Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

Gunnar Harding – den förste 90-talisten

Gunnar Harding har gett ut sina memoarer, sin självbiografi eller en minnesbok, ”Mitt poetiska liv” (W&W). Sina minnen men delvis också mina; på en sida i boken påminns jag om när han och jag mitt i nedanstående intervju, det nämns i boken, plötsligt gick iväg för att träffa bokförläggaren Christer Gidlund.

Jag påminns också – när jag läser att Erik Fylkeson sagt att han upptäckte poesin när han 1969 råkade köpa en diktsamling av Gunnar Harding, ”Blommor till James Dean” – om att det var likadant för mig. Nångång på vintern 1969-70 steg jag av 607:ans buss från Edsberg i hörnet av Oden- och Birger Jarlsgatorna, gick in i bokhandeln som låg precis där och frågade efter diktsamlingar av Gunnar Harding.

Gunnar Harding: ”Mitt poetiska liv” (2013).

Det var en annan bokhandelstid så två av hans diktsamlingar fanns inne, ”Lokomotivet som frös fast” (1967) och just ”Blommor till James Dean” (1969). Bokhandeln hade däremot inte mellansamlingen, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), så den köpte jag senare. ”Örnen har landat” (1970) – som jag fortfarande tycker är hans bästa, även om den inte är det, men för mig kom den i exakt rätt livsögonblick, det var den diktsamling av Gunnar Harding som skrev och talade, spelade och sjöng rätt och rakast in min hjärta – hade ännu inte getts ut.

Jag upplevde alltid Gunnar Harding som mycket vänlig, försynt och snäll. Konflikträdd, så beskriver han sig själv i minnesboken ”Mitt poetiska liv”. Men det tror jag inte riktigt på. Gunnar Harding reagerade på ett sätt som jag uppfattade som typiskt för honom när något oväntat – som skulle ha fått vissa andra författare/poeter att gå i taket och svära ve och förbannelse över journalisten – inträffade i samband med publiceringen av nedanstående artikel.

Två nya dikter av Gunnar Harding skulle tryckas ihop med intervjun men tidskriftens redaktör råkade blanda ihop pappren så dikterna gick i varann – det blev en och en helt annan dikt istället för de bägge Harding-dikterna.  Det roade Harding, att dikterna hade liksom börjat leva sina egna liv.

Gunnar Harding fick också mig att bli poet. För det var en tid då alla kunde bli såväl musiker som poeter (och konstnärer för den delen) eller åtminstone fick chansen att bli det. Utan Gunnar Harding hade jag aldrig skrivit en dikt, tror jag. Nu debuterade den unge poeten Bengt Eriksson i Grupp 72 tillsammans med bl a Bengt Berg, Börje Lindström och Ulf Lundell. Inte illa.

Jag kan bli hur långrandig som helst men bara ytterligare några minnen som poppade upp i huvet när jag läste ”Mitt poetiska liv”.

Harding nämner engelsmannen Allan Burgis (vart tog han vägen sen?) som bodde i Stockholm och gav ut den tvåspråkiga poesitidskriften Eureka. Burgis publicerade och översatte några av mina dikter till engelska. Vilka bra översättningar – så bra har jag aldrig diktat! Ungefär som när Gunnar Harding översatte t ex Allen Ginsberg och Leonard Cohen – så bra hade inte heller de  diktat, varken förr eller senare. 

Och jag minns tredje Gärdesfesten, då mitt skiftande band Låt 3:e örat lyssna & 3:e benet stampa takten hade gjort musik till några diktrader av Gunnar Harding: ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Janet Persson / som skrev brev till Bildjournalisten / och undrade hur man blir flygvärdinna”. Vi kompletterade med några rader om honom själv – ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Gunnar Harding / som skrev dikt i Evergreen / och undrade hur man blir Allen Ginsberg”.

Gunnar Harding stod precis vid scenen med ett av sina barn. ”Hör du”, sa han, ”hör du att dom sjunger om pappa.” Hon – för jag tror det var en dotter – var måttligt imponerad.

