En svensk deckarhylla

Årets Homan-deckare, ”Mord i Havanna” (W&W), inledde min sommar 2010, vilket Jan Mårtensons årliga deckare brukar göra varje sommar. Det är tradition, sen länge. På senare år har Björn Hellberg gett ut en deckare under andra halvan av sommaren, så nu har jag också fått traditionen att låta Hellberg avsluta min sommar. När regnet började hälla ner så skyndade jag in för att läsa årets Björn Hellberg-deckare, ”Den flerfaldige mördaren” (Lind & Co).

Men varför? brukar andra deckarläsare utbrista. Varför ska du läsa Mårtenson – ja, särskilt han – och Hellberg? Det finns väl bättre kriminalromaner att ägna tiden åt? Jo, säkert. Särskilt Jan Mårtenson brukar sällan få bra recensioner. De kritiker som så att säga ”förstår sig på” genren räknar knappast in vare sig Mårtenson eller Hellberg bland Sveriges främsta deckarförfattare.

Och jag har inget svar, inget bra i alla fall. Men nånting måste det vara som får mig att återkomma, varje sommar. Hemtrevnad, kanske. Eller charm. Gamla stan i Stockholm, där Johan Kristian Homan bor och har sin antikaffär, är trevlig att återbesöka. Intressant också när Homan gör en kulturhistorisk utläggning (även om det ofta blir långrandigt). Eller så är det maten, fast de recept som avslutar böckerna har blivit färre.

”Mord i Havanna” utspelar sig, som ju titeln anger, också i Havanna. Dit reser Homans särbo, Säpopolisen Francine, för att delta i en konferens och Johan Kristian hänger på. Semester, trodde han, men Homan hamnar i den kubanska finkan, misstänkt för mord.

Jan Mårtenson gör en kort men stämningsrik och bra skildring av Kuba och Havanna, idag och historiskt. Också kriminalhistorien, som nystas upp från gossen Johan Kristians förre pianolärare Ruth Mandelbaums upplevelser under andra världskriget, har nog blivit lite mer spännande än vanligt. Men främst är också den senaste Homan-deckaren en föregångare till Alexander McCall Smiths ”mysiga” deckare om Afrika och Edinburgh.

Vad gäller Björn Hellberg så är det framför allt hans sociala patos, så stort att det blir större än romanerna, som jag uppskattar. Hellbergs formuleringar kan vara lite ålderdomliga men hans intresse för samhället och människorna är modernt och uppriktigt.

Personerna i ”Den flerfaldige mördaren” – ännu en polisroman om den åldrande kommissarien Sten Wall i den fiktiva Staden som fått allt större likhet med Laholm – hämtas rätt ur dagens svenska samhälle: en bloggare, en miljöpolitiker, några främlingsfientliga unga kriminella, helt vanliga kärlekskranka och otrogna människor med flera. Kanske inte en av Hellbergs bästa deckare och intrigen är nog inte helt trovärdig – fast tusan vet, tänker jag ofta när jag läser kvällstidningarna.

Hans sociala patos är lika stort som alltid. Han fördömer inte heller människorna utan skildrar dem – oss – med sorg i hjärtat. Också Björn Hellbergs nya Sten Wall-deckare är lika vemodig som kärleksfull. Och det – det tycker jag mycket om.

Ninni Schulman, ”Flickan med snö i håret” (Forum), och Denise Rudberg, ”Ett litet snedsprång” (Norstedts), är deckardebutanter. Schulman är romandebutant, alltså överhuvudtaget, medan Rudberg gett ut storsäljande chick lit-romaner. Nu har hon också börjat skriva en nio titlar lång deckarserie som redan sålts för filmatisering.

