Gunnar Harding – den förste 90-talisten

Gunnar Harding har gett ut sina memoarer, sin självbiografi eller en minnesbok, ”Mitt poetiska liv” (W&W). Sina minnen men delvis också mina; på en sida i boken påminns jag om när han och jag mitt i nedanstående intervju, det nämns i boken, plötsligt gick iväg för att träffa bokförläggaren Christer Gidlund.

Jag påminns också – när jag läser att Erik Fylkeson sagt att han upptäckte poesin när han 1969 råkade köpa en diktsamling av Gunnar Harding, ”Blommor till James Dean” – om att det var likadant för mig. Nångång på vintern 1969-70 steg jag av 607:ans buss från Edsberg i hörnet av Oden- och Birger Jarlsgatorna, gick in i bokhandeln som låg precis där och frågade efter diktsamlingar av Gunnar Harding.

Gunnar Harding: ”Mitt poetiska liv” (2013).

Det var en annan bokhandelstid så två av hans diktsamlingar fanns inne, ”Lokomotivet som frös fast” (1967) och just ”Blommor till James Dean” (1969). Bokhandeln hade däremot inte mellansamlingen, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), så den köpte jag senare. ”Örnen har landat” (1970) – som jag fortfarande tycker är hans bästa, även om den inte är det, men för mig kom den i exakt rätt livsögonblick, det var den diktsamling av Gunnar Harding som skrev och talade, spelade och sjöng rätt och rakast in min hjärta – hade ännu inte getts ut.

Jag upplevde alltid Gunnar Harding som mycket vänlig, försynt och snäll. Konflikträdd, så beskriver han sig själv i minnesboken ”Mitt poetiska liv”. Men det tror jag inte riktigt på. Gunnar Harding reagerade på ett sätt som jag uppfattade som typiskt för honom när något oväntat – som skulle ha fått vissa andra författare/poeter att gå i taket och svära ve och förbannelse över journalisten – inträffade i samband med publiceringen av nedanstående artikel.

Två nya dikter av Gunnar Harding skulle tryckas ihop med intervjun men tidskriftens redaktör råkade blanda ihop pappren så dikterna gick i varann – det blev en och en helt annan dikt istället för de bägge Harding-dikterna.  Det roade Harding, att dikterna hade liksom börjat leva sina egna liv.

Gunnar Harding fick också mig att bli poet. För det var en tid då alla kunde bli såväl musiker som poeter (och konstnärer för den delen) eller åtminstone fick chansen att bli det. Utan Gunnar Harding hade jag aldrig skrivit en dikt, tror jag. Nu debuterade den unge poeten Bengt Eriksson i Grupp 72 tillsammans med bl a Bengt Berg, Börje Lindström och Ulf Lundell. Inte illa.

Jag kan bli hur långrandig som helst men bara ytterligare några minnen som poppade upp i huvet när jag läste ”Mitt poetiska liv”.

Harding nämner engelsmannen Allan Burgis (vart tog han vägen sen?) som bodde i Stockholm och gav ut den tvåspråkiga poesitidskriften Eureka. Burgis publicerade och översatte några av mina dikter till engelska. Vilka bra översättningar – så bra har jag aldrig diktat! Ungefär som när Gunnar Harding översatte t ex Allen Ginsberg och Leonard Cohen – så bra hade inte heller de  diktat, varken förr eller senare. 

Och jag minns tredje Gärdesfesten, då mitt skiftande band Låt 3:e örat lyssna & 3:e benet stampa takten hade gjort musik till några diktrader av Gunnar Harding: ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Janet Persson / som skrev brev till Bildjournalisten / och undrade hur man blir flygvärdinna”. Vi kompletterade med några rader om honom själv – ”Alla hade vi en gång en klasskamrat / som hette Gunnar Harding / som skrev dikt i Evergreen / och undrade hur man blir Allen Ginsberg”.

