Årets Piratenpristagare – Claes Eriksson från Galenskaparna m m – intervjuas/fotograferas/filmas utanför Pumphuset i Vollsjö av de utsända från KB/YA/TA. Foto: Bengt Eriksson.
Och i klippet här nedanför kan ni se och höra ett exempel på Claes Eriksson som bäst.
Publicerat i Böcker, Historia, Kultur, Litteratur, Media, Skåne, Teater
Märkt 2013, Claes Eriksson, Fritiof Nilsson Piraten, Galenskaparna, Piratenpriset, Piratenpristagare, Pumphus, Vollsjö
Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.
Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.
Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.
Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).
Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.
”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.
Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.
Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”
Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?
Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.
Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.
Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.
Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.
Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.
Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.
Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.
Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.
Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.
(Ystads Allehanda 2012)
Publicerat i Böcker, Deckare, Djur och natur, Krönika Essä Debatt, Krimi, Kriminalroman, Kultur, Litteratur, Politik, Skåne
Märkt Agentroman, Ande, Andlig, Anteckning, Backåkra, Bredd, Centrum, Dag Hammarskjöld, Diskussionsroman, Djup, Egenart, Ekonomi, Existentiell, Förändra, Förhandling, Filosofisk, FN, Framtiden, Fredspristagare, Fundera, Gård, Generalsekreterare, Gud, Gudomlig, Haväng, Historia, Huvudperson, Idé, Ideologi, Kaffestuga, KG Hammar, Kommersiell, Kongo, Kropp, Landskap, Manuskript, Människa, Mänsklig, Museum, Nobel, Permutera, Postumt, Rättfärdiga, Råtta, Reflektion, Religiös, Sarek, Sommar, Spionroman, Stängt, STF, Stiftelse, Sven Westerberg, Svenska Turistföreningen, Tänkvärdhet, Testamente, Thriller, Tiden, Underhåll, Vägmärke, Världslig, Ylva Eggehorn
Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)
Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.
”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.
Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.
Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…
Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.
Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.
Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.
Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.
Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.
Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!
(Kvällsposten 2013)
Publicerat i Böcker, Kultur, Litteratur, Recension (bok)
Märkt Allmänt, Änkling, Balansövning, Barn, Begrava, Berättande, Berättarspråk, Berättelse, Bibliotekarie, Bryta av, Damtidning, Dikttävling, Familj, Familjeband, Familjemedlemmar, Föränderlig, Förena, Gemensam, Gott, Granne, Historia, Hockeykapten, Hustru, Jag-berättelse, Kärlek, Kneg, Knyta ihop, Kollektiv, Kommatering, Komplettera, Levandegöra, Malmö, Mamma, Medelpad, Meningsbyggnad, Mikael Fant, Morfar, Mormor, Moster, Nästan-familj, Nästan-kusin, Nedanfors, Norrlandskusten, Ont, Ord, Pappa, Papper, Personliggöra, Plural, Poet, Proffs, Prostitution, Punkt, Ringla, Rymma, Särskilja, Singular, Skriftspråk, Släkt, Specifikt, Stilistik, Svek, Tonåring, Trycksvärta, Tuna kyrka, Tvinna, Unik
Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)
Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” och får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.
Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.
Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.
Jag tycker mig se att ett det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.
”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”
Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.
Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”
Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”
Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.
Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?
Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?
Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?
Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?
Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.
Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:
”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”
Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.
Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.
De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.
Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.
Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.
”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.
Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.
Och därmed räknas ut.