Huvudpersonen – Marianne Jidhoff, 55 år och åklagarsekreterare – är en intressant bekantskap. Det börjar rätt lovande också med att en finansman blir överkörd av en bil (på Östermalm förstås), samtidigt som en ung hemmafru (i Djursholm förstås) förföljs av en stalker. Men resten? ”Elegant crime” kallar Rudberg sin deckargenre, som utspelar sig bland Stockholms fiiiiinare folk. Men hennes språk är inte lika fiiiint och elegant. Nej, Rudberg skriver ju så illa – ja, uselt.

Följande mening, från affären Karlafrukt på Östermalm, är ett praktexempel: ”Torsten såg sig omkring och slogs av att det inte hade förändrats sedan hans besök där som sju år gammal gosse.” Denna icke-formulering – och många, många liknande – är en förolämpning mot varje läsande, tänkande människa.

Ninni Schulman skriver och berättar betydligt bättre – fast i jämförelse så säger det ingenting. Miljön är lite annorlunda, en annan del av Sverige. Tyvärr mest till namnet: Hagfors i Värmland. Romanen varken luktar eller smakar just värmländsk. Berättelsen – inklusive (vad annars?) trafficking, prostitution och mord – kunde varit placerad var som helst i Sverige.

Tre huvudpersoner: poliserna Petra Wilander och Christer Berglund samt journalisten Magdalena Hansson, som flyttat tillbaks till Hagfors. Inte oävet men ofärdigt. Schulmans deckardebut hade behövt gå fram och tillbaka mellan redaktör och författare några gånger till.

Det jag undrar över – och som verkligen griper mig i romanen – är hur Magdalena och hennes förre make, som bor kvar i Stockholm, kan låta sin blott sexårige son åka ensam två gånger fyra timmar i buss tur och retur Värmland-Stockholm…

Jonas Sjöstedts ”Sahara” (h:ström) och ”Whisky blues” (Bokpro) av Per Erik Tell och Börje Berglund är en fortsättning på den förra Deckarhyllan och exempel på att små förlag kan ge ut lika bra deckare som stora.

”Sahara” är andra titeln i vänsterpolitikern Sjöstedts trilogi om och kring EU-parlamentet i Strasbourg. Att skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp. Sjöstedt lyckas nästan, det vill säga bättre än de flesta.

Det är intressant – ja, spännande – när Sjöstedts ”hjältar”, bland andra politikern Johannes Viksten och assistenten David Löf, tar läsaren med på en guidad tur genom EU-parlamentet och ger rapporter om med- och motpolitik. Inte riktigt lika spännande – men nästan – när den unge Löf reser inkognito till Marocko. Då riskerar författarens politiska engagemang att ta över.

Vilket förstås är Jonas Sjöstedts syfte: att ge en bakgrund till Marockos ockupation av Västsahara och EU:s orättfärdiga fiskeavtal med Marocko. ”Sahara” blir, om man väger det ena mot det andra, en riktigt bra thriller. Trilogins sista del, ”Spanska brev”, kommer senare i höst.

Per Erik Tell har ju skrivit flera deckare och även andra böcker, alla utgivna på mindre förlag. ”Whisky blues”, samskriven med Börje Berglund, är nog Tells bästa deckare, hittills. Av den anledningen att han – eller de – nu har skrivit en mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria.

En fyndig historia, som utspelar sig bland whiskyproducenter i Skottland och har sin utgångspunkt i en händelse för 300 år sen. Så spännande blir det väl aldrig men det är välberättat och stämningsfullt, extra plus för att den högländska skotska whiskymiljön doftar så starkt och gott från sidorna.

Också en galen berättelse, något annat vore väl omöjligt när Per Erik Tell är inblandad, om ett så att säga misslyckat auktionsköp av en tunna whisky från 1692 (?!) och följderna av detta. Historien balanserar mellan skämt och allvar och om det nu varit Berglund som lyckats hålla Tell i styr eller vad det beror på – den här gången är procenten allvar större och procenten galna skämt lägre, vilket passar min smak bättre.

Skulle man kunna få ”beställa” en helt allvarlig riktig deckare av Tell till nästa gång? Näha, inte det.

(Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s