Apropå Gärdet så bidrog jag med några sidor om/med folkpop, som det kallades då, när Gunnar Harding blev redaktör för Lyrikvännen. Där trycktes folkpoptexter av bl a Philemon Arthur & The Dung och Ingemar Nilsson och jag skrev en introduktion om Gärdet och den nya folkpopen.  Som den finkänslige poet han var och är strök Harding ner min text blott en A4-sida och ändå kom allt med från den långa drapa som jag hade skrivit.

Också när Gunnar Harding skrev och skriver prosa så skrev och skriver han som en poet. Men han diktar inte som en prosaförfattare.

För mig har Gunnar Harding alltid varit en politisk poet. Var det social- eller vänsterliberal som han kallar sig i minnesboken (letar men hittar inte tillbaks till sidan just nu)? Ungefär det är väl jag också, fast jag kommer från annat håll och har fötterna något mer till vänster. Han ville – det sa han när vi gjorde nedanstående intervju – att fantasin skulle = måste få plats och kunna samsas med samhällsengagemanget. Så tycker jag också – utan fantasi har varken  poesi eller politik någon chans.

*

Vem var det som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

*

I slutet av 50-talet fanns det en jazzklubb i Bromma som kallades San Jacinto Club. Jazzklubben höll till på Lillsjönäs herrgård – drottning Christinas fd jaktslott – och och hade ett husband som hette San Jacinto Jass Band.

Musikerna i bandet var jazzpurister: dixielandjazz ville dom inte veta av – den jazzmusik som San Jacinto Jass Band spelade var ursprunglig jazz direkt från jazzmusikens födelsestad New Orleans.

Gunnar Harding 1971, teckning: Bengt Eriksson.

Den var så direkt från New Orleans att musikerna ofta plankade dom gamla 78-varvarna ton för ton och när den svarte och legendariske New Orleansklarinettisten George Lewis besökte Sverige och spelade med San Jacinto Jass Band var han den ende som inte spelade exakt likadant som på sina inspelningar från 1942. Bakom trummorna i San Jacinto Jass Band satt Gunnar Harding.

*

S:t Eriksgatans historia är dess biografers.

På 50-talet låg där bl a Gnistan, Metropol, Strand och Roxy. Idag är allihop förvandlade till respektive möbelbutik, samlingslokal för Maranata och biljardhall – Roxy är den enda som fortfarande finns kvar.

Gunnar Harding började sina filmäventyr på S:t Eriksgatan i början av 50-talet.

På Gnistan såg han Errol Flynn genomborrad av hundratals indianpilar i slutscenen av ”De dog med stövlarna på”.

Ur mitt Gunnar Harding-bibliotek: debutdiktsamlingen ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

På Roxy visslade han ut Roy Rogers när denne på filmduken förälskade sej i en krokskruvslockig farmarflicka med vita stövlar och till smäktande violinister, som antagligen gömde bakom kaktusarna, sjöng ”Riding home across the prairie”. På Metropol svingade sej Tarzan i lianer och slogs mot militanta svarta. På Strand har han svårt att minnas vad det visades för filmer – där försiggick aktiviteterna i biosalongen.

Gunnar Harding och kompisen Lankan hade ett smart knep för att smita in på barnförbjudna filmer.

Lankan var lång och såg nästan ut som 15 men hade en tunn, spröd röst. Gunnar Harding var liten men hade djup målbrottsstämma. Så Lankan gick fram och visade sej vid bioluckan och Gunnar Harding gämde sej bakom honom och sa med sin målbrottsstämma: ”Två på nionde bänk.”

Sen slängde vaktmästaren ut dom när dom visade biljetterna och dom fick gå på Rivoli istället – som visade en barntillåten film med Esther Williams som ”Vattnets Venus”.

Diktsamlingen ”Blommor till James Dean” (1969).

James Dean däremot såg Gunnar Harding på Birger Jarlsgatan.

*

– Jag tror det var 58, säger Gunnar Harding, som jag första gången hörde talas om Allen Ginsberg.

– Det var i radion. Nån läste hans dikter.

– Det lät fint, tyckte jag. Mycket fint. Det var första gången som jag förstod att lyrik kan vara fantastisk.

– Nästa dag skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att det var den värsta smörja han nånsin hört.

*

Av detta blev poeten Gunnar Harding till.