Gunnar Harding stod precis vid scenen med ett av sina barn. ”Hör du”, sa han, ”hör du att dom sjunger om pappa.” Hon – för jag tror det var en dotter – var måttligt imponerad.

Apropå Gärdet så bidrog jag med några sidor om/med folkpop, som det kallades då, när Gunnar Harding blev redaktör för Lyrikvännen. Där trycktes folkpoptexter av bl a Philemon Arthur & The Dung och Ingemar Nilsson och jag skrev en introduktion om Gärdet och den nya folkpopen.  Som den finkänslige poet han var och är strök Harding ner min text blott en A4-sida och ändå kom allt med från den långa drapa som jag hade skrivit.

Också när Gunnar Harding skrev och skriver prosa så skrev och skriver han som en poet. Men han diktar inte som en prosaförfattare.

För mig har Gunnar Harding alltid varit en politisk poet. Var det social- eller vänsterliberal som han kallar sig i minnesboken (letar men hittar inte tillbaks till sidan just nu)? Ungefär det är väl jag också, fast jag kommer från annat håll och har fötterna något mer till vänster. Han ville – det sa han när vi gjorde nedanstående intervju – att fantasin skulle = måste få plats och kunna samsas med samhällsengagemanget. Så tycker jag också – utan fantasi har varken  poesi eller politik någon chans.

*

Vem var det som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

*

I slutet av 50-talet fanns det en jazzklubb i Bromma som kallades San Jacinto Club. Jazzklubben höll till på Lillsjönäs herrgård – drottning Christinas fd jaktslott – och och hade ett husband som hette San Jacinto Jass Band.

Musikerna i bandet var jazzpurister: dixielandjazz ville dom inte veta av – den jazzmusik som San Jacinto Jass Band spelade var ursprunglig jazz direkt från jazzmusikens födelsestad New Orleans.

Gunnar Harding 1971, teckning: Bengt Eriksson.

Den var så direkt från New Orleans att musikerna ofta plankade dom gamla 78-varvarna ton för ton och när den svarte och legendariske New Orleansklarinettisten George Lewis besökte Sverige och spelade med San Jacinto Jass Band var han den ende som inte spelade exakt likadant som på sina inspelningar från 1942. Bakom trummorna i San Jacinto Jass Band satt Gunnar Harding.

*

S:t Eriksgatans historia är dess biografers.

På 50-talet låg där bl a Gnistan, Metropol, Strand och Roxy. Idag är allihop förvandlade till respektive möbelbutik, samlingslokal för Maranata och biljardhall – Roxy är den enda som fortfarande finns kvar.

Gunnar Harding började sina filmäventyr på S:t Eriksgatan i början av 50-talet.

På Gnistan såg han Errol Flynn genomborrad av hundratals indianpilar i slutscenen av ”De dog med stövlarna på”.

Ur mitt Gunnar Harding-bibliotek: debutdiktsamlingen ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

På Roxy visslade han ut Roy Rogers när denne på filmduken förälskade sej i en krokskruvslockig farmarflicka med vita stövlar och till smäktande violinister, som antagligen gömde bakom kaktusarna, sjöng ”Riding home across the prairie”. På Metropol svingade sej Tarzan i lianer och slogs mot militanta svarta. På Strand har han svårt att minnas vad det visades för filmer – där försiggick aktiviteterna i biosalongen.

Gunnar Harding och kompisen Lankan hade ett smart knep för att smita in på barnförbjudna filmer.

Lankan var lång och såg nästan ut som 15 men hade en tunn, spröd röst. Gunnar Harding var liten men hade djup målbrottsstämma. Så Lankan gick fram och visade sej vid bioluckan och Gunnar Harding gämde sej bakom honom och sa med sin målbrottsstämma: ”Två på nionde bänk.”

Sen slängde vaktmästaren ut dom när dom visade biljetterna och dom fick gå på Rivoli istället – som visade en barntillåten film med Esther Williams som ”Vattnets Venus”.

Diktsamlingen ”Blommor till James Dean” (1969).

