Gas och bananer

Är företagsledningarna så dumma och sturska att de inte lyssnar på råd eller har de så usla rådgivare? Fruktproducenten Dole och oljebolaget Shell är stora multinationella koncerner så nog måste de kunna få tag på kompetenta styrelseledamöter och affärsjurister.

Ett antal bananarbetare i Nicaragua stämmer Dole Food Company Inc. Arbetarna hävdar att de blivit sterila av bekämpningsmedlet som använts på bananplantagerna.  Fredrik Gerttens filmbolag i Malmö, WG Film, börjar dokumentera tvisten.         

När filmen – med titeln Bananas!* – ska visas på Los Angeles Film Festival lyckas Dole skrämma arrangören. Filmen tas ur tävlan (men visas ändå, vid sidan om). Då stäms Fredrik Gertten och hans filmbolag av Dole.

Svindyrt att bedriva en domstolsprocess i USA – lätt att skrämma skiten ur en liten filmare, trodde Dole. Men borde man inte ha inhämtat information om Gertten? Då hade man insett att han visserligen är en liten filmare men en ettrig jäkel som aldrig ger sig!

WG Film hade en försäkring som tar hand om en del kostnader och en jurist i USA anlitades. Processen blir allt mer offentlig. Svenska riksdagsmän till höger och vänster och den europeiska journalistfederationen kritiserar Doles försök att hindra yttrandefriheten, hamburgerkedjan Max slutar handla med Dole/Saba och en folkpartist uppmanar Malmö kommun att göra likadant.

Shell Exploration and Production AB ska provborra efter naturgas i en linje från Höganäs till Simrishamn samt vid Höllviken. Fast det uppger man inte utan inleder lite försiktigt med Lövestad, inte den mest inflytelserika orten i Sjöbo kommun. De lokala politikerna säger ja till provborrning.

Så det börjar bra för Shell – nu kommer misstagen. Ortsborna blir oroliga (vad händer med grundvattnet? ska det bli gruvhål?) och Shell ordnar en informationskväll. Ju mer oro desto mer informeras det. Shell annonserar i lokalpress och ber oroliga att höra av sig. Och för varje gång blir allt fler allt mer oroliga. Till sist säger Tomelillas politiker, till skillnad mot i Sjöbo, nej till provborrning.

Ska det vara så svårt att fatta att största möjliga tystnad gäller. Säg så lite som möjligt, det går över. Dole-filmen hade bara fått folk att rycka på axlarna och muttra ”Ännu ett sånt där jäkla multinationellt bolag” och inte heller hade det legat en broschyr från det nya skånska nätverket HEAVEN OR sHELL i postlådan.

Vad händer nu? Fredrik Gertten reser i och utom Europa för att presentera filmen och överallt slutar städer, kommuner och företag att köpa Doles frukter och grönsaker. Shells agerande har pekat på att det i slutänden inte är varje kommun eller ens region som beslutar om gasborrning i den lokala jorden – det gör Bergstaten, en statlig myndighet. När kommer den så kallade minerallagen att tas upp i Riksdagen, skrivas om och ge kommunerna mer inflytande?

Knappast de resultat som Dole och Shell ville ha.

(Krönika i Ystads Allehanda den 14 oktober 2009)

Från Rågsved till Bronx

Bengt Eriksson tar tunnelbanan från Blåsut till Manhattan och träffar författaren Richard Price från Rågsved. Nej, ursäkta. Bronx ska det vara.

Tjackar ett Aftonblad och ett 20-kronorshäfte i kiosken och går uppför trapporna till Blåsuts tunnelbanestation. Bläddrar igenom Bladet medan jag väntar.

Snabbt förbi Popsidan och tänker som vanligt: Fan, va Mats Olsson måste gotta sej varje måndageftermiddag. På kulturen skriver Jan Danielsson om småländska westernranchen High Chapparall som nån slags kultur. Och Innerspalten…

Jag känner mej mer medelålders för varje gång jag konstaterar att i slutet av 60-talet, då var Innerspalten varje dag en spännande och strapatsfylld safari genom litteratur, teater, konst och musik, politik, samhälle och människor.

Tåget kommer. Jag kliver på och nickar åt Svenne – med mustaschen – som sitter där djupt försjunken i en ny Manhattan-deckare.

Vid T-Centralen går av igen för att byta. Nya Village Voice har kommit, ser jag i Pressbyrån. Köper den också. Men hinner bara se rubriken till Lester Bangs recension av Ebba Gröns nya LP – ”Like A Cactus In Your Arse” – innan tåget från Coney Island/Brooklyn kommer in.

Det tåget känner man igen direkt på graffitin: in- och utsidan. på taket och fönstren, varenda centimeter, skulle inte förvåna mej om tågets undersida är fullmålad också, grönt och blått men mest svart, tjocka svarta streck, inga meningar, inte ett ord, bara tjocka-raka-snea-krokiga-runda streck, som om ilskan och vreden varit för stor, det har inte funnits tid att formulera sej, förbannelsen har bara blivit ett blixtsnabbt knytnävsstreck mot tunnelbanekäften.