(KB/YA/TA 2013)
Publicerat i Böcker, Historia, Journalistik, Krönika Essä Debatt, Litteratur, Media, Politik, Recension (bok), Skåne
Märkt 70-talsvänster, Anders Ehnmark, Arbetare, Arbetarklass, Äregirig, Ålder, Öron, Bakgrund, Bildningsgång, Björn Wiman, Bläck, Brev, Brevväxling, Byracka, Crister Enander, Dagdrömmar, Dagspress, Debatt, Debattör, Deckare, Det goda hatet, Devalvera., Dialog, Diskussion, Duett, Dunka, Författare, Förtryckare, Förtryckt, Feministhat, Fet, Fiende, Flott, Folklig, Fredrik Ekelund, Göran Palm, Hat, Hatfull, Hållning, Hård, Hemlös, Hotfull, Ifrågasätta, Inflytande, Kappvändare, Känsloväckande, Klassamhälle, Klassanalys, Klasshat, Klasskamp, Klasskramp, Klassresa, Klasståg, Konservatism, Korrespondens, Kriminallitteratur, Kristian Lundberg, Kritik, Kritiker, Kulturbegreppet, Kulturbevakning, Kulturjournalistik, Kulturredaktion, Kulturrelativism, Kultursida, Kulturyttring, Kvällsposten, Kvinnohat, Läsare, Lönecheck, Litteratur, Malmö, Medelklass, Medvetet, Natthärbärge, Nät, Näthat, Orättvisa, Papperskorg, Papperstidning, Pissliberal, Poängtera, Poet, Populärkultur, Röstläge, Resenär, Rockmusik, Samtal, Skrika, Smurf, Solidaritet, Sorg, Språkbruk, Substantiell, Sverige, System, Tankeväckande, Titel, Tomburk, Torbjörn Flygt, Trasproletär, Tuff, Underklass, Uppifrån, Utnyttja, Vän, Vänstern, Vråla, Vrede, Yrke
Kristina Ohlsson
Glasbarnen
(Lilla Piratförlaget)
Nu har deckarförfattaren Kristina Ohlsson också börjat skriva för yngre läsare. ”Glasbarnen”, som uppskattningsvis riktar sig till 9-10-åringar, är en för dagens barn- och ungdomslitteratur rätt typisk blandning av deckare, thriller, skräck och övernaturligt.
Billies pappa har dött. Mamman bestämmer att de ska flytta från Kristianstad till Åhus och försöka börja om på nytt. Men deras nya hem är – ordagrant – ett spökhus.
Färgen flagnar på något obegripligt sätt. Taklampan gungar fram och tillbaks. På ett bord syns ett litet handavtryck – som från ett barn.
Det är som om huset försöker skrämma iväg Billie och hennes mamma.
Tolvåriga Billie börjar efterforska husets historia – på biblioteket och museet – tillsammans med kompisarna Amanda och Alladin. Det kallas Glashuset, får de reda på, eftersom det tidigare var ett hem för så kallade glasbarn…
Kristina Ohlsson skriver korta, lättlästa meningar. Hon skapar en sommarvarm, snäll och trevlig stämning. För att sen – plötsligt – då och då – släppa in skräcken.
Ganska snarlikt Amanda Hellberg (men inte riktigt så skrämmande) och det är ju bästa möjliga betyg.
Fast en sak bör Ohlsson klura på lite mer till nästa gång. Nog är den här detektivgåtan så enkel att också 9-åringar kan lösa den många sidor före slutet?
(Kvällsposten 2013)
Publicerat i Barn, Böcker, Deckare, Krimi, Kriminalroman, Kultur, Litteratur, Recension (bok), Skåne
Märkt Amanda Hellberg, Åhus, Övernaturligt, Barndeckare, Deckare, Deckarförfattare, Detektivgåta, Glasbarn, Glashuset, Historia, Kristianstad, Kristina Ohlsson, Lättläst, Museum, Roliga historier, Skräck, Skrämma, Snäll, Sommarvarm, Spökhus, Stämning, Thriller, Trevlig, Ungdomslitteratur
Rättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?
Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.
Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.
Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”
Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.
Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.
Teaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).
Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.
Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.
Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?
Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.
Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.
Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.
Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.
Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.
Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.
På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.
Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.
När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.
Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.
Nu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).
Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.
På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…
1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.
(Krönika i Ystads Allehanda 2013)
Publicerat i Böcker, Film, Krönika Essä Debatt, Kultur, Litteratur, Recension (musik), Teater
Märkt 1900, 1941, 1942, 1975, A Little Night Music, A Midsummer Night´s Sex Comedy, Allensk, Anderslöv, Ankdamm, Barbra Streisand, Broadway, Dennis Sandin, Dumhet, Efterföljare, En midsommarnattsdröm, Experimentell, Film, Frank Sinatra, Funkig, Grace Jones, Gråta, Gunilla Backman, Handling, Helg, Hyllning, Ingmar Bergman, Jordberga slott, Judy Collins, Kammarjungfru, Kanoner, Kärleksduell, Klagstorp, Klostret, Konstmusikalisk, Kritik, Kulturprojekt, Långfilm, Leif Zern, Livet, Malmö, Malmö Opera, Matsalsbord, Melodin, Melodisk, musikal, Originaluppsättning, Otrohet, Partnerbyte, Pastisch, Premiär, Promenera, Puck, Rättvik, Rytmisk, Sarah Vaughan, Sekelskifte, Send In Tne Clowns, Shirley Bassey, Skansgatan, Skiva, Skratta, Smittande, Sommarnattens leende, Spotify, Stephen Sondheim, Strula, Teater, Teaterkritik, William Shakespeare, Woody Allen, Ystad, Ystads teater, Zarah Leander
hon lever på grönsaker
hon är en buddha i en japansk flöjt
hon bjuder på
hembakat tunnbröd
getost
rött porlande malvaté
ta mej i din famn
krama mej
tills vi blir en
människa
en väldig kraft
på väg till marocko
i en broderad nattskjorta……………………………
Illustrationer: Curt Fredrik Grundel.