James Dean däremot såg Gunnar Harding på Birger Jarlsgatan.

*

– Jag tror det var 58, säger Gunnar Harding, som jag första gången hörde talas om Allen Ginsberg.

– Det var i radion. Nån läste hans dikter.

– Det lät fint, tyckte jag. Mycket fint. Det var första gången som jag förstod att lyrik kan vara fantastisk.

– Nästa dag skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att det var den värsta smörja han nånsin hört.

*

Av detta blev poeten Gunnar Harding till.

Punkligt klockan 10.45 kommer han varje vardag upp ur Rådmansgatans tunnelbaneuppgång.

Diktsamlingen ”Örnen har landat” (1970).

Han promenerar dom cirka sjuttiofem stegen fram till Sveavägen 68, slänger en snabb blick i Tidens bokhandel, öppnar porten och går uppför trappan till första våningen och in genom dörren som det står bl a Tidens lyrikklubb på.

Bakom den första dörren på korridorens vänstra sida har han sitt arbetsrum och på arbetsrummets skrivbord ligger dagens post: tidningar och några brev. I åtminstone ett av breven står det ungefär så här:

”Jag har läst Lyrikvännen sedan starten. Jag är en stor älskare av lyrik men nu måste jag upphöra som medlem. Lyrikvännen har blivit för politisk för mig: den är ett näste för vänsterextremister.”

Egentligen är brevets ord riktade till Stig Carlson. Men han är svarslös idag. Hade han ännu levt hade han antagligen skrivit ett svarsbrev med samma ord som han skrev i inledningen till Lyrikvännen 56-6 1970:

Diktsamlingen ”Gasljus” (1983).

”Men det här är ju politisk dikt!

Ja, än sen då – är inte det mesta vi rör vid och kommer i beröring med ‘politik’.

Den som är rädd för det må ju skylla sig själv.”

Då Stig Carlson dog utsågs Gunnar Harding till hans efterträdare som redaktör för Lyrikvännen. Gösta Friberg utsågs till andreredaktör vid Gunnar Hardings sida.

Det är måndag idag. Gunnar Harding har just läst igenom dagens brev om Lyrikvännens framfart på politikens vänsterkant.

– Det kan verka taskigt, säger han och då drar han i sin mustasch som är den jämnaste mustasch jag sett och som ger honom ett mycket förtroendeingivande och vänligt drag.

– Det kan låta cyniskt men det är nu framförallt ungdomen det gäller att fånga upp. Få dom intresserade och engagerade innan dom låst sej i såna här positioner.

– Lyrikvännen kommer att gå ut med foldrar till gymnasier, folkhögskolor och ungdomsföreningar. Foldrar som är speciellt riktade till unga läsare.

Diktsamlingen ”Innerstad” (2009).

– Detta betyder inte att vi tänker bli så hysteriskt ungdomliga att vi stöter bort alla läsare över 30. Vi tänker behålla Lyrikvännens mångsidighet men återvinner vi dom unga läsarna kan Lyrikvännen bli en bestseller igen och detta skulle komma alla kategorier läsare till godo, säger han och då ser han ut som James Dean.

Nån gång på 50-talet klev James Dean ut ur filmduken som ”Ung rebell” flimrade över och gick ner bland publiken och blev till Gunnar Harding.

I sin blekbruna skinnväst som jag aldrig sett honom utan, blåa manchesterjeans och håret som är rufsigt av blåsten verkar han bara ha stigit av motorcykeln för en minut sen och satt sej ner vid skrivbordet. Men samma okända och fjärran framtid i blicken som James Dean när han körde av vägen 1955 och dog.

Lyrikvännen är en anhalt på vägen. Snart stiger Gunnar Harding upp på sin motorcykel Lyriken igen och lägger i ettan och axar rakt igenom litteraturen. (För vanliga bensindrivna motorcyklar får han inte sätta sej på – han har inget körkort.)