Punkligt klockan 10.45 kommer han varje vardag upp ur Rådmansgatans tunnelbaneuppgång.

Diktsamlingen ”Örnen har landat” (1970).

Han promenerar dom cirka sjuttiofem stegen fram till Sveavägen 68, slänger en snabb blick i Tidens bokhandel, öppnar porten och går uppför trappan till första våningen och in genom dörren som det står bl a Tidens lyrikklubb på.

Bakom den första dörren på korridorens vänstra sida har han sitt arbetsrum och på arbetsrummets skrivbord ligger dagens post: tidningar och några brev. I åtminstone ett av breven står det ungefär så här:

”Jag har läst Lyrikvännen sedan starten. Jag är en stor älskare av lyrik men nu måste jag upphöra som medlem. Lyrikvännen har blivit för politisk för mig: den är ett näste för vänsterextremister.”

Egentligen är brevets ord riktade till Stig Carlson. Men han är svarslös idag. Hade han ännu levt hade han antagligen skrivit ett svarsbrev med samma ord som han skrev i inledningen till Lyrikvännen 56-6 1970:

Diktsamlingen ”Gasljus” (1983).

”Men det här är ju politisk dikt!

Ja, än sen då – är inte det mesta vi rör vid och kommer i beröring med ‘politik’.

Den som är rädd för det må ju skylla sig själv.”

Då Stig Carlson dog utsågs Gunnar Harding till hans efterträdare som redaktör för Lyrikvännen. Gösta Friberg utsågs till andreredaktör vid Gunnar Hardings sida.

Det är måndag idag. Gunnar Harding har just läst igenom dagens brev om Lyrikvännens framfart på politikens vänsterkant.

– Det kan verka taskigt, säger han och då drar han i sin mustasch som är den jämnaste mustasch jag sett och som ger honom ett mycket förtroendeingivande och vänligt drag.

– Det kan låta cyniskt men det är nu framförallt ungdomen det gäller att fånga upp. Få dom intresserade och engagerade innan dom låst sej i såna här positioner.

– Lyrikvännen kommer att gå ut med foldrar till gymnasier, folkhögskolor och ungdomsföreningar. Foldrar som är speciellt riktade till unga läsare.

Diktsamlingen ”Innerstad” (2009).

– Detta betyder inte att vi tänker bli så hysteriskt ungdomliga att vi stöter bort alla läsare över 30. Vi tänker behålla Lyrikvännens mångsidighet men återvinner vi dom unga läsarna kan Lyrikvännen bli en bestseller igen och detta skulle komma alla kategorier läsare till godo, säger han och då ser han ut som James Dean.

Nån gång på 50-talet klev James Dean ut ur filmduken som ”Ung rebell” flimrade över och gick ner bland publiken och blev till Gunnar Harding.

I sin blekbruna skinnväst som jag aldrig sett honom utan, blåa manchesterjeans och håret som är rufsigt av blåsten verkar han bara ha stigit av motorcykeln för en minut sen och satt sej ner vid skrivbordet. Men samma okända och fjärran framtid i blicken som James Dean när han körde av vägen 1955 och dog.

Lyrikvännen är en anhalt på vägen. Snart stiger Gunnar Harding upp på sin motorcykel Lyriken igen och lägger i ettan och axar rakt igenom litteraturen. (För vanliga bensindrivna motorcyklar får han inte sätta sej på – han har inget körkort.)

Som knutten älskar bågen älskar Gunnar Harding lyriken. Dessutom tror han på den:

– Under 70-talet blir lyriken en folkrörelse, säger han.

”En katedral av färgat glas”, presentations- och tolkningsvolym: Shelley, Byron, Keats och deras epok (1997).

– Den kommer att betyda mer än popen, filmen, veckopressen och folkhögskolorna har betytt tillsammans.

*

Innan Gunnar Harding träffade lyriken och blev förälskad i den ville han bli bokillustratör. Han gick på Konstfack. Efter en termin upptäckte han att dom böckerna som han ville illustrera inte skrevs. Då slutade han.

Han vandrade ut och in på universiteten i Stockholm och Uppsala och resultatet blev en splittrad fil kand med bl a en trea i litteraturhistoria som inte berättigade till någonting.