(Ur samlingen ”Schlager-dikter och Rock & Roll-lyrik, Förlaget Fem Bröderna Marx 1976)
Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)
Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.
Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?
Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.
Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.
När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.
Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?
Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson
Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.
”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.
Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.
Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.
(KvP 2013)
Publicerat i Kriminalroman, Deckare, Litteratur, Recension (bok), Politik, Barn, Kultur, Böcker, Krimi
Märkt Agnete Friis, Arg, Danmark, Deckare, Fattig, Förvaringsbox, Flyktingförläggning, Hjärta, Horsens, Hovedbangården, Köpenhamn, Krimi, Krimiförfattare, Krimimesse, Kriminallitteratur, Lene Kaaberbøl, Margareta Järnebrand, Medkänsla, Medtagen, Medvetslös, Pedofili, Pojke, Polisen, Röda korset, Resväska, Samhällskroppen, Samhällsskildring, Samvete, Sjukhus, Sjuksköterska, Solidaritet, Spännande, Traficking, Trovärdigt, Varm, Väninna, Världen
Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.
Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.
– De är lika viktiga. De hör ihop.
– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.
– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?
– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.
Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.
Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.
Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.
– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.
– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.
Aktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.
Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.
Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.
– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.
– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.
Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.
Ruta ur albumet ”Alger” (1986).
Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.
– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.
– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.
Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.
När Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.
Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.
Hur många serietecknare fanns i Malmö då?
– En dryg handfull.
Hur många finns idag?
– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.
Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.
Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…
En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?
– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.
– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.
Omslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.
– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.
Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.
– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.
Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se
Publicerat i Böcker, Intervju, Konst, Litteratur, Skåne, Stockholm, Tecknade serier
Märkt Akvarell, Arbetet, Arbetethuset, Arbetsmöjligheter, Bergsgatan, Bild & Bubbla, Bildkonst, Branschorientering, C´est bon, Daniel Ahlgren, Design och konsthantverk, Digitalt, Elev, Fabian Göransson, Färg, Folkhögskola, Foto, Fotorealism, Framtid, Franskinspirerad, Fredrik Strömberg, Galleri, Göteborg, Gunnar Krantz, Inkonst, K3, Kivik, Knut Larsson, Kommunikation, Konst, Konstkritiker, Konstnär, Konstnärlig, Konstskola, Kristianstad, Kulturhus, Kulturkafé, Kvarnby, Lärare, Lektor, Liv Strömquist, Lund, Malin Biller, Malmö, Malmö högskola, Malmö konsthall, Mazetti, måleri, Målning, Möllevången, Media, Museum, Niklas Asker, Nonsens, Papper, Popstad, Praktik, Repetitiv, Retrospektiv, Samlingsalbum, Sara Granér, Seriefrämjandet, Seriehistorik, Seriekonst, Seriemuseum, Serier, Serieruta, Serieskolan, Seriestaden, Seriestudion, Serietecknare, Serieutställning, Självbiografiskt, Skulptur, Starta företag, Stil, Stockholm, Streckteckning, Svartvitt, Ta betalt, Tecknade serier, Telefonklotter, Teori, Text, Tony Cronstam, Universitetslektor, Upphovsrätt, Uppmärksamhet, Urhunden, Uttrycksform, Västa hamnen, Visuell
Anders Mildner
”Koltrasten som trodde den var en ambulans”
(Volante)
Anders Mildner har skrivit en historisk pamflett om ljud, oljud och musik (som ju kan vara både ljud och oljud). Han dokumenterar ljudens historia och skildrar dagens klassamhälle med oljuden.
Först titeln, ”Koltrasten som trodde den var en ambulans”. En av de – många – historier om det föränderliga ljudsamhället som Anders Mildner berättar. Det var i Storbritannien, en morgon när familjen Talbot vaknade lät det som om en ambulans stod och tjöt i trädgården. Men det visade sig att i en trädtopp satt en koltrast och imiterade en ambulans.
