Jolo och jag i Köpenhamn

Med Jolo till Köpenhamn – En guide- och essäbok
Redaktörer: Rolf Yrlid / Göran Zachrison
(Atlantis)

Dags att resa till Köpenhamn med en bok igen.

Med ojämna mellanrum har det hänt att jag börjat bläddra och läsa i någon bok som genast fått mej att känna en oemotståndlig lust att ta ledigt en dag och åka över Sundet för att flanera längs Köpenhamns gator med en bok i hand.

Så var det alltid när Dan Turèll hade kommit med en ny deckare, kåseri- eller diktsamling. Också Peter Olesens svit med böcker om staden Köpenhamn ur olika blick- och tankefång fick mej alltid att genast ringa flygbåtarna och boka en biljett.

Numera går det ju lätt och enkelt (även om det kunde vara billigare) att ta bussen från Sjöbo till Lund och åka vidare med Öresundståget direkt till Köpenhamn.

Vilket jag gjorde häromdagen. På morgonen låg ett recensionsexemplar av guide- och essäboken Med ”Jolo till Köpenhamn” i postboxen och så fort jag slog upp boken infann sej den ovannämnda oemotståndliga lusten att ge mej av. Strax satt jag på bussen från Sjöbo och läste Göran Zachrisons inledande ”försök till ett porträtt” av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.

Zachrison berättar hur han, själv alltså, blev journalist (först på Västerbottens-Kuriren och sedan Dagens Nyheter) tack vare Jolos goda råd (för en medskickad tia i kuvertet). Han berättar också om Jolos tjugonio kostymer och i synnerhet om den spräckliga irländska tweedkostymen som utsände en gödseldoftande lukt (efter en halkolycka i en ladugård).

Zachrison lanserar dessutom en teori om varför Jolos texter var så läsvärda när de trycktes och är så läsvärda ännu idag. Oavsett vad han skrev – reportage, kåserier, romaner, historiskt – så var han ”blandformernas man”. Hans texter blev anomalier. Han skrev i genren men samtidigt utanför: till exempel var ett reportage av Jolo så påläst som ett sådant bör vara men samtidigt kåserande och personligt.

Jolos sista bok, den historiska romanen ”Någonstans i Sverige”, utnämner Göran Zachrison fyndigt nog till en ”litterär skvader”.

Innan jag ska byta från buss till tåg i Lund så hinner jag också läsa Vibeke Olssons minnestext över pappa och familjens somrar i Danmark och Köpenhamn på 1960- och 70-talen. Just Köpenhamn tyckte hon inte om, som flicka. För då visste Vibeke att sommaren snart var slut. Vistelsen på pensionatet Hornbækhus var över och nu återstod blott besöket i Köpenhamn.

På perrongen i Lund, medan jag inväntar Öresundståget, bläddrar jag vidare och och tittar på den serie svartvita teckningar som Ulf Sveningson gjorde 2001 under en resa till Köpenhamn med Jolosällskapet. På samma gång förbiskyndande och detaljrika teckningar – och personliga, förstås, för Sveningson är en utmärkt reportagetecknare – av olika köpenhamnska Jolomiljöer: Tivoli, Den lille havfrue, Nyhavn, Rundetaarn, Gammel strand, Christianshavn…

Flanörsfotot hämtat från Jolosällskapets hemsida.

När tåget kör över Öresundsbron har jag kommit fram till Jolo själv, nämligen avdelningen ”Av Jolo om Köpenhamn”. Här finns bland annat utdrag ur böckerna ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Fritt Nyhavn” (1955), ett längre tidningsreportage från Nyhavn (1966) samt ett kapitel ur romanen ”Slipsen i Krakow” (1969).

”Fartyget till Köpenhamn går rakt ut från Malmö och girar först vid Saltholmen”, läser jag. Så reste man och anlände till Köpenhamn – per båt – då när Jolo skrev detta (1950). Smått märkligt, känns det idag.