Som knutten älskar bågen älskar Gunnar Harding lyriken. Dessutom tror han på den:

– Under 70-talet blir lyriken en folkrörelse, säger han.

”En katedral av färgat glas”, presentations- och tolkningsvolym: Shelley, Byron, Keats och deras epok (1997).

– Den kommer att betyda mer än popen, filmen, veckopressen och folkhögskolorna har betytt tillsammans.

*

Innan Gunnar Harding träffade lyriken och blev förälskad i den ville han bli bokillustratör. Han gick på Konstfack. Efter en termin upptäckte han att dom böckerna som han ville illustrera inte skrevs. Då slutade han.

Han vandrade ut och in på universiteten i Stockholm och Uppsala och resultatet blev en splittrad fil kand med bl a en trea i litteraturhistoria som inte berättigade till någonting.

Han vikarierade som svensklärare på gymnasier och polisskolan.

Han stod i Sandbergs bokhandel och sålde böcker då Bob Dylan var i Sverige och kom och frågade efter Baudelaire på engelska.

Och han gjorde lumpen som kavallerist på K4 i Umeå. Det äventyret har han beskrivit i sin första diktsamling, ”Lokomotivet som frös fast” (1967).

Poetisk fackprosa: ”Kreol. Bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i New Orleans” (1991).

Han gillade det inte. Redan på perrongen på Umeå central såg han vart det bar hän. ”På perrongen stod en officer med ridstövlar, sporrar och en blå damcykel”, skriver han. ”Jag hade aldrig sett nån med ridstövlar och damcykel förut.” Berättelsen om Kungliga Norrlands Dragoner, K4, är skriven på lyrisk prosa eller kanske kan det kallas prosalyrik?

Det finns inget svenskt i denna lyrik. Däremot finns det stora likheter med Allen Ginsbergs berättarlyrik – som dikten ”Wichita Vortex Sutra”, inspelad på bandspelare medan Ginsberg åkte Folkvagnsbuss genom Mellanvästern för att läsa dikter på universitet i Wichita, en stad som representerar den okunnighet och oskuldsfullhet som enligt honom möjliggjort Vietnamkriget.

Detta är nu inget konstigt. Redan innan Gunnar Harding debuterade som poet hade han översatt modern fransk, tysk, engelsk och amerikansk poesi.

Dikten ”Wichita Vortex Sutra” återfinns i samlingen ”Amerikansk undergroundpoesi” (i urval och översättning av Gunnar Harding, 1970). Tidigare hade han bl a översatt Allen Ginsberg i Ord & Bilds Amerikanummer. Och 1966 gav han ut tolkningsvolymen ”4 poeter” med Ginsberg, Apollinaire, Hollo och Kerouac på bokförlaget Bok och Bild.

Pocketsamling med dikter: ”Poesi 1965-2003″ (2007).

På Bok och Bild utkom det fler böcker: ”Akrobater i Tredjeklasskupén” (1967) som innehöll tolkningar av poeterna Apollinaire, Cendrars och Max Jacob, en samlingsbok med bara Cendrars och Anders V Janssons något konstiga debutdiktsamling ”Magnecyl eller vänsteryttern sprintar i en sväng”.

Det är också en alldeles särskild historia förknippad med bokförlaget Bok och Bild: berättelsen om tre kompisar och en offsetpress.

– Ja, jag hade inget kapital, säger Gunnar Harding. Så jag översatte istället.

– Offsetpressen var en gammal, stor och otymplig sak som kostade 18.000:-.

– Den hyste vi in i ett gammalt nerlagt postkontor på Resarö. Pressen tog precis upp hela postkontoret.

Nu är offsetpresen såld. Bokförlaget Bok och Bild har i viss mån blivit Gidlunds förlag istället. Krister Gidlund var en av kompisarna – nu trycker han mest socialistisk litteratur. Offsetpressen och lyrikutgivningen blev ingen siccé. Allen Ginsberg är fortfarande nästan okänd i Sverige.