Han vikarierade som svensklärare på gymnasier och polisskolan.

Han stod i Sandbergs bokhandel och sålde böcker då Bob Dylan var i Sverige och kom och frågade efter Baudelaire på engelska.

Och han gjorde lumpen som kavallerist på K4 i Umeå. Det äventyret har han beskrivit i sin första diktsamling, ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

Poetisk fackprosa: ”Kreol. Bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i New Orleans” (1991).

Han gillade det inte. Redan på perrongen på Umeå central såg han vart det bar hän. ”På perrongen stod en officer med ridstövlar, sporrar och en blå damcykel”, skriver han. ”Jag hade aldrig sett nån med ridstövlar och damcykel förut.” Berättelsen om Kungliga Norrlands Dragoner, K4, är skriven på lyrisk prosa eller kanske kan det kallas prosalyrik?

Det finns inget svenskt i denna lyrik. Däremot finns det stora likheter med Allen Ginsbergs berättarlyrik – som dikten ”Wichita Vortex Sutra”, inspelad på bandspelare medan Ginsberg åkte Folkvagnsbuss genom Mellanvästern för att läsa dikter på universitet i Wichita, en stad som representerar den okunnighet och oskuldsfullhet som enligt honom möjliggjort Vietnamkriget.

Detta är nu inget konstigt. Redan innan Gunnar Harding debuterade som poet hade han översatt modern fransk, tysk, engelsk och amerikansk poesi.

Dikten ”Wichita Vortex Sutra” återfinns i samlingen ”Amerikansk undergroundpoesi” (i urval och översättning av Gunnar Harding, 1970). Tidigare hade han bl a översatt Allen Ginsberg i Ord & Bilds Amerikanummer. Och 1966 gav han ut tolkningsvolymen ”4 poeter” med Ginsberg, Apollinaire, Hollo och Kerouac på bokförlaget Bok och Bild.

Pocketsamling med dikter: ”Poesi 1965-2003″ (2007).

På Bok och Bild utkom det fler böcker: ”Akrobater i Tredjeklasskupén” (1967) som innehöll tolkningar av poeterna Apollinaire, Cendrars och Max Jacob, en samlingsbok med bara Cendrars och Anders V Janssons något konstiga debutdiktsamling ”Magnecyl eller vänsteryttern sprintar i en sväng”.

Det är också en alldeles särskild historia förknippad med bokförlaget Bok och Bild: berättelsen om tre kompisar och en offsetpress.

– Ja, jag hade inget kapital, säger Gunnar Harding. Så jag översatte istället.

– Offsetpressen var en gammal, stor och otymplig sak som kostade 18.000:-.

– Den hyste vi in i ett gammalt nerlagt postkontor på Resarö. Pressen tog precis upp hela postkontoret.

Nu är offsetpresen såld. Bokförlaget Bok och Bild har i viss mån blivit Gidlunds förlag istället. Krister Gidlund var en av kompisarna – nu trycker han mest socialistisk litteratur. Offsetpressen och lyrikutgivningen blev ingen siccé. Allen Ginsberg är fortfarande nästan okänd i Sverige.

*

– Provinsialism, säger Gunnar Harding och för honom är ordet provinsialism en svordom, ett av dom allra fulaste ord han vet.

Tolkningsvolym: ”Amerikansk undergroundpoesi” (1969).

– Provinsialism, säger han, allting beror på det.

– Kritikerna är inte intresserade av antologier och tolkningar av utländska poeter. Varenda svensk debutant blir mer omskriven än dom stora utländska poeterna.

Själv avsvor sej Gunnar Harding tidigt sitt svenska poetiska medborgarskap.

Han inte bara översatte utländska poeter. Hans andra diktsamling, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), består av tre förfalskade hyllningsbiografier till poeterna Shelly, Apollinaire och Ginsberg.

I sin biografi får Allen Ginsberg egenskaper av en frälsare. Han är poeten som kan samla massorna under utropet ”Vi måste rädda Amerika”. USA skickar CIA på honom och han flyr till Asien.

Men CIA är honom på spåren. Han blir upphunnen och tillfångatagen på ett tåg. Genom tågfönstret ser Ginsberg en cyklist på en blå Monark och ropar ”Poesin är på väg” till cyklisten.