Också jag är tillräckligt gammal för att ha åkt både långsammare och snabbare båtar till Köpenhamn. Att åka till Danmark då – det var att göra en resa, åka till kontinenten. Då var Köpenhamn ett annat lands huvudstad. Nu med bron och tåget har det blivit som att åka från förstaden (Malmö) till city (Köpenhamn).

Väl framme vid Hovedbanegården bläddrar jag fram till ”I Jolos fotspår genom Köpenhamn” – den guide som Rolf Yrlid skrivit till boken. Dessutom, för att en ovan Köpenhamnsflanör ska hitta rätt och inte gå fel, finns här en stadskarta där promenaden i Jolos fotspår är noggrant utmärkt.

Yrlid inleder med samma iakttagelse som jag. Det är onekligen en viss skillnad att komma med snabbtåget över Öresundsbron mot att vattenvägen långsamt närma sej Danmark och speja efter H.C. Andersens lille havfrue i vattenbrynet på styrbord. Fast, som Yrlid påpekar, det passar också bra att inleda Köpenhamnsbesöket i Jolos fotspår vid just Hovedbanegården. Här ligger Hotel Terminus (numera Sofitel Plaza Copenhagen) där huvudpersonen i romanen ”Slipsen i Krakow” tar in för att fira nyårsafton.

Härifrån är det sen bara att fortsätta gå – och åka – i Jolos fotspår och med Rolf Yrlid som kunnig guide: Rådhuspladsen med tidningen Politiken, därifrån buss nr 14 över Nørreport och Sølvtorvet till Østre Anlæg med Den Hirschsprungkse Samling (”det allra mest danska konstmuseum som finns”, enligt Jolo), sedan vidare till fots mot Kongens Nytorv, Charlottenborg (där danska Kunstakademiet funnits sen 1750-talet) och, inte minst, Hviids Vinstue och/eller Café a Porta.

Sätt dej på nån av dem (utomhus på Porta eller en trappa ner i vinstugan) och beställ in nåtdrick- och/eller ätbart, för det kan vara dags att vila fötterna. Dessutom har vi nu hamnat på platsen för ”Slipsen i Krakows” upplösning. Fast i romanen är det, som nämndes, vinter – det har hunnit bli nyårsdag – och inte sommar som nu.

Huvudpersonen har precis passerat Kongens Nytorv och med ”road avsky” stuckit in och ner huvet i Hviids Hvinstue. Han känner, som Jolo skriver, ”tillfredsställelsen att inte heller vilja dricka något”. Han har redan druckit en Hof – ”detta tämligen svaga öl” – och är nu på väg till Karen Kik eller Slottskällaren för att också äta något. Huvudpersonen befinner sej i ett lyckorus.

Då slår Döden till. Det kunde Döden ha gjort när som helst, men just nu slog den till: i lyckoruset. Huvudpersonen fick dö som en ”som en fullständigt lycklig människa”. Så borde alla människor få avlida: i ett lyckligt ögonblick.

(Ystads Allehanda 2003)

I CD-spelaren: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome/Warner)

Ja, man får hoppas att Wilmer X inte återbildas igen. Jalle Lorensson och Nisse Hellberg har ju aldrig varit bättre än nu, när den ene spelar munspel med Michael Saxell och den andre gett ut albumet ”En modern man”.

Med traditionen in i framtiden, rot och krona. Så ska nog skivtiteln uppfattas. ”En modern man” är ett akustiskt album där 50-tal förenas med det nya seklet utan att det låter vare sig gammalt eller modernistiskt. Dagens teknik har fått inspelningen att bli extra bra och gett en vassare ton åt Janne Lindéns sologitarr. Inte mer än så.

Musiken gungar mjukt, lätt och varmt – och ändå tufft.

Nisse Hellberg spelar akustiska gitarrer och förutom Lindén innehåller The Helltones också Marcus Källström, trummor, och Affe Östlund, ståbas. Gästpianisten PJ Altin får ”Den står där du ställt den” att gunga ännu mer.

Mest rockabilly, blues ibland och någon gång country, som i Johnny Cash-hyllningen ”En man i svart”.