*

– Provinsialism, säger Gunnar Harding och för honom är ordet provinsialism en svordom, ett av dom allra fulaste ord han vet.

Tolkningsvolym: ”Amerikansk undergroundpoesi” (1969).

– Provinsialism, säger han, allting beror på det.

– Kritikerna är inte intresserade av antologier och tolkningar av utländska poeter. Varenda svensk debutant blir mer omskriven än dom stora utländska poeterna.

Själv avsvor sej Gunnar Harding tidigt sitt svenska poetiska medborgarskap.

Han inte bara översatte utländska poeter. Hans andra diktsamling, ”Den svenske cyklistens sång” (1968), består av tre förfalskade hyllningsbiografier till poeterna Shelly, Apollinaire och Ginsberg.

I sin biografi får Allen Ginsberg egenskaper av en frälsare. Han är poeten som kan samla massorna under utropet ”Vi måste rädda Amerika”. USA skickar CIA på honom och han flyr till Asien.

Men CIA är honom på spåren. Han blir upphunnen och tillfångatagen på ett tåg. Genom tågfönstret ser Ginsberg en cyklist på en blå Monark och ropar ”Poesin är på väg” till cyklisten.

Det är en svensk cyklist: Gunnar Harding, förstås. (Lägg märke till att Gunnar Hardings fortskaffningsmedel tills nu är cykeln. När han hör Ginsbergs ord förstår han att det är bråttom och byter cykeln mot den snabbare motorcykeln.)

Gunnar Harding, självporträtt från baksidan av ”Blommor till James Dean” (1969).

En annan svordom för Gunnar Harding är ordet akademism.

– Vadå? säger han. Har jag tagit en fil kand? Jag försöker glömma det.

Han ställer sej i mitten av ungdomsrevolten med dess drag av anarkism. Han översätter Bob Dylans sånger och utbrister:

– Bob Dylan är sin generations störste poet.

Gunnar Hardings dikter är utrpäglat antiakademiska, antiintellektualistiska, antisnobbiga, ja, om man så vill kan man kalla dom populistiska. Dom handlar om populärfilmens James Dean och om jazzen då den skapades i New Orleans av Buddy Bolden och betraktades som vulgär, neogroid och vildars vrål.

När han 1969 var i USA som ”visiting poet vid ett universitet” bodde han i Iowa City, en stad med samma atmosfär som i ”Ung rebell”. Han gick och såg om filmen och när han kom ut fortsatte filmen i verkligheten. Han skrev dikten ”Blommor till James Dean” och tog farväl av den rebell som James Dean symboliserar: ”Rebel without a cause”, som är filmens originaltitel – nu gäller det för dom medvetna revoltörerna att ta vid.

Han reste till New Orleans för att träffa George Lewis och fick höra att han begravdes för en vecka sen. Han åkte till staden Davenport – ett namn han läst på en platta med Bix Beiderbecke, inspelad 1925 på järnvägsstationen i Davenport. Men ingenting är som förut.

*

Gunnar Harding lägger ifrån sej sin översättning av Bob Dylans ”Sad eyed lady of the Lowlands” som Lyrikklubben ska skicka ut som present till sina studerandemedlemmar. Det är lunchdags. Vi går ut och äter.

Vi pratar om förra sommarens folkfester på Gärdet. Där folkpopen föddes. Popband som ingen hört talas om tidigare spelade pop och sjöng på svenska. I Lyrikvännens majnummer ska Gunnar Harding ha en sektor med folkpoptexter.

– Vi måste skapa nånting för lyriken som Gärdet var för musiken, säger han. Vi måste få ut poeterna från sina arbetsrum och träffa människorna.

– Under hösten ska vi försöka ordna diktuppläsningar. Få poeterna att skärpa sej. Det går inte att stå och prassla med papper och läsa innantill.

Gunnar Harding 2013. Foto: Paula Tranströmer.