Tåget fylls med ansiktsfärger (gula, svarta, röda, vita) och språk (italienska, spanska, kinesiska, indianska, amerikanska). Jag ser på klockan. En kvart kvar. Hinner nog.

Snabbt av på 42:a gatan och in på Downstairs skivaffär. Och vad får jag tag på om inte singeln ”Wait A Minute” med The Coasters. Otroligt! Bara plocka upp den så där! Rusar uppför Fifth Avenue, pustar ut vid Times Square. Han står där redan och väntar, Richard Price.

Klippt ur provtidningen X-TRA. Foto: Bengt Eriksson

Väntat länge? undrar jag.

”Kom lite tidigt”, säger han.

Alldeles om hörnet vid Times Square ligger en Blimpie-bar. Där sätter vi oss med varsin blimpie med kalkon och varsin pepsi.

Richard Price är strax under 30 och författare till ”Bloodbrothers”, ”Wanderers” och ”Ladies´ Man”.

Huvudpersonerna i böckerna är arbetare. ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” handlar om arbetarfamiljer och tonåringar, den senare om gänget Wanderers från Rågsved. Nä, jag menar Råttorna från Bronx. Nä, jag menar…

Precis så här är det ju.

Vi växer upp med amerikansk rock, tittar på amerikanska långfilmer och TV-deckare. Efter bion slinker vi in på McDonald och tar en hamburgare och/eller milkshake. Vi åker skateboard och rullskridskor, går i Lee-jeans och gympadojjer.

Med rasande fart blir Sverige – framför allt Stockholm – en smärre kopia av USA. Idag är Stockholm en förort till New York. Nästa gång du stiger av tunnelbanan vid T-Centralen så kolla… Det går att byta till Brooklyn. Precis som mycket rockmusik från New York inte bara handlar om USA utan också om Sverige och Stockholm, så handlar en bok om ett tonårsgäng från Bronx också om Rågsved, Bagarmossen och Jakobsberg.

”Jag började köpa singlar när jag var 10, berättar Richard Price. ”Dom stora då, det var Four Seasons och Dion, och också killar som Gary U Bonds och dom där med dom ljusa rösterna, eller en av dom där riktigt smidiga Motown-dansarna. Jag var verkligen inne på Motown också, Motown var ju stort samtidigt med att Beatles invaderade USA. Å! Va jag höll på Frankie Valli, att han skulle hålla sin plats på Top Ten. Jag ville att Stevie Wonder skulle va där, bara inte dom där från Carnaby Street, Beatles, som inte sa mej ett dugg.

Ända sen dess har jag haft en hemlig dröm att bli rockstjärna. Bruce Springsteen, har man sagt mej, han är den sångare mina böcker har mest gemensamt med. Både två berättar vi om vita ungdomar från arbetarklassen och lägre medelklassen. Jag tror människor använder sej av musik när dom har det svårt, då letar dom efter sånger som kan gestalta deras lidande. Och jag, precis som dom flesta författare, skriver mest om lidande. Och det jag gör då, det är att lägga in ett ”soundtrack”, ett ljudspår, i mina böcker.

När jag växte upp, och det är den tiden jag berättar om i ”Wanderers”, det tidiga 60-talet alltså, den musik som spelades då, det var musiken från östkusten, det italienska Philadephia- och New York-soundet. Och Motown också, som började då. Den musiken var en mycket stor del av min uppväxt, jag kände starkt släktskap med den.

När jag skrev böckerna la jag på mina gamla singlar, söp mej småknall, använde plattorna som stimulans för minnet…”

Oh yeah, I’m the type of guy that likes to roam around
I’m never in one place I roam from town to town
And when I find myself fallin’ for some girl
I hope right into that car of mine drive around the world
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer I’m a wanderer
(Ur ”The Wanderer” med Dion)

Du menar att rocken var den kultur som betydde mest för dej. Det börjar väl ändras lite grann nu när den första rockpubliken är mellan 30 och 40, men i Europa betraktas ju fortfarande inte rocken som kultur…

”Nja, kultur… Det är inte kultur. Det är stålar. Om det inte gick att göra pengar på den skulle rocken aldrig betraktas som kultur.”

Du berättar om samma miljöer och människor som finns i dom gamla rocklåtarna. Du är en amerikansk författare, skriver om New York och människorna som lever här…

”Jag är inte så mycket en amerikansk författare som en New York-författare. Jag tror inte New York har så mycket att göra med resten av världen, inte heller med andra delar av USA. Jag vet mycket lite om förortskultur.

Jag vet mycket lite om amerikansk småstadskultur. Jag vet mycket lite om andra stora städer. Jag vet lite grann om Los Angeles och lite grann om San Fransisco. Det jag känner till är krigsveteranerna från andra världskriget och deras barn. Det är den värld som varit är min.

Jag håller på och får fler erfarenheter nu, men fortfarande vågar jag inte säga att jag med auktoritet och kunskap kan skriva om nåt annat. Och min smak när det gäller litteratur är likadan. Jag tycker om böcker där det händer mycket och är mycket dialog. Och som berättar om ungefär samma sorts människor som dom jag skriver om. Jag försöker att läsa om andra bitar av den amerikanska kulturen, men det som verkligen når fram till mej, det är berättelser som kommer från där jag kommer från.”