Nisse Hellberg, före detta smygproggare, har också börjat göra riktigt politiska låtar. ”Bok i retur” kritiserar Bibeln och kristendomen, ”Gräver där jag står” beskriver klassamhället och ”Ett enda kugghjul” är ett rop på solidaritet. Medan ”Håll ut, håll i, håll igen” och ”Vem ska ro båten i land”väl kan beskrivas som uppmuntrande. påhejande kamplåtar.

Och inte gör det sig saken sämre heller (eller?) att flera låtar nog lär kan hamna på repertoaren för olika dansband. Märkligt så liten och smal gränsen ibland kan vara mellan Nisse Hellberg och t ex Lasse Stefanz musik.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Petrinideckarna i New York

Mårten Sandén
Geniet
(Rabén & Sjögren)

Det var väl på tiden att Mårten Sandén i den elfte Petrinideckaren låter tvillingdetektiverna Peter och Petra Petrini flyga till New York. Idag bor ju familjen Petrini i Lund men Peter och Petra föddes i New York. De bodde på Manhattan, innan familjen i den första Petrinideckaren flyttade till Sverige och Lilla Fiskaregatan i Lund.

Låter det som om jag tror att hela släkten Petrini finns på riktigt och inte bara på papper så är det rätt uppfattat. Mårten Sandén har förmågan att skriva så
levande att hans berättelser blir som på riktigt. Att man kan gå in på www.petrinideckarna.se och se foton av huset på West 79th Street, där Peter och Petra bodde med mamma, pappa och syskon, gör ju inte böckerna mindre trovärdiga.

Mamma är amerikan (med franska, italienska och judiska rötter) och pappa är svensk, så i den nya boken ”Geniet” ska Peter och Petra hälsa på mormor och morfar, bosatta i hörnet av West 70th Street och Broadway.

Fast redan på flygplatsen börjar det hända konstiga saker, enligt Petra som alltid brukar upptäcka ”skummisar”. En yngre man, som sitter bredvid Peter på planet, drabbas av en allergichock (om det nu var allergi?) och måste hämtas av ambulans vid landningen på Kennedy Airport.

Och sen är det full fart på dramatiken med skurkar, kidnappning, tandläkare, FBI och dubbelagenter… Rörigt? Ja, lite svårt att hänga med kan det vara. Spännande? Jo, det tror jag nog ändå att yngre deckarläsare tycker (och jag också).

Historien blir extra finurlig av att Sandén låter den följa – imitera – handlingen i en kärleksroman, ”Dear Stranger”, som skrivits av tvillingarnas moster Connie och blev en sådan bestseller att den också har filmats.

Empire State Building, Grand Central Station, Central Park med flera miljöer på Manhattan är lika noga och atmosfäriskt beskrivna som när Petrinitvillingarna löser deckargåtor i Lund. Också läsaren finns på plats i New York.

Den här gången kunde det faktiskt ha slutat riktigt illa, så nära har det aldrig varit förut. Men det löser sig förstås, till sist – på tvillingarnas 13-årsdag, dessutom.

(Kvällsposten 2009)

Tvillingdetektiverna i Lund

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar. 

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”. 

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.  

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.            

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.  

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

(Publicerat i Kvällsposten 2004)

Gas och bananer

Är företagsledningarna så dumma och sturska att de inte lyssnar på råd eller har de så usla rådgivare? Fruktproducenten Dole och oljebolaget Shell är stora multinationella koncerner så nog måste de kunna få tag på kompetenta styrelseledamöter och affärsjurister.

Ett antal bananarbetare i Nicaragua stämmer Dole Food Company Inc. Arbetarna hävdar att de blivit sterila av bekämpningsmedlet som använts på bananplantagerna.  Fredrik Gerttens filmbolag i Malmö, WG Film, börjar dokumentera tvisten.         

När filmen – med titeln Bananas!* – ska visas på Los Angeles Film Festival lyckas Dole skrämma arrangören. Filmen tas ur tävlan (men visas ändå, vid sidan om). Då stäms Fredrik Gertten och hans filmbolag av Dole.

