Sagan om Lisa och Lena

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

I barndeckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
(Lilla Piratförlaget)

Nu har deckarförfattaren Kristina Ohlsson också börjat skriva för yngre läsare. ”Glasbarnen”, som uppskattningsvis riktar sig till 9-10-åringar, är en för dagens barn- och ungdomslitteratur rätt typisk blandning av deckare, thriller, skräck och övernaturligt.

Billies pappa har dött. Mamman bestämmer att de ska flytta från Kristianstad till Åhus och försöka börja om på nytt. Men deras nya hem är – ordagrant – ett spökhus.

Färgen flagnar på något obegripligt sätt. Taklampan gungar fram och tillbaks. På ett bord syns ett litet handavtryck – som från ett barn.

Det är som om huset försöker skrämma iväg Billie och hennes mamma.

Tolvåriga Billie börjar efterforska husets historia – på biblioteket och museet – tillsammans med kompisarna Amanda och Alladin. Det kallas Glashuset, får de reda på, eftersom det tidigare var ett hem för så kallade glasbarn…

Kristina Ohlsson skriver korta, lättlästa meningar. Hon skapar en sommarvarm, snäll och trevlig stämning. För att sen – plötsligt – då och då – släppa in skräcken.

Ganska snarlikt Amanda Hellberg (men inte riktigt så skrämmande) och det är ju bästa möjliga betyg.

Fast en sak bör Ohlsson klura på lite mer till nästa gång. Nog är den här detektivgåtan så enkel att också 9-åringar kan lösa den många sidor före slutet?

(Kvällsposten 2013)

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Spårhundenpriset 2012

Precis innan kännagivandet av gårdagens Spårhundenpris (årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare) på bokmässan i Göteborg. Vann rätt författare? Ja, fast det hade varit lika rätt om någon av de övriga två vunnit. Svenska barn- och ungdomsdeckare har en högperiod just nu!

Fr v: Karl G och Lilian Fredriksson (från Spårhundenjuryn), Mårten  Sandén, Elsie Petrén och Veronica von Schenck (2012 års nominerade svenska barn- och ungdsomdeckarförfattare). Foto: Bengt Eriksson.

”I går på Bokmässan delades priset Spårhunden ut. Vinnaren blev Mårten Sandén med boken Fantomerna . Fantomerna är den 14 boken i serien om Petrinideckarna. Jag har inte läst någon av de nominerade men alla är i alla fall inköpt till biblioteket. Hoppas att Petrinideckarna kan få ett uppsving då det ju är bra böcker. Nominerade till Spårhunden 2012 var: Fantomerna av Mårten Sandén, Gåtan Felicia Hill av Elsie Petrén och Den siste tsarens hemlighet av Veronica von Schenck …”

Nya svenska tecknade serier i Sjöbo

Do it yourself
Serieskolan i Malmö
Dominica Dominiuk, Ditte Marie Eriksen, Maja Falke, Helena Hellman, Kolbeinn Karlsson, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén
t o m 8 juni

Deras seriehäften – med både egna och ibland också andras serier – hänger på ena väggen. Besökare kan plocka ner ett häfte, sätta sig och titta. Så ska tecknade serier läsas: på papper (eller eventuellt dataskärm).

Mitt på golvet står tre glasmontrar som synliggör serieskapandet. Den första montern heter ”Inspiration” (här finns andra(s) serieteckningar, musik, själva tuschpennan), den andra visar ”Produktion” (redskap som behövs för att teckna och måla serier) och den tredje ”Resultat” (egna seriehäften/album).

Vid sidan om och bakom montrarna presenteras tio ”färdiga” elever från Serieskolan i Malmö.

Alltså färdiga med citattecken, för samtliga är redan skickliga serietecknare – seriekonstnärer – samtidigt som ingen konstnär någonsin blir fullärd. Mycket av tekniken har de redan men de är olika långt på väg vad gäller personlighet.

Kolbeinn Karlsson.

De presenterar sig själva, för att vara noga. Det är utställarna som svarar för utställningen och kanske just därför går ”Do it yourself” inte i den alltför vanliga konsthalls- och museifällan att tapetsera väggarna med långa rader av tecknade seriesidor. Sånt brukar vara så tröttsamt, både oläs- och otittbart.