– Och vi funderar på att om inte Lyrikvännen skulle kunna ge ut små billiga offsettryckta häften med dikter. Som bara kostar ett par kronor.

Jag föreslår Gunnar Harding att vi ska skriva popsånger tillsammans. Han tänder på det. Han är optimistisk, han. Han tror på poesin i alla dess former. Hans läppar ler inför framtiden.

Men han bör nog tänka på vad som hände James Dean: han körde av vägen med sin Porsche Snyder och dog. Och vad som hände Bob Dylan: han kraschade med sin motorcykel och var konvalescent i över ett år. Gunnar Harding bör nog köra försiktigt på sin motorcykel lyriken.

Men Gunnar Harding är inte skrockfull. Han ler.

*

Vem var det nu som kallade Gunnar Harding ”den siste 50-talisten”?

– Jag kommer inte ihåg, säger han, Jag minns bara att jag blev ruskigt förbannad när jag läste det.

Ska man hänföra Gunnar Harding till någon ism får det bli… inte 70-talism och knappast en 80-talism utan 90-talism.

(Böckernas Värld 1971)

Varför började du rita serier?

Jag tror att det skedde mest av en slump. 1971 träffade jag Lasse Hillersberg som gav ut tidningen Puss, det gjorde att jag blev intresserad av tecknade serier. Tidigare hade jag mest läst Tintin, Fantomen och serieversionen av Mumintrollet, men nu upptäckte jag amerikanska undergroundserier, det var nog speciellt Robert Crumb som betydde mycket. När jag träffade Lasse Hillersberg hade jag redan börjat skriva dikter, jag blev intresserad av poesi efter att ha läst en intervju med Gunnar Harding i Böckernas värld 1971. Intervjun var för övrigt gjord av Bengt Eriksson, jag tror inte att han vet hur betydelsefull hans intervju var, att den på sätt och vis förändrade mycket i mitt liv. Men jag tror att jag tidigt måste haft en stark vilja att uttrycka mig. Nu ska man kanske inte överdriva mitt tecknande i unga år, jag ritade inte så mycket innan Klas Katt i Hell City 1979, det rör sig kanske om sammanlagt sju sidor serier i tidningar som Puss, Feber och Guru Papers.

(Serietecknaren Gunnar Lundkvist, intervjuad av Mats Jonsson i Galago nr 46)

Harding har landat

I fjol utgav Gunnar Harding diktsamlingen «Örnen har landat». Där ingår den dikt som heter ”Für Janet Persson”; hon som vi alla en gång var klasskamrat med, som skrev till Bildjournalen och undrade hur man blir flygvärdinna men hade för stora händer.

Som vi redan då misstänkte är denna dikt 70-talslyrikens första verkliga hit. I Göteborg har den rentav kommit i folk- eller i varje fall barnamun, liksom för övrigt poetens namn.

På Slottskogsfesten i somras framfördes dikten av popgruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten i en egen tonsättning. De pojkarna hade också lagt till en hyllningsvers till poeten:

Alla hade vi en gång en klasskamrat som hette Gunnar Harding
som skrev dikt i Evergreen
och undrade hur man blir Allen Ginsberg…

Någon som sysslar med barn och musik skrev upp det där och nu, sägs det, klättrar låten allt högre på den göteborgska daghemstoppen.

(Expressens kultursida 1971)

Bibliografi (från Wikipedia)

Lokomotivet som fröst fast (1967)
Den svenske cyklistens sång (1968)
Blommor till James Dean (1969)
Örnen har landat (1970)
Guillaume Apollinaires fantastiska liv (1971)
Skallgång (1972)
Poesi 1967-1973 (1974)
Ballader (1975)
Starnberger See (1977)
Luffaren Svarta Hästen och det hemska rånmordet i Leksand (1977)
Bilddikt (1978) (tillsammans med Olle Kåks)
Den trådlösa fantasin (1978)
Tillbaka till dig (1980)
Gasljus (1983)
Stjärndykaren (1987)
Guillaume Apollinaires gåtfulla leende : en ändlös biografi (1989)
Mannen och paraplyet (1990) (text: Gunnar Harding; bild: Catharina Günther-Rådström)
Mitt vinterland (1990)
Kreol (1991)
Överallt där vinden finns : dikter i urval 1969-1990 (1993)
Stora scenen (1995)
Tal på Övralid 6 juli 2001 (2001)
Salongsstycken kring Dante Gabriel Rossetti (2001)
Det brinnande barnet (2003)
Dikter : 1965-2003 (2007)
Innerstad (2009)
Blues for Jimmy (2012)