Finns det fler amerikanska författare som skriver böcker om arbetarklassungdomar.

”Nej, det skrivs inte särskilt många böcker om dessa människor. Det har en enkel förklaring. Folk som kommer från arbetarklassen och lägre medelklassen blir inte författare. Författare och kritiker kommer oftast från övre medelklassen, från en studerad miljö. Jag känner inte till många författare med min bakgrund som kan berätta om miljön och människorna där dom växte upp.

Föräldrarna vill att man ska komma upp sej, få en säker framtid. Studerar man så ska man studera till advokat eller läkare. Att bli författare är en alldeles för stor risk, för vad gör man om man inte slår igenom? Man har inget att falla tillbaka på.”

The midnight gang’s assembled
And picked a rendezvous for the night
They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign
That brings this fair city light
Man, there’s an opera out on the Turnpike
There’s a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry-Tops, rips this holy night
The street’s alive as secret debts are paid
Contacts made, they flash unseen
Kids flash guitars just like switchblades
Hustling for the record machine
The hungry and the hunted
Explode into rock ‘n’ roll bands
That face off against each other out in the street
Down in Jungleland
(Ur ”Jungleland” med Bruce Springsteen)

Mer exakt, vilken bakgrund har du?

”Lägre medelklassen, Bronx, en arbetarstadsdel i New York. Min pappa var taxichaufför, nu jobbar han som dekoratör, lägger varor snyggt i olika skyltfönster. Jag växte upp i ett hyreshus, men jag vill inte kalla det fattigdom, jag vill inte glorifiera det genom att kalla det fattigdom. Det var hyfsat men ingen miljö som det kommer författare från.”

Hur kom det sej att du blev författare då?

”Jag har skrivit sen jag var barn. Jag var inget vidare i skolan – utom i engelska. Jag tror alla barn har nåt som han eller hon vet att dom är riktigt bra på, en bra idrottsman eller dansör, författare…

Jag har alltid trott att jag skulle bli nånting, bli känd på att göra nånting. Så jag funderade på vad jag kunde göra: jag har ingen vidare sångröst, jag är ingen idrottsman, inte bra på kemi eller utländska språk. Men jag tänkte: jag är 21 år, jag tar min chans och följer min dröm ett par år. Misslyckas jag så är jag kanske 24, jag kan studera vidare då. Och jag hade betyg så jag visste att jag kunde läsa juridik eller gå handelsskola, om jag ville.”

Både ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” har filmats också.

”Ja, men ”Bloodbrothers” gjorde dom om helt, ändrade hela stämningen så att den blev mycket mjukare och… Den gick inte så bra och jag tycker inte den förtjänade att gå så bra heller. ”Wanderers” handlar om ett tonårsgäng i början av 60-talet. Jag tror det blir en mycket bättre film. Det verkar som om det är trend med gängfilmer just nu, fast det är mest filmer om gäng idag. Som ”Warriors”.

Phil Kaufman, som gjort ”Wanderers”, är en bra regissör. Förut har han bl a gjort ”The Return of the Body Snatchers”. Och jag tycker manuset blivit bra. Det säger jag inte för jag sitter och väntar på att få pengar från filmen. Men jag hoppas ”Wanderers” går bra.

”Bloodbrothers” struntar jag i. Den filmen handlar inte om samma saker som boken.”

Om du jämför ”Wanderers” med ”Warriors”…

”Den har inte ett dugg gemensamt med ”Warriors” – utom att bägge filmerna handlar om gäng. ”Warriors” är en stiliserad, konstnärlig film – man gör konst av skit. Jag tycker den är en … exploatering. Jag såg ”Warriors” på en bio här vid Times Square och jag tror dom flesta i publiken kom från olika gäng. Dom garvade filmen igenom, hade aldrig sett nåt så roligt i sitt liv. ”Warriors” är Hollywoods syn på vad gäng är för nåt. Den amerikanska medelklassen skrämmer sej själv med en gängfilm. Billigt, tycker jag.

Du får ta mitt omdöme för vad det är, en partsinlaga. Men jag tror att även om ”Wanderers” inte hade tävlat med ”Warriors” och jag sett filmen bara för att jag var intresserad av ämnet, så hade jag nog tyckt likadant ändå.

”Warriors” fick dålig publicitet också. Några ungdomar dödades under visningar i Kalifornien och Boston, tror jag det var. DÅ SKA DOM VÄL LÄGGA NER DEN JÄVLA FILMEN! NÄR MÄNNISKOR MÖRDAS PÅ GRUND AV DEN! Men inte. Pengar är viktigare än människoliv, låt dom bara ta livet av varann, tycker filmindustrin.