Alla har fått samma begränsade utrymme med plats för tre seriesidor/bilder, vilket de utnyttjat på olika – och ofta bästa – sätt. De kan ha blåst upp en seriesida eller ruta, visa originalteckningar eller ett omslag. Ibland finns också en liten piedestal med ett seriehäfte.

Robert Pettersson.

Det här är ett bra sätt att presentera tecknade serier på en gallerivägg. Som betraktare förs man både in i och bakåt i teckningen, till själva tecknandet. Och samtidigt ut- och framåt: den tecknade serien växer och blir seriekonst.

Varje tecknare gör alltså en kort-kort presentation av sig själv, typ man är på en fest och träffar någon, hälsar och pratar en kort stund, för att sen gå vidare. Omöjligt och inte rättvist heller att recensera utifrån dessa små smakprov. Jag ska istället försöka förmedla presentationerna…

Vissa serietecknare har arbetat i svartvitt, andra med färger. De använder olika teknik och tecknar i olika stilar, från svensk skämtteckningsstil till mangainspirerat.

Doraya/Maja Falke.

Hanna Stenman har bland annat gjort en feministisk skämt/allvarsteckning med utgångspunkt i ett uttalande från Nina Björk. Omslaget till Robert Petterssons ”Vid isens kant” kunde nästan vara ett träsnitt i färg.

Också Robin Larssons svartvita stil är konturstark och avskalad men mer i svensk serietecknartradition.

Doraya/Maja Falke, Helena Hellman och Joakim Waller har – i olika grad – inspirerats av den japanska tecknarstil som i Sverige blivit den mest kända formen av manga. Fast jag är nog mer förtjust i deras användning av färger än själva tecknarstilen.

Anna Åhlén tecknar drömska flickbilder (i nästan-skärt, gult och även ljusblått) av ”Linnea”.

Anna Åhlén.

Domon/Dominica Dominiuk har gjort en liten tredelad tecknarskola: 1) skiss + thumbnail, 2) skissa, tuscha, 3) skanna, tona, texta.

Kolbeinn Karlsson och Ditte Marie Eriksen sticker ut. Ja, de ovannämnda får ursäkta. Jag kan inte låta bli att utnämna Karlsson och Eriksen till favoriter. De är ”Do it yourself”-utställningens personligheter.

Ditte Marie Eriksen.

K olbeinn Karlsson tecknar grovt, grövre, grövst. Hans ”troll” blir ur-människor (eller tvärtom). Han använder sig dessutom av en högst egenartad färgskala.

Ditte Marie Eriksen har kombinerat teckningar med tidningsurklipp på temat ”De blinde ord – en ordløs tegneserie om ordblindhed”. Själva formen blir innehållet och budskapet.

Mycket starkt och personligt, det känns självupplevt men det behöver det ju inte vara.

Efter detta kan besökaren också slå sig ner i det lilla DVD-hörnet och bland annat titta på animerade teckningar av Kolbeinn Karlsson. Här rör de på sig, hans troll och inte minst skogens mäktiga, gröna konung.

Det finns fortfarande de som har för sig att tecknade serier bara är för barn – nej, inte för vuxna och inte kan väl serieteckning vara konst? Jag rekommenderar alla konst- och/eller serieintresserade att kolla in utställningen ”Do it yourself” i Sjöbo konsthall.

Joakim Waller.

Eleverna från Serieskolan i Malmö visar och bevisar på bästa sätt vad tecknade serier kan vara i Sverige på 2000-talet. Utställningen ger också en hint om vad serietecknare kommer att bli i framtiden: en konstnär som utgår från den tecknade serien men också breddar sig till film, målning, skulptur, allt och vad som helst.

(Ystads Allehanda 2012)

Krimibiblioteket: Martin Luffa och Jean Bolinder

Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)

Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.

”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).

Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?

I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.

Romanen rymmer dessutom mycket annat:

I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.

Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”

Glimten i ögat eller småsurt?

Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.

En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)

Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.

Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.

Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.

Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!

Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.

”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.

(Kvällsposten 2002)

Därför blev han som han blev

Kalle Lind
Proggiga barnböcker –
därför blev vi som vi blev
(Roos & Tegnér)

Boktiteln fick mig att sucka. Ännu en uppgörelse med den vänsterindoktrinering som författaren utsattes för under sin barndom och det livstrauma som detta har orsakat!