Svindyrt att bedriva en domstolsprocess i USA – lätt att skrämma skiten ur en liten filmare, trodde Dole. Men borde man inte ha inhämtat information om Gertten? Då hade man insett att han visserligen är en liten filmare men en ettrig jäkel som aldrig ger sig!

WG Film hade en försäkring som tar hand om en del kostnader och en jurist i USA anlitades. Processen blir allt mer offentlig. Svenska riksdagsmän till höger och vänster och den europeiska journalistfederationen kritiserar Doles försök att hindra yttrandefriheten, hamburgerkedjan Max slutar handla med Dole/Saba och en folkpartist uppmanar Malmö kommun att göra likadant.

Shell Exploration and Production AB ska provborra efter naturgas i en linje från Höganäs till Simrishamn samt vid Höllviken. Fast det uppger man inte utan inleder lite försiktigt med Lövestad, inte den mest inflytelserika orten i Sjöbo kommun. De lokala politikerna säger ja till provborrning.

Så det börjar bra för Shell – nu kommer misstagen. Ortsborna blir oroliga (vad händer med grundvattnet? ska det bli gruvhål?) och Shell ordnar en informationskväll. Ju mer oro desto mer informeras det. Shell annonserar i lokalpress och ber oroliga att höra av sig. Och för varje gång blir allt fler allt mer oroliga. Till sist säger Tomelillas politiker, till skillnad mot i Sjöbo, nej till provborrning.

Ska det vara så svårt att fatta att största möjliga tystnad gäller. Säg så lite som möjligt, det går över. Dole-filmen hade bara fått folk att rycka på axlarna och muttra ”Ännu ett sånt där jäkla multinationellt bolag” och inte heller hade det legat en broschyr från det nya skånska nätverket HEAVEN OR sHELL i postlådan.

Vad händer nu? Fredrik Gertten reser i och utom Europa för att presentera filmen och överallt slutar städer, kommuner och företag att köpa Doles frukter och grönsaker. Shells agerande har pekat på att det i slutänden inte är varje kommun eller ens region som beslutar om gasborrning i den lokala jorden – det gör Bergstaten, en statlig myndighet. När kommer den så kallade minerallagen att tas upp i Riksdagen, skrivas om och ge kommunerna mer inflytande?

Knappast de resultat som Dole och Shell ville ha.

(Krönika i Ystads Allehanda den 14 oktober 2009)

Contact in English

”Hon kom över mon” med Contact är ett av de album som det progressiva skivbolaget MNW nu har återutgett i samband med sitt 40-årsfirande.

Så där intressant, om jag får säga. Betydligt mer spännande är då den extra bonus-CD som följer med: nämligen Contacts debut-LP ”Nobody Wants To Be Sixteen”, härmed för första gången på CD.

(Dessutom har MNW vid återutgivningen lagt till Contacts engelska singel med två låtar, som inte fanns med på LP:n.)

Jag har alltid hävdat, vilket brukar reta både gamla proggare och andra, att ”Nobody Wants To Be Sixteen”, producerad av ingen mindre än – jo, minsann! – den legendomsusade amerikanen Kim Fowley, då på besök i Sverige, var det bästa som Contact gjorde…

Jag skriver lite – inte minst – om den inspelningen i MNW:s nyutgivna bok ”Ljud från Waxholm” och i mitt grovmanus till boken hade jag skrivit ännu mer. Så här följer mina mer utförliga och högst personliga åsikter om Contacts inspelningar för MNW:  

————————————————————————————

Contact började med att ge ut två singlar, ”Fairy Tale” / ”Colvulsions” (1969) och ”Jag är lite lessen ikväll” / ”Hon kom över mon” (1970). På den första dröjde Contact kvar i 60-talspopen medan de på den andra singeln alltså hade börjat göra låtar med svenska texter.

