Ystads konstmuseum (2): Openmusic-festival

Dags för andra etappen av festivalen Openmusic i Ystad.

Lördagskvällen i Surbrunnsparken inleds av duon Nykels som med varsina elgitarrer och trumset blir ett helt rockband. Genre: post-garagerock. Otajt, hackig rytm, felspel. Likt ett 60-talsband som aldrig kom ur garaget.

Vilken skillnad när Jörgen Adolfsson sätter saxofonen till läpparna. Lika improviserat som hantverksskickligt hanterat: Adolfsson själv, Ornette Coleman och Afrika möts i tonerna.

Nej, tyvärr var inte kameran med på den omskrivna konserten. Fotot på den svenska elektronikans popdrottning, Sophie Rimheden, togs vid en senare konsert, också den arrangerad av (och på) Ystads konstmuseum. Foto: Bengt Eriksson

Han övergår till sked, plåtbit och luta i samspel med cellisten Amit Sen och Maria Naidu, som dansar till och mot musiken. Långsamt, vad gäller fötterna, men både lugnt och hetsigt vad gäller övriga kroppsdelar.

Sofia Härdig återkommer ännu en gång till Ystad, nu med elgitarristen Otto Milde i The Happiest Girl In The World. Plussa på med förinspelade rytmer och denna duo blir också ett rockband.

Sensuell sorg, felläste jag i programmet. (Ska vara ”sensuellt sug”.) Rockmusik som Velvet Underground födde och västvärlden aldrig verkar få nog av. Sofia Härdig sjunger så starkt men ändå inte starkt; styrkan är inre snarare än yttre. 

Omöjligt att toppa och nej, jag vill inte Sofias sång ska raderas ur huvet. Ursäkta resterande medverkande, men här avviker jag för att återkomma i morgon…

På söndagsjammet i Ystads konstmuseum deltar även  Lotta Melin, dans, Hild Sofie Tafjord, laptop/valthorn, All Spec Kit, laptop/skivtallrikar, med flera. Musikerna tittar på och spelar till dansarnas rörelser liksom de lyssnar på och spelar till varandras musik.

Otäckt och intimt, öronbedövande och nästan tyst,  olyssningsbart (faktiskt) och vackert. Rock, elektronika, friform och konstmusikaliskt får orgasm i olika  konstellationer och befruktar nya genrer. 

(Publicerat i Kvällsposten 2005)

Berättelsen om Ystads konstmuseum (1): När Millroth kom till Ystad

Under cirka 15 år har Ystads konstmuseum varit den/det mest intressanta konsthallen/konstmuseet i Skåne. Nej, ingen överdrift. Där har visats fler spännande utställningar, ibland kompletterade med konserter, än på Malmö och Lunds konsthallar, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Kristianstads konsthall osv.

Det började när Thomas Millroth, mångårig konst- och musikkritiker m m, blev chef för Ystads konstmuseum. Ett kännetecken för Millroths utställningsfilosofi och konstsyn är att han inte har ställt nutiden mot traditionen (och tvärtom),  säg installationer mot måleri. Och att han intresserat sig – minst – lika mycket för ljudkonst, alltså musik. Han har en specialitet också: artist´s books.

Nyligen sa Thomas Millroth upp sig som konstmuseichef i Ystad och Ýrr Jónasdóttir, som varit intendent under Millroths tid,  fortsätter nu verksamheten som – tills vidare – vikarierande konstmuseichef.

Under de här åren har jag då och då skrivit om Ystads konstmuseum, både positivt och ibland också negativt, i främst olika lokala tidningar: gjort intervjuer med både Millroth och Jónasdóttir, recenserat utställningar och konserter, någon gång råkat i polemik med Millroth.

Under cirka en vecka framöver tänkte jag lägga ut några av dessa artiklar, för att ge min bild av Ystads konstmuseum. Förmedla några glimtar av vad hänt där under Thomas Millroths tid och låta ana vad som kan komma att hända om, vilket jag ju hoppas, kommunens kulturpolitiker väljer att låta Ýrr Jónasdóttir fortsätta som chef för Ystads konstmuseum.  (Och om hon själv vill.)

*

På måndagar är Ystads konstmuseum stängt. Museichefen Thomas Millroth och jag sitter i den folktomma cafeterian. ”Extrem musik” med Staalplaat spelar från en CD.

Sista frågan först: Vad svarar du när Ilmar Reepalu ringer och erbjuder dig jobbet som ny chef för Malmö konsthall?

– Att bli konsthallschef i Malmö är det enda som kan locka mig. Jag är för gammal för att tänka på karriären.  Men konsthallen i Malmö är den vackraste som finns och jag vet definitivt vad jag skulle göra där.

Thomas Millroth flyttade till Skåne för att komma ifrån Stockholm, kunna bo större och billigare. Han tänkte fortsätta som frilans, skriva och göra radioprogram om konst och musik. Men vid årsskiftet 1995-96 blev arbetet på Ystads konstmuseum ledigt…

– Jag hade aldrig varit anställd. Men det var lockande att få en scen, ett hus att vara i. Man kunde göra utställningar och jag är ju minst lika intresserad av musik som av konst, så jag tänkte att man kunde gå över genregränserna, blanda in musik och poesi.

– Dessutom ligger Ystad bra till, nära till Tyskland och Danmark. Och för att vara ett landsbygdsmuseum är lokalerna jättestora! Vi har också en intressant egen konstsamling.  