Nej, Kalle Lind skiljer sig från de flesta som skrivit böcker om den svenska så kallade proggtiden, alltså 70-talet (samt åren strax före och efter). Han gjorde något ovanligt: tänkte först och skrev sen.

”Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund”, står det i förordet. Där gick Kalle på dagis 1976-82. Fröknarna ”luktade makrobiotisk hemodlad lök” och spelade gitarr, Nationalteaterns barnskiva ”Kåldomar & kalsipper” var soundtrack.

Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

”Proggiga barnböcker” håller mer än titeln lovar. Kalle Lind har valt personligt bland barn- och ungdomsböcker men också Kamratposten och Bamse, proggplattor och teveprogram. Och vägt dem på tidens våg: emot och för.

Den ironiska – läs: nyanserade – dubbelsynen framgår redan av kapitelrubrikerna: ”På sjuttitalet var revolutionen så här nära”, ”… var det hemskt i u-världen” och ”… var miljön hotad”. Hans listning av nödvändiga ingredienser i ”den socialrealistiska ungdomslitteraturen alias mellanölsboken” (med författaren Gun Jacobson som främsta representant) träffar mitt i prick.

Och sällan har jag läst något så bra och nyanserat om 70-talets proggmusik som skildringen av Nationalteaterns försök att göra Kalle och andra ungar till kommunister.

Lika inaktuellt som aktuellt är kapitlet ”På sjuttiotalet låg man med varann” (om barns tillkomst, födelse och fostran), särskilt ”Handbok i barnindoktrinering” och ”Mummel – en ny människa”, bägge av Frances Vestin. Hade så närgångna böcker i ord och bild kunnat ges ut idag? Borde sådana böcker ges ut också idag?

”De här böckerna och skivorna och teveprogrammen” gjorde Kalle Lind till ”skeptiker”. Kan en tid och politik få bättre betyg – att barn och barnbarn växer upp till tänkande och ifrågasättande människor? Jag tackar. Då har man ju kanske bidragit med något…

(Kvällsposten 2010)

Populärkulturarkeologi

Lika bra att först som sist låta Urban Nilmander dementera och protestera:

- Nej, nej och åter nej! Det handlar i n t e om nostalgi!

Istället lanseras härmed begreppet – ja, vetenskapen – populärkulturarkeologi. Ett långt och lite krångligt ord, lite motsägelsefullt också men högst passande.

Exakt detta är journalisterna Urban Nilmander, numera bosatt strax utanför Tomelilla, och Kenneth Ahlborn, som finns kvar i Stockholm: populärkulturarkeologer. De gräver fram den svenska populärkulturen ur glömskan och placerar den på sin rätta plats, varken mer eller mindre.

Den sista delen av föregående mening betonar Nilmander:

Omslag till ”Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar.”

- Det ska liksom vara oseriöst på ett seriöst sätt, varken för tungt eller för lätt. Balansgången är viktig.

- Populärkultur betraktas ju som nånting försumbart och det kanske är så – men inte för de människor som till exempel konstruerar ishockeyspel. För dem är det ingen lek. De är seriösa och stolta.

- Många bilder, helst i färg, och mindre text, informativ och lite ”torr”. Så vill vi ha det. I stil med de böcker om populärkultur som publiceras i USA och England men sällan i Sverige.

Nilmander och Ahlborn är ”ishockeyspelsfreaks”, så 1995 inledde de sina utgrävningar med ett pampigt praktverk om svenska ishockeyspel. Året därpå blev det en bok om Stockholms söder om söderförorter på vykort och 1997 kom ännu ett prakt- för att inte säga populärkulturellt mästerverk: ” Natt utan nåd” om illustratören – nej, konstnären! – Bertil Hegland.

- Ingen hade uppmärksammat Hegland, säger Nilmander. Ingen brydde sig om honom. Hegland trodde ju inte själv att han var nåt. När jag ringde och presenterade idén att sammanställa hans illustrationer, svarade han: ”Varför då? Det där var ju bara nånting jag gjorde.”

Omslag till ”Försvinnande god. En svensk läskhistoria.”