”Hon kom över mon”, där spelmansfioler kombineras med popmusik, skulle bli en musikrörelsehit – en progglåt med evigt liv. Observera att den var B-sida på singeln, trodde inte Contact och MNW på låten? (Själv har jag alltid undrat om ”Hon kom över mon” är en pastisch eller gjord på största allvar…)

Mellan singlarna hände detta: Contact medverkade i ett radioprogram där Måns Rossander lät popbandet träffa spelmännen i Skäggmanslaget. Följden blev att Contact medverkar i ”Gråtlåten” på Skäggmanslagets LP ”Pjål, gnäll och ämmel” (1970) medan Skäggsmanslaget står för det folkmusikaliska fiolspelandet i ”Hon kom över mon”. Det kan ju tyckas att Contact borde ha följt upp singeln med en hel LP med svenska, lite folkmusikaliska låtar. Men inte, för Kim Fowley kom i vägen.

Sommaren 1970 anlände den (ö)kände amerikanen Kim Fowley till Waxholm och övertygade MNW att det borde satsas internationellt. Kim Fowley producerade tre LP-skivor med låtar på engelska: Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen”, Scorpion (sångaren Bo Anders Larsson plus komp), ”I Am The Scorpion”, och Fowleys egen LP, ”The Day The Earth Stood Still” (alla 1970).

Riktigt bra låtar, spel och ljud, men när MNW övergick till musik med svenska texter så hamnade dessa LP-titlar på en undanskymd skamhylla; den internationella lanseringen blev det inte så mycket av och skivorna har inte återutgivits (med undantag för Fowleys LP, som långt senare på CD-tiden gavs ut i Frankrike på licens och även såldes till Japan.)

Lennart Klein (delägare och MNW:s första omslagsmakare): ”Kim Fowley gick på nån slags avgiftning. Drack inte, använde inga droger. Han var rädd att det skulle vara gift i maten också. Men han litade på den mat som Lisa, min tjej, lagade. Han var ofta här hos oss. Fotot av Fowley på baksidan till hans LP-omslag togs framför kakelugnen i vår lägenhet. Han har en hatt som var Lisas, rocken och väskan var mina. Äpplet ska symbolisera det friska, att han är avgiftad.”

Man behöver inte veta det för att förstå att de spelades in parallellt. Kim Fowley har samskrivit med Ted Steerling (på Contact-LP:n), Bo Anders Larsson (Scorpion-LP:n) och Lorne de Wolfe, som nu börjat spela bas med Contact (på Fowleys LP). En överbliven Contact-låt (kanske, för det är Contact som kompar Kim Fowleys sång i just den här låten) av Ted Ström återfinns också på Fowley-LP:n.

Många musiker medverkar: Lorne de Wolfe spelar elbas på alla tre och på ”Scorpion”-LP:n hörs bl a Lasse Summanen (medlem i den ”utökade” duon Charlie & Esdor, idag med i Grizzly och BC & Heartkeys), Sam Ellison (gjorde en solo-LP och blev medlem i Jason´s Fleece) och Rolf Färdigh (hörs på skivor med bl a Ulf Lundell, Ola Magnell och Magnus Lindberg), alla gitarr, Rolf Adolfsson (NJA-gruppen/Mascots) och Pelle Holm (snart medlem i Kebnekajse), bägge trummor.

Lasse Summanen (om hur han spelade gitarr cirka 1970): ”Hmmm. Lite omoget, inte så självständigt. Influenserna hördes tydligt. Mycket taget från Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin.”

Bo Anders Larsson (ur boken ”Plommonpop och proggrock”): ”Jag har ett minne av en trumslagare vid namn Pelle Holm, som blev utjagad ur studion med en vrålande Kim Fowley i hälarna, svängande en yxa över huvudet. Han hade spelat fel en gång för mycket.”

Bo Anders Larssons ”I Am The Scorpion” innehåller popiga melodier till rockigare, mer vildsint komp. T ex ”Funny Yellow Car” (av Larsson-Fowley) och ”Hey la, la, la” (endast Larsson) kletar tuggummifast i öronen. Den akustiska balladen ”Are You My Friend” är en samkomposition mellan Mars Bonfire (som skrev ”Born To Be Wild” till amerikanska Steppenwolfs debut-LP) och Fowley.