Det är en svensk cyklist: Gunnar Harding, förstås. (Lägg märke till att Gunnar Hardings fortskaffningsmedel tills nu är cykeln. När han hör Ginsbergs ord förstår han att det är bråttom och byter cykeln mot den snabbare motorcykeln.)

Gunnar Harding, självporträtt från baksidan av ”Blommor till James Dean” (1969).

En annan svordom för Gunnar Harding är ordet akademism.

– Vadå? säger han. Har jag tagit en fil kand? Jag försöker glömma det.

Han ställer sej i mitten av ungdomsrevolten med dess drag av anarkism. Han översätter Bob Dylans sånger och utbrister:

– Bob Dylan är sin generations störste poet.

Gunnar Hardings dikter är utrpäglat antiakademiska, antiintellektualistiska, antisnobbiga, ja, om man så vill kan man kalla dom populistiska. Dom handlar om populärfilmens James Dean och om jazzen då den skapades i New Orleans av Buddy Bolden och betraktades som vulgär, neogroid och vildars vrål.

När han 1969 var i USA som ”visiting poet vid ett universitet” bodde han i Iowa City, en stad med samma atmosfär som i ”Ung rebell”. Han gick och såg om filmen och när han kom ut fortsatte filmen i verkligheten. Han skrev dikten ”Blommor till James Dean” och tog farväl av den rebell som James Dean symboliserar: ”Rebel without a cause”, som är filmens originaltitel – nu gäller det för dom medvetna revoltörerna att ta vid.

Han reste till New Orleans för att träffa George Lewis och fick höra att han begravdes för en vecka sen. Han åkte till staden Davenport – ett namn han läst på en platta med Bix Beiderbecke, inspelad 1925 på järnvägsstationen i Davenport. Men ingenting är som förut.

*

Gunnar Harding lägger ifrån sej sin översättning av Bob Dylans ”Sad eyed lady of the Lowlands” som Lyrikklubben ska skicka ut som present till sina studerandemedlemmar. Det är lunchdags. Vi går ut och äter.

Vi pratar om förra sommarens folkfester på Gärdet. Där folkpopen föddes. Popband som ingen hört talas om tidigare spelade pop och sjöng på svenska. I Lyrikvännens majnummer ska Gunnar Harding ha en sektor med folkpoptexter.

– Vi måste skapa nånting för lyriken som Gärdet var för musiken, säger han. Vi måste få ut poeterna från sina arbetsrum och träffa människorna.

– Under hösten ska vi försöka ordna diktuppläsningar. Få poeterna att skärpa sej. Det går inte att stå och prassla med papper och läsa innantill.

Gunnar Harding 2013. Foto: Paula Tranströmer.

– Och vi funderar på att om inte Lyrikvännen skulle kunna ge ut små billiga offsettryckta häften med dikter. Som bara kostar ett par kronor.

Jag föreslår Gunnar Harding att vi ska skriva popsånger tillsammans. Han tänder på det. Han är optimistisk, han. Han tror på poesin i alla dess former. Hans läppar ler inför framtiden.

Men han bör nog tänka på vad som hände James Dean: han körde av vägen med sin Porsche Snyder och dog. Och vad som hände Bob Dylan: han kraschade med sin motorcykel och var konvalescent i över ett år. Gunnar Harding bör nog köra försiktigt på sin motorcykel lyriken.

Men Gunnar Harding är inte skrockfull. Han ler.

*

Vem var det nu som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

– Jag kommer inte ihåg, säger han, Jag minns bara att jag blev ruskigt förbannad när jag läste det.

Ska man hänföra Gunnar Harding till någon ism får det bli… inte 70-talism och knappast en 80-talism utan 90-talism.

(Böckernas Värld 1971)

Varför började du rita serier?

