förstås kommer under andra akten.

En fullsatt Scalateater skrattar högt, inte minst den kvinnliga delen. Att kvinnor inte skulle uppskatta vågade sexskämt är en fördom och nog fattar jag att den här grånade men fräcka och pigga charmören kan få kvinnor 50 och 60 plus att tända båda här och där. Hans kvinnliga fans busvisslar och ropar in honom igen: ”Owe! Owe! Owe!”

Efter Stockholm ska Owe Thörnqvist och kvartetten turnera till övriga Sverige också. Missa inte årets – och många års – bästa rockshow!

(Liknande text publicerad i Ystads Allehanda 2009)

PS. ”Tack & Hej”-föreställning? Nåja, en lång sådan i så fall. Nu har Scalateatern satt in extraföreställningar under våren 2010. Trodde väl det, att Owe Thörnqvist inte skulle kunna avhålla sig från att stå på scen så länge som möjligt.

(Balladen om det livsavgörande mötet med) Fröken Olsson

O
O
O fröken Olsson
såna ögon ni har

O fröken Olsson
vill ni dansa med mig?
jag kan pussa er på näsan,
fröken Olsson
& förvandla er
till en fjäril
jo jag kan

O fröken Olsson
jag tror jag drömmer
O fröken Olsson
jovisst jag drömmer

ska jag laga
levergryta åt er?
och sen kan vi
förföra varandra i duschen
jo, vi kan

jo vi kan, jo vi kan, jo vi kan
jo vi kan
jo vi kan, jo vi kan,
jo vi kan
jovisst vi kan!!!!

O fröken Olsson
får jag leva med er?
O fröken Olsson
får jag leva med er?
jag kan älska som en ängel,
fröken Olsson
& ni kan va
en gorilla
om ni vill

Teckningar: Curt Fredrik Grundel

(Ur ”Schlagerdikter och Rock & roll-lyrik” 1976)

I CD-spelaren: Tom Rapp

Tom Rapp
A Journal Of The Plague Year
(Woronzow)

Pearls Before Swine är – tillsammans med Velvet Underground, Fugs och Godz – en av de legendariska, ja, mytiska, musikgrupperna från 60-talets USA.

Grovt kan musikstilen beskrivas som folksång och rock, sammanfogade med psykedeliskt klister. Men blandningen och tolkningen av musikformerna var högst personlig.

Från amerikansk folksång reste musiken genom fransk chanson och medeltida musik. Melodier och ackord tog språng ut i det okända. Texterna var så poetiska och symboliska att det politiska mest blev en del av den musikaliska stämningen. Debutalbumet ”One Nation Underground” (1967) och ”Balaklava” (-68) hör till rockmusikens klassiker.

Egentligen är det fel att använda ordet ”grupp”. Pearls Before Swine var lika med Tom Rapp. Han ledde gruppen, skrev musik och text. 1973 kom en sista LP med Rapp i eget namn. Några år senare tystnade han: slog igen locket till gitarrfodralet och började studera till advokat.

”A Journal Of The Plague Year” är alltså hans första skivinspelning på snart 30 år. Omöjligt kan man tro att Tom Rapp varit borta så länge. Sångerna kunde vara gjorda av en hantverkare som slitit år efter år, utvecklat en allt större yrkesskicklighet.

Beskrivningen av musiken stämmer fortfarande. Samme sångpoet återkommer – med den skillnaden att rösten fått fler och mer erfarna årsringar. Skönheten har sällskap av ett lite sorgset, längtansfullt vemod. (En längtan efter 60-talets förlorade oskuld?)

Albumet inleds så oväntat och ovanligt som a cappella.

I nästa spår tillkommer Rapps akustiska gitarr och munspel, mot slutet av CD-n också orgel, elgitarr, trummor. Enkelt, rakt av och mycket bra. Tom Rapp borde vara lika känd som Dylan eller åtminstone Cohen.

(Tryckt i Svenska Dagbladet 2000)

Länkar:

Officiell hemsida
Allmusic.com (Peals Before Swine)
Allmusic.com (Tom Rapp)

Rock-Owe Thörnqvist, fyllda 80 år

Han firades stort ”hemma” i Uppsala när han i våras fyllde 80 år. Samtidigt släpptes boxen ”Boogieman 1955-2005″ (Bonnier Amigo) med åtta CD, en DVD och en 120-sidors bok. 

 

Och nu på lördag den 5 september blir det premiär för jubileumsföreställningen ”Tack & Hej! Mr Boogieman” på Scalateatern i Stockholm. En månad stannar han på Scala, för att sen ge sig ut på en avskedsturné genom Sverige. (Fast om jag känner Owe Thörnqvist rätt så inte kommer han att kunna avhålla sig från att gå upp på scenen också efter att ha sagt ”tack & hej”…)

 

Rockritikerna må träta som de vill om Rock-Owe Thörnqvist, om han var eller inte var Sveriges - ja, Europas – första rocksångare på 50-talet. I mina öron var han det. I mina öron är han det: den första svenska rocksångaren med betoning på bägge orden.

 

Dessutom en genommusikalisk kompositör och genial ordbehandlare – en svensk rock- och sångpoet. Självklart kom Owe Thörnqvist med i en av de tre böcker som Joel Eriksson och jag skrev om just ”Svenska sång- och rockpoeter”. Här nedan följer ett litet utdrag ur min text om Owe Thörnqvist i nämnda bok.