LP:n ”The Day The Earth Stood Still” blev en av Kim Fowleys bästa skivor under en 50-årig karriär. (Västkust)amerikansk, tuff och rockig. LP:n inleds med en för-punkig version av ”Cadillac” (1965 en hit i Sverige med Hep Stars) och titelspåret (av deWolfe-Fowley) är en tidstypisk – och därmed politisk – amerikansk låt.

Fast allra bäst av de tre LP-skivor som Fowley producerade sommaren 1970 i Waxholm blev ”Nobody Wants To Be Sixteen” med Contact. Ja, får jag bestämma så har Contact inte gjort någon bättre LP!

Det berodde inte minst på att bandets bägge låtskrivare – Ted Ström och Ted Steerling – fick ta lika stor plats. Båda var bra – men olika. Ström var en mer traditionell låtskrivare och Steerling mer utflippad och experimentell. Lite som Paul McCartney kontra John Lennon med några skillnader: de gjorde inga låtar tillsammans och Ström inspirerades mer av engelsk pop (plus lite jazz och kabaret) och Steerling av amerikansk rock.

Det berodde också på att varken Ström eller Steerling hade fastnat i första hälften av 60-talet utan fortsatte att aktualisera och personliggöra popen och rocken. Förstaspåret ”What´s That” (Steerling-Fowley) låter visserligen ganska Beatles-aktigt men Steerlings övriga låtar – som ”Visions Of Apple”, ”Misjudgment” och ”She Is Impossible To See” – är desto mer personliga: fåackordiga, ”stillastående” och ”enformiga” = meditativa.

De föds, växer och förändras i lyssnarens öron. Ströms bästa bidrag, det tycker både jag och Fowley, heter ”Velvet Blue Saloon”. Det är också den låt på LP:n – melodiös och popig, lite av kabaret – som fastnar fortast.

Lorne de Wolfe: ”Ted Steerling var vänsterhänt. Men han strängade inte om gitarren utan vände den upp och ner. Det bidrog till att det lät annorlunda när han spelade.”

När Contact övergick till svenska låtar fick inte Steerling så stor plats. Och det var kanske ett riktigt beslut. Steerlings rocklåtar kom inte till sin rätt när han måste skriva och sjunga på svenska, till skillnad mot Ströms poplåtar som kom riktigt till sin rätt först när melodierna fick svenska texter och sammanfördes med folkmusik. Då tillkom också den vemodiga tonen som skulle bli typisk för Ted Ström.

Skivtiteln hämtades konstigt nog från LP:ns mest osannolika spår, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (av Ström), som framförs i form av en kort (1:21) jazzig instrumentallåt med klarinettisten Björn Holmsten i centrum. Melodin skulle sen få svensk text och bli ”Samma vindar, samma dofter” på LP:n ”Hon kom över mon” (1971).

(Ur grovmanuset till ”Ljud från Waxholm” 2009)

Olle Lönnaeus, redan professionell deckardebutant

Olle Lönnaeus
Det som ska sonas
(Damm förlag)

På väg till Tomelilla får Konrad Jonsson, frilansjournalist och huvudperson i ”Det som ska sonas”, en impuls att svänga av vid Röddinge för att återse ”den hemlighetsfulla dalen” (= Fyledalen, förmodar jag). Det stämmer, så långt.

Men när han kommer fram till ”Det glada Tomelilla, med luft under vingarna”, som det står på välkomstskylten, måste det ha blivit något fel på vägbeskrivningen. Den här vägen kan man väl inte köra köra in i Tomelilla?

Jag får för mig att deckardebutanten Olle Lönnaeus genast i inledningen – som en extra smart brasklapp – påpekar att även om miljön är verklighetens Tomelilla så ska hans berättelse inte läsas som annat än fiktion.

Vilket kanske behövs, när Lönnaeus lyckats fånga och skildra det lilla sydöstskånska samhället Tomelilla så autentiskt och levande, just verkligt. Då syftar jag endast delvis på hus och gator – desto mer på stämningen.

Historien som aldrig tar slut och går över utan, hur många år som än passerar och hur modernt det lilla samhället än blir, förgrenar sig in i samtiden. Nog måste alla i Tomelilla känna igen sig? Också där jag bor, i Sjöbo och Vollsjö, finns samma lite kusliga stämning.