Den här historien kan tydas på flera sätt. Mildner verkar tolka koltrastens ambulansimitation som ett exempel på att människans ljud slår ut ”de naturliga ljudlandskapen”. Min första tanke var att koltrasten speglar hur generation efter generation av människor anpassar sig till nytillkomna ljud och oljud i vårt evigt föränderliga ljudlandskap.
Anders Mildner inleder boken med att skildra – ja, illustrera – något av det mest högljudda som finns: ”den absoluta tystnaden”.
Platsen är ett så kallat ”tyst laboratorium”: ett försök att på vetenskaplig väg skapa en så tyst miljö som möjligt. Mildner sitter i det tysta rummet och strax börjar hjärtat bulta: Bong! Bong!!! BONG! Blodet rusar och BRUSAR. ”Jag hade aldrig”, skriver han, ”kunnat ana att den (= tystnaden) skulle skrämma mig så.”
Slutsats: det finns ingen tystnad.
John Cage, som omskrivs på ett annat ställe i boken, visste också att tystnaden inte finns, alternativt är högljudd. Cage hade besökt ett liknande ”tyst rum” och med förvåning reagerat på tystnaden inte var tyst. Han hörde två olika ljud: ett lågt (sitt blodomlopp) och ett högt (sitt nervsystem).
Så när ”Silent Prayer” – ett stycke som Cage komponerat för pianolock, som slogs ner upp för att marka start, slut och olika takter, samt tystnad – uppfördes året efter, 1952, så visste han att ”tystnaden” var full av ljud (och kanske musik), nämligen publikens.
Här görs många intressanta nedslag i ljudlandskapets allt mer volymstarka historia. Om nu vårt ljudlandskap ökat i styrka? Det måste det väl ha gjort, trots att Mildner redogör för hur ljudet från domkyrkoklockorna utanför hans fönster i Lund slog och ljöd genom staden för 600 år sen och att man i dagböcker från 1500-talet ser att redan då klagade folk över oljudet i London (hästar, kärror, rop från försäljare, gatumusiker, slagsmål och så vidare).
Han berättar också, det här är bara några exempel, om den första reklamjingeln på amerikansk radio och hur muzak föddes. För det kan vi – nästan – göra kompositören Satie ansvarig. Erik Satie skrev ett manifest för ”inredningsmusik” och skapade musik som skulle vara ”en del av bakgrundsbruset”.
Mest spännande blir det när ljud och oljud kopplas ihop med makt och politik. Det vill säga: med klassamhället.
Barn i lägre samhällsklasser växer upp i mer bullriga miljöer. De kan inte koncentrera sig på hemläxorna. Inte heller passar inte akustiken i skolsalarna för dagens undervisningsmetod: samtalet mellan elever och lärare. Det blir svårt att höra vad som sägs i klassrummet. Därför ökar stimmet i skolsalen.
Underklassens elever kan varken tillgodogöra sig läxböckerna eller undervisningen. En skolpolitik som kräver ”mer ordning och reda i klassrummen” – som ropar att ”Det måste vara slut på stimmet!” – är, skriver Anders Mildner, ”djupt aningslös eller sällsynt cynisk”.
(Kristianstadsbladet 2012)
Publicerat i Böcker, Journalistik, Kultur, Litteratur, Recension (bok), Skåne
Märkt 1500-talet, 1952, Absolut tystnad, Ambulans, Ambulansimitation, Amerikansk, Anders Mildner, Aningslös, Bakgrundsbrus, Barn, Blodomlopp, Bullrigt, Bulta, Cynisk, Dokumentation, Domkyrkoklockor, Elev, Erik Satie, Föräderligt, Försäljare, Gatumusiker, Generation, Hästar, Hemläxa, Hjärta, Inredningsmusik, John Cage, Kärror, Klassamhälle, Klassrum, Koltrast, Kompositör, Koncentera, Laboratorium, Lärare, Läxbok, Ljud, Ljudlandskap, Ljudsamhället, London, Makt, Manifest, Miljö, Musik, Muzak, Nervsystem, Oljud, Pamflett, Pianolock, Politik, Publik, Radio, Reaktion, Reklamjingel, Rop, Samhällsklasser, Samtal, Skolsal, Skrämma, Slagsmål, Stimma, Storbritannien, Tillgodogöra, Trädgård, Trädtopp, Tyst laboratorium, Tystnaden, Undervisning, Undervisningsmetod, Vetenskap, Volymstark