Jag tror att det skedde mest av en slump. 1971 träffade jag Lasse Hillersberg som gav ut tidningen Puss, det gjorde att jag blev intresserad av tecknade serier. Tidigare hade jag mest läst Tintin, Fantomen och serieversionen av Mumintrollet, men nu upptäckte jag amerikanska undergroundserier, det var nog speciellt Robert Crumb som betydde mycket. När jag träffade Lasse Hillersberg hade jag redan börjat skriva dikter, jag blev intresserad av poesi efter att ha läst en intervju med Gunnar Harding i Böckernas värld 1971. Intervjun var för övrigt gjord av Bengt Eriksson, jag tror inte att han vet hur betydelsefull hans intervju var, att den på sätt och vis förändrade mycket i mitt liv. Men jag tror att jag tidigt måste haft en stark vilja att uttrycka mig. Nu ska man kanske inte överdriva mitt tecknande i unga år, jag ritade inte så mycket innan Klas Katt i Hell City 1979, det rör sig kanske om sammanlagt sju sidor serier i tidningar som Puss, Feber och Guru Papers.

(Serietecknaren Gunnar Lundkvist, intervjuad av Mats Jonsson i Galago nr 46)

Harding har landat

I fjol utgav Gunnar Harding diktsamlingen «Örnen har landat». Där ingår den dikt som heter ”Für Janet Persson”; hon som vi alla en gång var klasskamrat med, som skrev till Bildjournalen och undrade hur man blir flygvärdinna men hade för stora händer.

Som vi redan då misstänkte är denna dikt 70-talslyrikens första verkliga hit. I Göteborg har den rentav kommit i folk- eller i varje fall barnamun, liksom för övrigt poetens namn.

På Slottskogsfesten i somras framfördes dikten av popgruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten i en egen tonsättning. De pojkarna hade också lagt till en hyllningsvers till poeten:

Alla hade vi en gång en klasskamrat som hette Gunnar Harding
som skrev dikt i Evergreen
och undrade hur man blir Allen Ginsberg…

Någon som sysslar med barn och musik skrev upp det där och nu, sägs det, klättrar låten allt högre på den göteborgska daghemstoppen.

(Expressens kultursida 1971)

Bibliografi (från Wikipedia)

Lokomotivet som fröst fast (1967)
Den svenske cyklistens sång (1968)
Blommor till James Dean (1969)
Örnen har landat (1970)
Guillaume Apollinaires fantastiska liv (1971)
Skallgång (1972)
Poesi 1967-1973 (1974)
Ballader (1975)
Starnberger See (1977)
Luffaren Svarta Hästen och det hemska rånmordet i Leksand (1977)
Bilddikt (1978) (tillsammans med Olle Kåks)
Den trådlösa fantasin (1978)
Tillbaka till dig (1980)
Gasljus (1983)
Stjärndykaren (1987)
Guillaume Apollinaires gåtfulla leende : en ändlös biografi (1989)
Mannen och paraplyet (1990) (text: Gunnar Harding; bild: Catharina Günther-Rådström)
Mitt vinterland (1990)
Kreol (1991)
Överallt där vinden finns : dikter i urval 1969-1990 (1993)
Stora scenen (1995)
Tal på Övralid 6 juli 2001 (2001)
Salongsstycken kring Dante Gabriel Rossetti (2001)
Det brinnande barnet (2003)
Dikter : 1965-2003 (2007)
Innerstad (2009)
Blues for Jimmy (2012)

Översättningar

Amerikansk undergroundpoesi (Wahlström & Widstrand, 1969)
Allen Ginsberg: Tårgas & Solrosor (FIB:s Lyrikklubb, 1971), tillsammans med Gösta Friberg
Den vrålande parnassen (1976) (tillsammans med Bengt Jangfeldt) (rysk avantgardepoesi)
O Paris – Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (FIBs Lyrikklubb/Tiden, 1978), med bidrag av bland andra Apollinaire, Max Jacob, Pierre Reverdy och Jean Cocteau.
Vladimir Majakovskij: Jag! (1985, 2007), tillsammans med Bengt Jangfeldt
Frank O’Hara: Till minne av mina känslor (1988)
Guillaume Apollinaire: Dikter till Lou (1989)(bilder av Olle Kåks)
Är vi långt från Montmartre? : Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (1995)
En katedral av färgat glas (1997) (engelsk romantik)
Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok (2000)
Där döda murar står: Lord Byron och hans samtida (2002)
Beat! (2005, 2006) (poesi och prosa från beatgenerationen, tillsammans med Per Planhammar)
Mina Loy: Baedeker för månresenärer (2006)
Catullus: Dikter om kärlek och hat (Urval och översättning tillsammans med Tore Janson (2007, 2009)
John Donne: Skabrösa elegier och heliga sonetter (2012)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Anders Eliasson; människan, kompositören och musiken

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Stig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så är jag på god väg att få det.