Jag tror USA kommer att ha en av dom kortaste maktperioderna i världshistorien. Vi har varit en av de mäktigaste nationerna i snart 100 år och vi är klart på nergång nu. Kärnkraften är skrämmande. Vid olyckan på Three Miles Island tänkte jag, om ingen annan tar kål på oss så gör vi det själva. Det är inte nazisterna eller kommunisterna, det är vi själva som gör det mot oss själva. Folk är så förblindade av pengar. Det är en kapitalistisk kultur och jag antar att jag, som är en författare som gjort succé, att jag är mer kapitalist än dom flesta amerikaner. Men det är en oerhört självförstörande kultur. Vi verkar göra vadsomhelst för pengar. Vi säljer vapen till både Egypten och Israel, för vi har en ekonomi som är beroende av krig.

Jag skulle hellre leva i 30-talets depression än i det här överflödssamhället som kommer att förstöra sej själv en vacker dag när några kärnkraftverk smälter ner. Vafan är det då för mening med att jag kan gå supermarketen och välja bland alla varor och sorter när den jävla supermarketen smälter ner!

Men vi är så rädda, vi är så rädda för att oroas. Tidningarna slutar att skriva om det. Å! Va skönt! Faran över! Vi vill inte veta nåt om det. Säj vadsomhelst som gör mej mindre rädd och jag är med. Säj inte att jag är i fara! Att det krävs nåt av mej, att jag måste kämpa mot City Hall…

Jag vill inte heller höra talas om det. Man kan inte låta bli att höra talas om det, men en del säjer: ”Försvinn!” Så jag måste bestämma mej, jag som alla andra, vad ska jag göra? Springa härifrån allt vad jag orkar? Vad hjälper det? Så om inget händer? Och vad kan hända?

Människorna har fortfarande en sån barnslig inställning till kommunism och socialism. Dom tror fortfarande att Dom Röda ska ta ifrån dom deras tredje Cadillac och Det Bästa, ta barnen ifrån dom och låta dom arbeta i saltgruvorna.

Och ändå, 90 miles från Miami ligger Kuba, som jag gärna skulle vilja besöka. Ett samhällsystem som lyckats ganska hyggligt ändå, har jag hört.

Jag växte upp under Kalla Kriget. Ho Chi Minh, Krustjov och Castro skulle ta friheten ifrån mej. Men det är bara snack. Och det är snacket som kommer att ta livet av oss. Det som var ”bra”, inom citat, med Three Miles Island är att det blir svårare och svårare att blint tro på våra ledare. Precis som efter Watergate.
Jag är författare… och om jag inte skriver om det här… då stödjer jag det ju. Det är nåt jag tänker mycket på. Jag menar, det jag måste, min skyldighet, är ju att skriva saker som slår folk i ansiktet, så dom inte kan glömma det. Men först måste jag komma igenom min egen ängslan för att erkänna hotet och lära mej mer om det.

Säg, vad ska jag skriva om, om jag inte skriver om detta? Att skriva böcker då… det blir som att onanera.”

I can talk
Faster and louder
I can eat
Faster and louder
I can screw
Faster and louder
I’m a man, I’m a man
Faster and louder
I can scream
Faster and louder
I can jive
Faster and louder
walk the dog
Faster and louder
mow the lawn
Faster and louder
jump back jack!
Faster and louder
get down Bernice!
Faster and louder
Hot Pants!
(Ur ”Faster and Louder” med The Dictators)

Innan vi skiljs ber jag Richard Price att sätta ett ”ljudspår” till intervjun.

”Hmmm”, säger han. ”The Wanderer” med Dion förstås, därifrån kommer ju namnet på gänget i boken och filmen, och det är också temat i filmen. Four Seasons och Bruce Springsteen, antar jag, Smokey Robinson & The Miracles och ett band som inte finns längre men medlemmarna växte upp där jag växte upp och var kompisar med min yngre brorsa, fast det visste inte jag. Dictators hette dom och dom kallade sin sista platta för ”Bloodbrothers” – efter min bok.”

(Tidigare opublicerat; skrivet till  X-TRA, provtidning inför Schlager 1979)

PS. Det har hänt en hel del i livet, både privat och professionellt, för Richard Price, gått upp och ner och upp igen, sen jag träffade honom. Här är en förteckning över hans utgivna romaner, som allt mer passerar gränsen till krimgenren:

1974. The Wanderers
1976. Bloodbrothers
1978. Ladies’ Man
1983. The Breaks
1992. Clockers
1998. Freedomland
2003. Samaritan
2008. Lush Life

Åren i Sjöbo

”Så gick ytterligare några år – Den nya tiden i Sjöbo”. Så kunde titeln vara. Eller ska orden formuleras som en fråga: Skulle detta kunna vara titeln på en ny dokumentärfilm om Sjöbo?

Det var längesen jag träffade Per Sinding-Larsen. Men när han besökte Kulturen i Lund för att hålla föredrag om kinesisk rock- och popmusik så åkte jag och lyssnade.

Så intressant och spännande att stifta bekantskap med andra kulturer och människor, tycker både han och jag. Berikande och lärorikt. Man skulle kunna travestera ett gammalt uttalande: Glädjer det er ändå inte lite grann… 

Efter föredraget stannade jag kvar och pratade med Per, om Skåne och Sjöbo. Han kommer ju härifrån. Per Sinding-Larsen gick på Färsingaskolan i Sjöbo, var popskribent i YA och avancerade till lokalredaktör i Skurup, innan han blev tevekändis i Stockholm. Ja, han sjöng på Ystadoperan också. 