Suveränt gjort! Ja, hela romanen är så skickligt skriven, berättad och balanserad. Inte minst med det sistnämnda visar Olle Lönnaeus, annars journalist på Sydsvenskan, att han debuterar som en redan professionell deckarförfattare.

Han berättar aldrig för mycket, blott antyder och skissar. Det gäller allt, själva deckargåtan såväl som miljö- och personskildringen. Varje detalj leder vidare, bakåt eller framåt, och blir en länk i historien.

Läsaren får reda på precis lagom mycket om huvudpersonens upplevelser som frilansjournalist i Bagdad, om hans uppväxt hos fosterföräldrarna Herman och Signe, om hans fosterbror och hans polska mamma, som försvann spårlöst när Konrad var sju år.

Fosterföräldrarna har blivit mördade, de har hittats ihjälskjutna i sitt gamla eternithus. Det är anledningen till att Konrad Jonsson efter tjugoåtta år återvänder till Tomelilla, dagens och barndomens.

Med lätt handlag tvinnar Olle Lönnaeus ihop en kriminell gåta och tråd vars nystan har nyanser av brunt och återfinns i Skånes historia. Samtidigt som han skissar ett porträtt av både Tomelilla och den lilla skånska byn i allmänhet, så långsamt föränderlig.

(Kvällsposten 2009)

Stuart M. Kaminsky (1934-2009), rysk deckarförfattare

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

Han lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

(Publicerat i Expressen 2000)

Bob Dylan, årets jultomte

Bob Dylan
Christmas In The Heart
(Columbia/Sony & BMG)

Jag älskar julskivor, både med nya julsånger och främst när olika artister gör egna personliga tolkningar av någon välkänd jullåt. Och Bob Dylan är ju min gamle vän per skiva ända sen debuten på tidigt 60-tal.

Ändå undrade jag, ska Dylan sjunga jullåtar?

Nu har jag lyssnat och utbrister: Det ska han verkligen!

Inspelningen har gjort med lika delar glädje och allvar, känsla för traditionen och en axelryckning. Dylan sjunger  gamla kända julsånger – t ex ”Here Comes Santa Claus”, ”Winter Wonderland, ”I’ll Be Home For Christmas” och ”Christmas Song” – med sin numera ack så skrovliga röst. Men han fixar det, trots att de flesta låtarna tidigare framförts av betydligt bättre sångröster, som Frank Sinatra, Mel Tormé och Bing Crosby.
 
Det har med känslan att göra. Bob Dylan lyckas förmedla julkänsla. Han låter som om jultomten kommit in från vintern, snön och kylan och fått en rejäl starkglögg att värma sig med.

Arrangemangen är ungefär de vanliga, så som vi hört julsångerna hur många gånger som helst. Fast ibland blixtrar det till, bl a annat när David Hilgados dragspel (med inspiration från Brave Combo, förmodar jag) förvandlar ”Must Be Santa” till en skuttigt dansant texmexpolka. Och ”I’ll Be Home For Christmas” med Dylan som crooner är stämningsfull, vacker och sorglig.  

Årets julskiva? Ja, inte alls otroligt att årets julskiva har kommit redan i oktober.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda i går)

Fler recensioner:

Dan Backman (SvD):
Bob Dylan gör årets bästa julmusik.

Johanna Paulsson (DN):
En riktigt gemytlig tomte.

Håkan Engström (Sydsvenskan):
Ett plågsamt traditionellt album.

Per Hägred (Expressen/KvP/GT):
Dylan har jul i hjärtat.

Det svenska 50-talet och dess deckare

Sara Kärrholm, litteraturvetare i Lund, har  uppmärksammats för sin doktorsavhandling ”Konsten att lägga ett pussel” med undertiteln ”Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet”. Det är sällan som kriminallitteratur ägnas vetenskapliga avhandlingar, så jag läser också med stort intresse.