 

*

 

Ur ett mejl (från Owe Thörnqvist):

 

”Jag växte upp i en ´brokig blandras´ av människor, djur, skrotupplag och brädgårdar, hantverkskällare och cykelverkstäder. Dels i arbetarkvarteren i Uppsala, Luthagen, Eriksdal, Enhagen och Petterslund, dels ute på landet hos farfar och farmor, i Morkarla, Österbybruk och Dannemora, bland bönder, torpare, gruvdrängar och vallonsmeder.”

 

Många av sångernas självupplevda händelser har ett och samma tema – även om det tar sig olika uttryck och har olika namn: från mobbing (personligt och vardagligt) till klassamhälle (kollektivt och strukturellt). Miljöerna var/är både geografiska och sociala. Som Owe sagt: ”Mina sånger blev ett slags omedvetna proletärskildringar.”

 

”Fy på sej Asta, ska hon sitta och kasta?” och ”titta på Tage, det är han som har slage´”, sjunger Owe i ”Titta titta”. Han konstaterar: ”Vi var så ohyggligt små… men vi var stygga ändå” ( ”Ösa sand”, 1961). Han suckar: ”Du hade blott i tankarna / att vinna  nickeldankarna”  (”Icke sa Nicke”).

 

Ibland – ofta – kan man stryka prefixet ”o”. Sången ”Ett litet rött paket” är en högst medveten, brutal och smärtsam, skildring av pengars makt och den fattigas svek mot sin miljö och klass.  Owe och sångens flicka” växte upp i samma hyreslänga”. Han hjälpte till att ”spänna remmen” om hennes ”vita (skridsko)känga” / men sen ”skrinna´ du iväg med Per och Stig”. Han ”stod i kö och frös på matinéer / och köpte plåt till dig och mig och rektorns Charles… ” Fortsättningen – så tragisk – har  tidigare nämnts.   

 

 

Du får idag månghundrade presenter

från rika killar som har mycket större slant

Från direktörer och från disponenter,

tyvärr kan jag nog inte vara så galant

/ /

Men efter alla dessa år av trånad

Så slår jag in det enda som jag har

När ljusen tändas i december månad

En liten pryl från livets billighetsbasar

 

En liten trött poet i friarkören

Ett brustet hjärta i en skokartong

Ett litet rött paket med vita snören

Som du aldrig har förstått en enda gång

(”Ett litet rött paket”, 1957; också en hit för Sven-Ingvars, 1963) 

 

 

Barndomen lämnar honom aldrig. När Owe Thörnqvist i allt äldre ålder minns sina föräldrars liv och människornas avgrundsåtskilda levnadsvillkor kan han bli så rent ut sagt jävla förbannad att sångpoeten knyter nävarna som den uppländske juniormästare i boxning han varit och går på knockout. Som i ”Norra Station blues” (1981), där en nedlagd järnvägsstation från barndomens Uppsala fått bli gränsstation i klassamhället, mellan de som har och de som inte ska ha.   

 

”Vi fick inte åka me´ dom… vi fick stå där i snön och se dom”, sjunger Owe, ”för det var dyra biljetter” till ”en värld bortom Norra Station.” Men ”vad bryr sig discofolket”, undrar han, ”om feta råttor och dom kalla utedassen  / det får dom rimma om / bäst fan dom vill som valt att bo i såna kojor” . Han konstaterar: ”Långt bortom jobben och skiten / sitter penningeliten / i en värld bortom Norra Station.”

 

Rockpoeten Thörnqvist – hans rim, ordvrickningar, symbolspråk och ämnesval – är också en svensk motsvarighet till amerikanska låtskrivare som Chuck Berry och Jerry Leiber/Mike Stoller. Mest leklystet och njutningsfullt vrids och vrickas orden när Owe skildrar kärlek – och sexualitet – genom att översätta och tolka bluesens symboler till svenska.

 

”A-a-a-ah, lilla Anna, va’ din ka-kaffepanna koka’ över igår” (”Anna Kaffepanna”) kan väl inte syfta på mer än en sak? Och jag trodde ju att de rockiga raderna om ”Lilla fröken Betty Fagerlund” – ”hon har tyvärr en liten mager hund / vo-vo-vo-vov, vad den kan skälla” (”Betty Fagerlund”, båda 1959) – syftade på samma sak. Nej, Thörnqvist rättar mig: fröken Fagerlund ”var en stilig dam på Floragatan, i Uppsalas finare villakvarter”. Mot betalning promenerade Owe med hennes ”aggressiva, insektsliknande” hund.  

 

Fler exempel, finurliga och rätt på: ”Edra Cox Pomona / får mig ej att tråna” (också ”Betty Fagerlund”), ”Jag bruka’ hälsa på ibland och spisa / glass och marmelad och chokolader / tills jag slängdes ut av konditorn, hennes fader” (”Dagboken”), ”Ulla Melin, tag min sardin” (”Ulla Melin”, 1979),”Vi tycker om dig när du spelar klarinett (utan byxor)” (”Ulla Godin”) och ”Tjejer kan va’ simpla / en fråga’ om jag pimpla / och ville titta på min mört” (”Näcken”, båda 1981).

 

(Ur ”Svenska sång- och rockpoeter 3″, utgiven av BTJ Förlag 2008)