Pratar man om Sjöbo så är det en händelse som man alltid verkar komma in på. När jag nämner att jag kommer från Sjöbo, sa Per, är det folkomröstningen om flyktingmottagning, det främlingsfientliga Sjöbo, som folk minns. Fortfarande!

Då berättade jag om den kvinna, muslim och handikappad, som jag sett i Sjöbo. Man får hoppa åt sidan när hon kommer i full fart på  trottoaren. Nej, jag skämtar.  Men hon kör nån slags permobil, en liten rullstolsbil.

Också Sjöbo har numera flyktingmottagning, berättade jag för en något häpen Per Sinding-Larsen. Han utbrast, ungefär: Nu skulle jag ju nästan kunna bosätta mig i Sjöbo igen…

Den legendariska afrikanska musikgruppen Les Amazones från Guinea-Conakry kom faktiskt till  Skåne och Sjöbo för att spela på Sövde amfiteater nångång på 80-talet. Fotot togs strax före spelningen av Birgitta Olsson.

Nåja, folkomröstningen skedde 1988, så det hade hunnit gå några år innan Sjöbo kommun år 2001 tog emot de första flyktingarna. Sen dess har det kommit 20 till 25 flyktingar per år.

Också en annan bekant till Per Sinding-Larsen stannade  kvar efteråt. Före detta Sjöbobo men utflyttad. Både han och jag deltog i demonstrationen för flyktingmottagning utanför Sjöbos kommunhus. När han arbetade på en folkhögskola ordnade han så att Ebbe Gilbes film, ”Så går  ett år – Tiden i Sjöbo”, visades på skolan.

Det var då någon av oss föreslog att det borde göras en ny Sjöbofilm, om tiden efteråt, åren som gått, om Sjöbo på 2000-talet.

Sjöbo har andra politiker idag och en kommunledning som gör sitt yttersta för att bevisa att det nog aldrig varit någon folkomröstning om flyktingar. Betyder det att  attityden ändrats också bland kommunens invånare? Att Sjöbo faktiskt är en helt annan kommun år 2009?

Kanske och förhoppningsvis, men vem vet?   

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)

Svensk kriminalfilm

Åh, suckar jag.

När Daniel Brodén, doktor i filmvetenskap, skrev en avhandling som blev så intressant och lättläst att den passar lika bra för den stora deckar- och filmpubliken som bland forskarkolleger på universiteten – ja, hade han då inte kunnat bemöda sig ännu lite mer och angivit vilka svenska kriminalfilmer som kommit på dvd?

Det har börjat skrivas helt andra sorters doktorsavhandlingar. De kan behandla populärkulturella ämnen och författas  på icke-akademiskt språk. Som att   läsa vilken faktabok som helst – med den skillnaden att skribenten lagt stor tid och forskarmöda på att leta reda på faktauppgifter.

Otroligt så många kriminalfilmer som gjorts i Sverige, först för bio och sen teve. Brodén listar uppåt 350 stycken, från stumfilmen och framåt. En av de första filmerna som kallades ”kriminaldrama” var ”Dödskyssen” (1916) i regi av Victor Sjöström.

Storhetstiden kom på 40-, 50- och 60-talet. ”Gentlemannagangster” (1941) inledde och beskrivningen tyder på att filmen var noir. Fast Daniel Brodén undviker ordet noir – ett allför mångtydigt begrepp.

Men säg hårdkokt då, för att citera Hasse Ekmans beskrivning av Stockholms nöjesliv 1942: ”Swing och sex, Thriller och Crazy… Och så HÅRDKOKT – ända in i helvete hårdkokt.”

Manus till ”Det kom en gäst” (1947) skrevs av Stieg Trenter och regissör var en blivande Mästare i kriminell svensk noir-film. Jo, när det gäller honom, Arne Mattsson, passar verkligen ordet noir. Vem annars har  ljus- eller snarare mörksatt med så mycket svart – och blott en liten strimma ljus i bilden?  

Som kriminalregissör blev Mattsson mest känd för filmerna om privatdetektivparet Hillman, först ”Damen i svart” (1958) följd av ”Mannekäng i rött”,  ”Ryttare i blått”, ”Vita frun” och ”Den gula bilen”.

Nej, nu står jag inte ut, kan ju inte bara läsa om filmerna utan jag måste se dom! Finns Hillman-filmerna på dvd? Svar: Ja! Köper genast ”Damen i svart”, tittar och konstaterar: Mästerverk.

Arne Mattsson gjorde även ett par Maria Lang-deckarfilmer, ”När mörkret faller” (1960) och ”Ljuvlig är sommarnatten” (1961). Men nej, de verkar inte finnas på dvd. ”Mördaren – en helt vanlig person” (1967) hittar jag däremot. En annan Mattsson-noir med manus av Sjöwall/Wahlöö.            