Bara några sidor in började jag lyssna in mig. För det är sådan bok som Lundman har skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken.

Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)

Kom ihåg att du är dödlig…

Elias Palm
Memento mori
(Ordfront)

Elias Palm, rättsläkare i Lund, deckardebuterade 2010 med romanen ”Corpus delicti”. Hans huvudperson – Ella Andersson, 39 år – var likaså rättsläkare i en namnlös romanstad.

Palm skrev spännande och bra. Och initierat, förstås. Författaren och huvudpersonen lovade att bli svenska – och betydligt mer trovärdiga – motsvarigheter till amerikanskan Patricia Cornwell och hennes fiktiva rättsläkare Kay Scarpetta.

Men uppföljaren, ”Causa mortis” (2011), utspelades till stor del utanför rättsläkarstationen. Inte längre en svensk rättsläkardeckare utan mer av internationell actionthriller och äventyrsroman. Ella Andersson började faktiskt anta likheter med Lisbeth Salander.

Mindre personligt och mer som hur många andra deckare som helst, tyckte jag.

I nya ”Memento mori” förenas rättsläkardeckaren med såväl actionthrillern som samhällsromanen. Tema: rättsväsendets utsatthet, personliggjort av åklagare och även rättsläkare, kontra en allt mer organiserad och brutal brottslighet.

Inte heller här återkommer Ella Andersson till rättsläkarstationen utan fortsätter att verka som en annan, något äldre Salander. Jo, i viss – brutal och hemsk – mån återvänder hon ändå till kollegerna vid rättsmedicinen.

Ett paket avlämnas med bud på avdelningen för rättsmedicin. Tejpen rivs bort – då känns stanken. I paketet finns ett avhugget huvud som kan identifieras med hjälp av tandkort. Det är… Ellas huvud.

Ska den kvinnliga huvudpersonen försvinna – mördas – ur handlingen? Läsaren kanske anar och hoppas att berättelsen kommer att vända mot slutet, fast riktigt säker kan ingen vara…

Ännu mer spännande och otäckt – ja, riktigt ruggigt på sina ställen. Ännu bättre berättat med en puls av drivande samhällspatos. Än i debutdeckaren, alltså.

Med ”Memento mori” har Elias Palm tagit examen i deckarförfattande. Han är deckarförfattare på allvar. Jag längtar redan efter ännu en deckare av Palm – antingen en fjärde bok med… nej, nu höll jag på att avslöja för mycket… eller första titeln i en ny deckarserie.

(Kvällsposten 2013)

Piratenpriset 2013

Årets Piratenpristagare – Claes Eriksson från Galenskaparna m m – intervjuas/fotograferas/filmas utanför Pumphuset i Vollsjö av de utsända från KB/YA/TA. Foto: Bengt Eriksson.

Och i klippet här nedanför kan ni se och höra ett exempel på Claes Eriksson som bäst.

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Fuck You – A Magazine of the Arts

Jag måste revidera dikten om Gunnar Harding,
för han hade ju inget körkort då
(och har han någonsin tagit det?)

Så hur kunde han sätta sej på en motorcykel
och brassa uppför Sveavägen
med en så hastigt accelererande,
brum-brum-brummmmmmmmmmmmande
poetisk rök ur avgasröret
(Prevert! Ferlinghetti! Hollo! Apollinaire! Cendrars! Majakovskij!)
att BLM:s bastanta ekdörr
slungades
över Lars Gustafssons skrivbord
(bara skrivmaskinen räddade hans huvud
från att spricka i…
Nej, det var onödigt hårt
men doktor Gustafsson
aus Schweden fick en präktig bula i pannan)

Följande är däremot helt sant
jag minns, jag var där:

Och på Hötorget
stod Beatles
och spelade
Yellow Submarine
under svenska flaggan
svart
som natten

(1971-2013)

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)