Men strax blir boken (utgiven av Symposion med ett omslag som får den att se ut som sitt ämne, alltså en deckare) full av små papperslappar, för att markera sidor där jag undrar och invänder. Som när Sara Kärrholm skriver om Maria Langs debutdeckare ”Mördaren ljuger inte ensam” och ställer frågan: ”Är det homosexualiteten i sig som är det onda i Langs roman?” Kärrholm ger det för mig obegripliga svaret: ”Både ja och nej.”

Vad menar hon? Det gnager i mig tills jag måste mejla och höra: Varför valde du att doktorera på pusseldeckare och varför just dessa författare – Stieg  Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom?

”Genren intresserar mig”, svarar Kärrholm, ”och passade in på projektet Det kalla krigets berättelser, som jag deltar i. Perioden 1945-65, det kalla krigets första fas, har kallats den svenska deckarens guldålder och det var främst pusseldeckare som skrevs i Sverige under de åren. Lang, Trenter och Rönblom var ”de tre stora” på 50-talet. Därför valde jag att skriva om deras romaner.”

Om Stig Trenters huvudpersoner skriver du att Harry Friberg, fotografen ”besitter många av de drag som… förknippades med manlighet” medan Vesper Johnson, kriminalintendenten, är ”kvinnligt fåfäng” och ”löjeväckande”. Men Trenter lanserade väl faktiskt en ny mansroll? Den löjlige lille Johnson är ju – också – en klipsk polis, mycket klipskare än Friberg…

Och varför har du gett så lite utrymme åt miljö- och tidsskildringen? Trenter skildrar modernitetens framväxt, genom att till exempel ange att Friberg bytt från kaffepanna till bryggare. 

”Jag ser inget i konstigt i det du skriver”, svarar Kärrholm, ”utan jag kan hålla med dig om det mesta. Även jag pekar på att miljöskildringen är av stort vikt. Emellertid har jag koncentrerat min analys på moraliska föreställningar om gott och ont, manligt och kvinnligt.”

Maria Lang har tre kvinnliga huvudpersoner: Puck Bure, litteraturforskare, Camilla Martin, operasångerska, och Almi Graan, deckarförfattarinna. De två sista lever inga traditionella kvinnoliv. Därför förvånar det mig att du enbart skriver om Lang utifrån deckarna med Puck, den heterosexuella hustrun. 

Menar du att Lang tar ställning för folkhemmets normalitet och mot exempelvis den lesbiska mördarinnan? Så går det, om man inte följer normerna! 

”Nej, då har du misstolkat min avhandling grundligt”, utbrister Kärrholm. ”Jag har aldrig påstått att författaren tar ställning för det normala. Snarare pekar jag på att den samhällskritiska tendensen existerar sida vid sida med en annan mer konservativ tendens i romanen. På så sätt kunde hon föra fram samhällskritik som läsarna kunde välja att bortse från eller ta ställning till.”

Men det blir väl en konstig bild av Maria Lang när du endast skriver om en del av hennes produktion?

”Min avhandling”, svarar Kärrholm”, handlar om det svenska 50-talet och hur 50-talets kulturklimat interagerar med den litterära genre som då får fäste i Sverige. Det är inte Langs författarskap som i första hand intresserar mig och jag har således inte tagit hänsyn till hennes romaner efter 1965. Att jag valde Puck-serien beror på att den dominerar Langs 50-tal.”

Trots att H-K Rönblom har större skönlitterärt anseende än Trenter och Lang är jag är sämre inläst på honom. Ge en snabbpresentation, så ska jag läsa om hans deckare och se om jag opponerar mig då också…

”Rönblom”, säger Sara Kärrholm, ”skrev pusseldeckare i småstadsmiljö. Hans sätt att öppna pusseldeckargenren för mer samhällskritiska inslag och ifrågasätta vissa av genrens normer beredde väg för nya sätt att skriva svenska deckare på, som slog igenom senare under 60-talet.”

Vilka är dina egna deckarfavoriter?

”Min absoluta favorit från 50-talet är den nu bortglömda författaren Inga Thelander. Av dagens författarnamn gillar jag bland annat Åsa Larsson och finska Leena Lehtolainen.”

(Skrivet till Kvällsposten 2006)