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet tidigare i år)

Musical om kapitalism och fascism

Hur det är för er vet jag inte men för mig är det i alla fall kul med det här bloggarkivet eller vad Erikssons kultursidor ska kallas. Jag lockas att leta efter och hittar artiklar som jag knappt minns att jag skrivit. Som följande korta porträttintervju, från maj 1969. Himmel! Nästan precis 40 år sen.

 

Det fina – för att inte säga sååå söta – fotot togs av Ingrid Sandberg,  kursare på Journalisthögskolan i Göteborg. Hon plåtade ibland när jag skrev. Jag har… hmmmm… skannat foton från tidningen och det är ju sånt som man inte får göra. Men jag kunde inte låta bli! Jag tycker Ingrids foto fångat Göran Stangertz precis som jag tror att jag kommer ihåg honom som ung och då i Göteborg.

 

Hoppas Ingrid ursäktar mitt fräcka tilltag. Jag har inte sett och träffat henne – dig – efter Journalisthögskolan. Så också det är snart 40 år sen. Hör av dig om du ser det här!

 

Intervjufrågorna ställdes av en mycket ung journalist och besvarades av en regissör och skådespelare som inte var mycket äldre.

 

 

Foto: Ingrid Sandberg

 

För några dagar sen hade Shakespeares ”Trettondagsafton” premiär på Göteborgs stadsteater. I musicaltappning och med titeln ”Your own thing”. Och med popgruppen Perhaps på scen i en blandning av ljusshow och popgala. Det är den unge Göran Stangertz som satt i scen det hela. Men själv är han blygsam.

 

– Vi jobbar kollektivt. Jag samordnade bara alla idéer, säjer han.

 

”Your own thing” ska locka en ny publik till Göteborgs stadsteater. Fortsätta att locka ungdomar – som Kent Andersson ”Hemmet” och ”Sandlådan” har börjat med. Kent Andersson har också översatt och bearbetat dom svenska sångtexterna i ”Your own thing”.

 

– Popmusik är en del av den moderna kulturen. Man kan kanalisera ungdomsrevolten genom popmusiken. Det är därför jag har ett discoteque i foajén. Som spelar bra progressiv popmusik som motvikt till alla dåliga discoteque i Göteborg och på andra ställen. Spelar plattor med icke-kommersiella grupper som Fugs och Mothers of Invention.

 

Säjer Göran. Men jag frågar – varför valde ni då Perhaps som popgrupp till pjäsen? Är inte dom…?

 

– Jovisst, avbryter Göran. Dom är kommersiella ut i fingerspetsarna. Men vi valde dom bara för att vi måste ha några som kan spela bra och känna igen en och annan not. Och man får hoppas att pjäsen öppnar ögonen på dom en smula. Och att dom går härifrån med en liten annorlunda syn. För popindustrin är ett typexempel på kapitalism och fascism. Det är också det som ”Your own thing” handlar om.

 

Göran Stangertz är 24, har gått på scenskolan i Göteborg och nu varit två år som skådespelare på Stadsteater. Han var bl a med i ”Hemmet”. Dessförinnan sysslade han en del med Studentteatern i Lund.

 

– Svensk teater, var finns den annat än i Göteborg? konstaterar han och fortsätter:

 

– Det beror på att en massa vettiga människor har samlats här i Göteborg. Människor som har en gemensamt politisk ståndpunkt och därför kan fungera tillsammans. Och jobba kollektivt. All teater är politisk. Antingen är den borgerlig eller också radikal. Det är bra att teater inte längre är teater för sin egen skull. Utan griper in i samhället och samhällsdebatten.

 

Men jag är på mitt mest elaka humör så jag drämmer till med: Apropå kollektiv teater… Det finns rykten som vill låta påskina att vissa skådespelare är lite sura på Kent Andersson. Ni jobbar fram pjäserna tillsammans och sen står Kent Andersson som författare. Och får alla royalties.

 

– Nä då. Det stämmer inte alls. Dom pjäser som vi gör kollektivt är kollektivt jobb. Pengarna från dom pjäserna samlas i en speciell kassa. Sen ska vi bl a bygga ett barndaghem för pengarna. Och ha dom till stipendier, säger Göran Stangertz som ser ut att vara 17 år fast han är 24. 

 

Till sist en fråga som jag tänkt på hela tiden: Det är väl inte så att du har nån filmroll på lut?      

 

– Det har jag väl i och för sej. Men så där väldigt officiellt är det inte ännu.

 

(Ungdomstidningen HEJ! nr 21 – 25 maj 1969)    

 

Bo Widerberg – författare från Malmö

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

 

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

 

Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

 

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

 

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

 

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever. Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

 

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

 

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

 

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 

Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

”… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…”

 

Det är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

 

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59). Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg. Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

 

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

 

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

 

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

 

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

 

I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

 

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

 

(Kvällsposten 1997)

 

Stefan Grossman – ett par ackord från blues

Tre män är inblandade i följande historia: Joe Hill, Bo Widerberg och Stefan Grossman.