Översättningar

Amerikansk undergroundpoesi (Wahlström & Widstrand, 1969)
Allen Ginsberg: Tårgas & Solrosor (FIB:s Lyrikklubb, 1971), tillsammans med Gösta Friberg
Den vrålande parnassen (1976) (tillsammans med Bengt Jangfeldt) (rysk avantgardepoesi)
O Paris – Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (FIBs Lyrikklubb/Tiden, 1978), med bidrag av bland andra Apollinaire, Max Jacob, Pierre Reverdy och Jean Cocteau.
Vladimir Majakovskij: Jag! (1985, 2007), tillsammans med Bengt Jangfeldt
Frank O’Hara: Till minne av mina känslor (1988)
Guillaume Apollinaire: Dikter till Lou (1989)(bilder av Olle Kåks)
Är vi långt från Montmartre? : Apollinaire och hans epok i poesi, bild och dokument (1995)
En katedral av färgat glas (1997) (engelsk romantik)
Och drog likt drömmar bort: Coleridge, Wordsworth och deras epok (2000)
Där döda murar står: Lord Byron och hans samtida (2002)
Beat! (2005, 2006) (poesi och prosa från beatgenerationen, tillsammans med Per Planhammar)
Mina Loy: Baedeker för månresenärer (2006)
Catullus: Dikter om kärlek och hat (Urval och översättning tillsammans med Tore Janson (2007, 2009)
John Donne: Skabrösa elegier och heliga sonetter (2012)

Erikssons Eurovisionfavoriter

1) Jean Paul Gaultier. Varför ska man kunna gå, stå och röra sig i klänningar? Räcker väl med att de är vackra som skulpturer.
2) Norge. Bra melodi, fint arrat med högljudda trummor och mjukspelta syntar, vacker sång av Margaret Berger. Samt kvällens snyggaste klänning.
3) Frankrike. Modern chanson – rock plus fransk tradition – med sångerskan Amandine Bourgeois.
4) Ryssland. Faktiskt en riktigt bra ballad med Dina Garipova.
5) Finland. Aldrig fel med politik och kyssar. Men vem tusan kom på Krista Siegfrids kombo av kjol, benband och skor?

Nära toppen: Ungern. Bye Alex-låten var för klurig, klipsk och smart för Eurovision.
Öronspray, som botar både sår och inflammation, lär behövas efter bara någon månads lyssnande på Emmelie De Forests danska vinnarlåt.

Länk till Spotifylista med Erikssons Eurovisionsfavoriter.

(Ystads Allehanda 2013)

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Sagan om Lisa och Lena

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

S, Juholt och jag

Aftonbladet hade twitterutfrågning av Håkan Juholt från s-kongressen. Jag ställde följande fråga:

”Erikssons kultur @ABdebattlive Vart har den socialdemokratiska kulturpolitiken tagit vägen? Varför säger ingen i S något om alliansens kulturfientlighet?”

Och fick följande svar:

”AB Debatt Live @ABdebattlive Kulturen är ovärderlig för utövare och betraktare. Den gör oss rikare och starkare som människor. Jag brinner för kulturfrågor. HJ”

Observera ordet ”jag” i Håkan Juholts svar. Tyvärr är det nog just så det är ställt med intresset för kultur inom s.

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” och får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att ett det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Midsommarnattens erotiska leenden

Rättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Teaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

Nu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)