Om du – som Nilmander, Ahlborn och jag (och för den delen KvP:s kulturchef) – växte upp på 50- och 60-talen så kan du bara inte ha undgått Bertil Heglands omslag till Manhattandeckarna och/eller den långa raden ungdomsböcker: Tvillingdetektiverna, Kitty, Biggles…

- För Hegland var omslaget bara en produkt som skulle sälja boken. Men vilket jobb! Vilket arbetstempo! Så många bokomslag – och dessutom tidskriftsillustrationer! Och samtidigt så noggrant – vilket pillepillepillepill! Såna stämningar han lyckades skapa och förmedla!

Den givna fortsättningen blev en bok om förlaget B. Wahlströms ”röda och gröna ryggar” – alltså de ungdomsböcker som Hegland gjorde omslagen till. Hegland med flera, bör tilläggas. Bläddrar man i boken så ser man strax att omslagen till Wahlströms ungdomsböcker gjordes av fler illustratörer som kan kallas konstnärer. En är Gustav Lannmark, lite mer gammeldags än den samtidskänslige, moderne Hegland, och en annan den nästan ironiskt näpne G. Lundkvist.

Duon Nilmander/Ahlborn har också sammanställt en bok med Bengt H. Malmqvists samtidsnerviga foton på musiker/artister från 50-talet och framåt: amerikanska jazzmusiker på besök och svenska rock- och popsångare som Little Gerhard, Lill-Babs och Lill Lindfors.

Omslag till ”Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist.”

- Mina favoriter är de svartvita jazzfotona. Men också Malmqvists omslagsbilder till schlagerplattorna från EP-tiden – valet av bakgrundsfärger och miljöer – är fantastiska tidsdokument.

Var ska ni gräva härnäst? Vad står i tur att grävas upp?

- I vår kommer – äntligen, tillägger Nilmander – boken om sporttecknaren Charlie Bood. Vi har planer på en hel serie böcker om tecknare och illustratörer: Bo Wilson, Rit-Ola, Kurt Ard. Det har funnits många duktiga tecknare – inte minst reportagetecknare, som nu är en utdöd genre.

Sen avslöjar Urban Nilmander också att Ahlborn och han har ännu en bok på gång. Men där tystnar han. Nej, han vill nog inte avslöja varken ämnet eller förlaget. Det är en lite speciell bok som är tänkt för ett speciellt förlag och förhandlingen med förlaget är inte klar ännu.

Om boken blir av, får vi se i bokhandeln till hösten.

Urban Nilmanders och Kenneth Ahlborns populärkulturarkelogiska utgivning (hittills):

Svenska ishockeyspel 1938-1995 (Strömbergs, 1995)
Förort på vykort. Söder om Söder 1900-1965 (Strömbergs, 1996)
Natt utan nåd. En bok om illustratören Bertil Hegland (Tago, 1997)
Mods. Stockholm 1964-1967 (Ordfront Galago, 1998)
Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist (Premium, 1998)
Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar (Wahlströms, 1999)
Charlie Bood. Sporttecknare (Ordfront Galago, 2000)
Försvinnande god. En svensk läskhistoria (Nordiska Museet 2001)

(Kvällsposten 2000)

Jul i CD-spelaren: familjen Saxell

Jennifer & Michael Saxell
Christmas
The Living Room Recordings
(Egna händer)

Familjen Saxell (Jennifer och Michael med två av barnen, döttrarna Tessa och Mattea) samlades kring pianot hemma i lägenheten i Ystad för att sjunga egna och andras jullåtar. De växlar om vid solomikrofonen och Michael spelar alla instrument, mest akustisk gitarr och piano.

Jennifer Saxell både inleder och avslutar (trodde jag, men sen kom ju också det lekfulla extraspåret ”Caroling outtakes”) med a capella-versioner av ”Come Emmanue”l respektive ”In The Bleak Midwinter”. Hela familjen sjunger så vackert ihop i ”Välkommen till vår julestund”, en av Jennifers och Michaels nya julmelodier på svenska eller engelska.

Fast allra finast är ändå ”Allt som saknas är du” (text av Ingela ”Pling” Forsman till Michaels melodi) som Tessa, näst yngsta dottern, sjunger så fantastiskt otroligt underbarast. Snacka om Agnetha Fältskog-varning!

Och direkt därefter följer ”Tror du att tomten finns” (också av Saxell/Forsman) med Michael Saxell och ett gäng julglada ungar från en tredjeklass i Ystad.

Årets två jullåtar, i mina öron.

(Liknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974). 

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)