 

Joe Hill alias Joseph Hillstroem alias Joel Hägglund, född i Gävle, Sverige den 7 oktober 1879, emigrerade 1901 till USA, arbetade på jordbruksfält, på salooner och i Kaliforniens hamnar, organiserade sej i Industrial Workers of the World, anklagad och funnen skyldig för mord i januari respektive juni 1914, avrättad utanför Salt Lake City tidigt på morgonen den 19 november 1915. 

 

Bo Widerberg, svensk filmregissör, kallad ”fascist” av två unga svenska filmarbetare, betraktad som marxist av Svenska Filminstutet, betraktar sej själv som revolutionär (?), sjöng ”Internationalen” utanför Festivalpalatset när hans prisbelönta film ”Elvira Madigan” visades i Cannes och skrev en annons för sin nya film ”Joe Hill” på insidan av en kvinnas sko på kasinot.

 

Stefan Grossman, gitarrist och kompositör, född för tjugosex år sen i New York, där han spelade i Even Dozen Jug Band tillsammans med John Sebastian och i den tidiga upplagan av The Fugs (”Man”, säger Stefan, ”that was hard work, Ed Sanders is a real mother fucker.”), nu bosatt i Rom, där han skriver gitarrskolor, mest hur man spelar bluesgitarr, hjälper dessutom Paul Simon i San Fransisco med hans nya soloalbum och enligt ryktet så kan duon i  framtiden komma att heta Simon & Grossman…

 

I januari var Stefan Grossman i Sverige för fjärde eller femte gången. Han är en regelbunden gäst, turnerar mellan universitet och små  klubbar. Den här gången spelade han  på stadsmuseet och studentkåren i Stockholm, medverkade också i Bo Teddy Ladbergs stockholmsversion av TV-programmet ”Kvällsöppet”. Hans skivbolag presenterade Stefan och Bo Widerberg för varann. Widerberg lyssnade på några av Grossmans senaste LP-skivor och bestämde sej direkt: ”Du ska göra musiken till min film om Joe Hill!” Och Grossman svarade: ”Visst.”

 

När jag skriver detta är det mars och Stefan Grossman har åter varit här och åter rest härifrån: till San Fransisco och skivinspelning med just Paul Simon. I en och en halv vecka satt Grossman från 9 till 5 på Europa Film och tittade om och om igen på den ännu inte färdigklippta eller ens färdiginspelade filmen. Några instruktioner om hur musiken skulle låta hade inte Bo gett honom. Som Stefan sa till mej: ”Kanske kommer han hit, kanske inte. Man vet aldrig.”

 

Efter två bussar och en och en halv timma stiger jag in i  Europa Films stora mixrum som är alldeles mörkt. Klockan är kvart över ett. På duken går Tommy Berggren som Joe Hill omkring på New Yorks gator. Jag hör gitarrmusiken som följer Joe Hill upp- och nerför gatorna och in i hans hyresrum: grov och kantig, både hård och sökande.        

 

Musiken förvånar. Den gitarrmusik som jag minns från Stefan Grossmans skivor är ljuv och drömsk och en smula sentimental. Att Bo Widerberg valde Grossman som kompositör till en film om Joe Hill, arbetarhjälten, tyckte jag verkade oklyftigt. Men tydligen hade jag fel, för den musik som jag nu hör kan karaktäriseras som arbetarmusik. 

 

Stefan ler. Han ser på mitt ansikte att jag är förbryllad. ”Det är gammal musik”, säger han, ”gammal musik spelad på ett modernt sätt. Jag har försökt göra musiken så enkel som möjligt, bara låta den ligga i bakgrunden och betona filmens handling, försöka återge atmosfären av det fattiga Amerika som immigranterna mötte när de kom över havet. Samma Amerika idag som då. Musiken saknar ålder, den är  varken gammal eller modern och samtidigt bådadera.”

 

Med sin musik till Joe Hill-filmen har Stefan Grossman fullbordat en cirkelgång och kommit tillbaka dit där han började som 15-åring – med att lyssna på och lära sej av Big Bill Broonzy. Därefter passerade han igenom folkmusiken som medlem i Even Dozen Jug Band och rockmusiken med Fugs, för att på sina senaste album ha närmat sej klassisk gitarrmusik.

 

På duken är Joe Hill på väg västerut från New York, på jakt efter ett jobb och efter sin bror Paul. Han träffar Blackie, en gammal, tuff och råbarkad luffare, och de slår sej ihop på resan västerut, tjuvåkandes på taken till godstågen. Stefan ackompanjerar deras resa med en sån där ”train blues”, som svarta slavar brukade sjunga på bomullsfälten i Mississippi, fångarna sjöng i sydstadsfängelserna, gospelsången i de svarta kyrkorna; tåget, som symbolen för frihet, rikedom och lycka.

 

”Vissa kritiker”, säger han, ”tror att jag influerats av klassisk gitarrmusik. Men de har fel. Jag äger inte en enda skiva med klassisk gitarr. Och den sortens gitarrmusik, den är död. Jag spelar funky, jordnära musik. Jag är aldrig längre bort från blues än ett par ackord.”

 

Stefan spelar samma blues under en svit symbolladdade scener när Joe och den råbarkade hobon Blackie träffar på en polare till Blackie, en engelsman, och de sitter kring en lägereld och äter en kyckling som Joe och Blackie stulit från en lantgård.

 

Och engelsmannen säger: ”När jag dricker mitt five a clock tea vet jag att Englands kung också dricker sitt té. Det är ett av dessa små traditioner som skapar och håller samman världens största imperium.” 

 

Och Blackie skrattar. Engelsmannen som symbol för det som USA saknar: tradition, kultur. Och på grund av denna brist och rädslan för andra kulturer och traditioner är USA på väg jorden runt för att skapa och hålla ihop sitt imperium. Blackie som symbol för ordspråket ”Den som tar´t han får´t”, pionjärandans Amerika.

 

Stefans musik betonar också den magnetiska dragningskraft som fick Joe Hill att lämna sitt hemland Sverige för USA och dra vidare västerut från New York med ett konkret mål framför ögonen: ett jobb, tillräckligt med pengar, hyfsade livsförhållanden. Den kraft som får den amerikanska ungdomen att lifta USA runt och den europeiska att lifta till Medelhavet och Grekland. Kraften som fick Stefan Grossman att resa över hela USA, vidare till England, genom Europa och bosätta sej i Rom för att återigen ge sej av, ut på turnéer i Europa såväl som i USA. En rotlöshet, ett sökande efter ett annat, bättre liv – men ett sökande utan bestämt mål. Ditt hjärtas slag och livets musik, förhoppningsfullhetens musik.

 

”Vet du, det känns så rätt”, säger Stefan, ”att det är just jag som gör musiken till den här filmen. Jag är uppvuxen med Joe Hill. Jag har känt till honom sen jag var liten pojk. Jag brukade alltid sjunga hans ”Pie in the Sky”, det är en mina favoritsånger. I mina ögon har Joe Hill aldrig varit en hjälte, han var en människa av kött och blod, som gick med i Industrial Workers of the World och kämpade för arbetarnas rättigheter, ´organisera er´, sa han, ´sörj inte´. Han anklagades för ett mord som han inte begått, han mördades av den skrämda kapitalistklassen. Bo Widerberg låter inte heller Joe Hill framstå som en hjälte, i hans film är Joe Hill en människa som du och jag.”

 

Klockan har blivit tjugo i sex. Vi sitter i mixrummet och väntar på Bo, som skulle ha varit här klockan ett. Stefan tar några ackord på gitarren. Han spelar ett par låtar som jag inte hört förut, funkigt men improviserat, luftigt och lätt. Musiken är en korsning mellan amerikansk gitarrmusik – John Fahey, Robbie Basho och Sandy Bull – och engelsk – Bert Jansch, John Renbourn och Patrick Kilroy.

 

”Precis”, säger Stefan, ”det stämmer. Jag lyssnar inte så mycket på Fahey och Basho, då känner jag mer släktskap med den engelska gitarrmusiken, särskilt Patrick Kilroy. Jag gjorde t o m en melodi som var inspirerad av honom, ´Requiem for Patrick Kilroy´. Fast jag lyssnar inte heller så mycket på engelsk gitarrmusik. Jag lyssnar på allt, jag gillar Creedence Clearwater Revival och Tyrannosaurus Rex, den senaste LP-n med Incredible String Band är också bra, efter den gick dom alldeles för högt upp i himlen för mej.”

 

Nu sjunger han, tyst och mjukt. ”Det här är en låt av Paul Simon”, säger Stefan.

 

Kommer det inte att bli stora skillnader om Simon & Garfunkel byter namn och besättning till Simon & Grossman? frågar jag.

 

”Jo, Simon & Garfunkel är väl åkej, men, tja, det är inte riktigt min musik. Det är inte säkert det blir nåt heller, Paul Simon har massvis med idéer och han ändrar sej hela tiden.”

 

Bo Widerberg anländer, tittar på mej som om jag inte borde vara här och som om jag lika gärna kan försvinna direkt och då gör jag det, jag ger mej av. Filmen bör bli klar i april, eftersom Europa Film försöker förmå Widerberg att visa den på årets filmfestival i Cannes. Men Bo har ingen brådska, han arbetar i sitt eget tempo, det får ta den tid det tar. Han har tillräckliga problem med att ragga pengar för att kunna göra filmen, efter att hans amerikanska finansiär drog sej ur med motiveringen att filmen är kommunistpropagande men sen återkom igen, eftersom finansiären förstod att filmen nog skulle kunna dra in pengar, i alla fall, och inte minst på grund av att Bo Widerberg kan prata för sej, om det är något han är riktigt bra på så är det att prata.

 

Men det är också det enda man kan vara helt säker på när han är inblandad. Kanske premiärvisas filmen i maj, eller i höst, eller aldrig. Ingen vet, utom Bo. Till dess, minns Stefan Grossmans ord: ”Det är en underbar film. Den är fantastisk.” Och, om ni vill ha dem, här är mina avslutningsord: ”Vi får väl se, när och om filmen blir klar.”

 

(Skriven 1971 till Rolling Stone, inte publicerad, och till Expressen, publicerad i delvis annorlunda version)