Nyfiken, personlig och modig, god smak men ingen stil – i betydelsen att hans smak är bred: ingen konstform eller konststil favoriseras. Så kan man karaktärisera Thomas Millroth som konstmuseichef. Vilket bekräftas när man bläddrar i museets kataloger.

Äldre och yngre konstnärer, lokala, svenska och utländska. Måleri, grafik, skulptur, foto, musik, poesi, artist books och records. Gustaf Rudberg, Inger Kihlman, Ulf Trotzig, Bengt Orup, Rosemarie Trockel, Helmtrud Nyström, Nils Gehlin, Eva Klasson, Birgitta Trotzig, Pia Tafdrup, Mats Gustafsson, Sven-Åke Johansson, Sonic Youth…

Foto: Birgitta Olsson

– Ett konstmuseum i en så här liten stad måste ha en motivering för att finnas. Ystad får inte bli en filial till Stockholm. Jag plockar aldrig utställningar från andra ställen. Ystads utställningar ska vara unika.

Men i en landsortsstad måste också chefen för konstmuseet vara en balanskonstnär, som kan tillfredsställa olika målgrupper: konstnärer, kritiker, den ditresta konstpubliken, stadens egen, äldre och konservativa kulturpublik, lokala politiker och de ”vanliga” invånarna. Det får inte bli för många anonyma insändare i lokalpressen!

Thomas Millroth talar märkbart hellre om konst, musik och poesi, men också den konstfulla balansgången hör hit.

Senaste året har han varit nära att trilla ett par gånger.

Först gällde det konstverket som skulle hylla Ernst-Hugo Järegård. Inget av de tävlande konstverken fann nåd inför YA:s kulturredaktör, Järegårds änka och ett antal insändarskribenter. Millroth satt i juryn.

Nu har någon räknat fel eller inte alls när det gällde musikarrangemangen i samband med Kulturbro 2000. Avantgarderockgruppen Sonic Youth från USA besökte Ystad under en vecka. Musikaliskt var det lika märkligt som fantastiskt och publikt blev det fullsatta succéer.

– All konstnärlig verksamhet måste rymma chansningar, säger Millroth. Budgeten överskreds med 30 procent. Men jag har utarbetat en plan. Det ska ordna sig.

– Till skillnad mot andra ställen har Ystad en förstående kulturnämnd som tycker att konstmuseets verksamhet är bra. Även som läget ser ut nu får jag stöd.

I stora salen på Ystads konstmuseum hänger en utställning som är typisk för Thomas Millroth. Konstnären är – eller var – fotograf. Hon heter Eva Klasson och har inte ställt ut sen 1979.

– Body art, fotografi, en artist’s book som inte är av denna världen och en kvinna på 70-talet i Stockholm. Länge hade jag tänkt att henne skulle jag vilja visa.

– Men hon har slutat fotografera, hade inga bilder kvar, visste inte var negativen fanns. Jag ringde Borås konstmuseum, där utställningen visades –79. Hade dom köpt några bilder som jag kunde få låna? Jorå, det gick bra. En timme senare ringde dom tillbaka och sa: ”Du, vi har hela utställningen kvar”.

På skärmarna bakom fotona har pappen börjat släppa under de dryga 20 åren. Det gör utställningen ännu starkare. Vilket ord förmår beskriva den stämning som smyger sig på när man stiger in rummet?

Sist en fotnot, som lika väl kunde ha varit förordet till mitt samtal med Thomas Millroth: 1995 hade Ystads konstmuseum 14 000 besökare. 1999 hade besökarantalet ökat till 17 000. Idag är det 23 000.

(Publicerat i Kvällsposten 2001)

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 (Publicerat i Göteborgs-Posten 1991)                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande hemsida för böckerna – http://fivepubs.googlepages.com – där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

I CD-spelaren: Spisarparty

Olika artister
Spisarparty 1957-64
(Star-Club)

Jan Damgaard på Star-Club utför smärre kulturgärningar genom att sälja inspelningar från 50- och 60-talen – både på vinyl och CD – och ännu mer genom att då och då ge ut en samling med gamla svenska inspelningar.

T ex ”Spisarparty” med låtar från skiftet mellan 50- och 60-tal.

En spännande tid, då populärmusiken stod inför stora – ja, drastiska – förändringar. Svenska skivbolag visste inte hur musiken skulle låta i framtiden utan gjorde inspelningar där jazz, schlager och rock´n´roll blandas lite hur som helst.

Ett bra – eller roligt – exempel är Sverre (Jensen) som sjunger om ”Raggarbilen” till dixielandjazz. Jo, där blev det visst fel musiksort.

Lill-Babs och Little Gerhard sjunger duett i titelspåret ”Spisarparty” och övriga spår växlar mellan bra och roligt.

Min personliga favorit är ”Sveriges elektriska ståltrådsorkester” där Sören Andersson gör rock av bondkomik (eller tvärtom). I en tidig inspelning med Sven-Ingvars, ”Pony Time”, presenteras den lovande rocksångaren Sven-Erik Magnusson.

Här finns också flera bra sångerskor (förutom Lill-Babs) som balanserar mellan den gamla och kommande tiden, mellan schlager, rock och pop – som Towa Carson, Inger Berggren, Annica Risberg, Anita Lindblom, Mona Grain, Anita Bergsten, Lil Malmkvist och Monika Lind. (Under avdelningen ”skvallrat & hört” kan meddelas att sistnämnda skulle bli mamma till Peter Jöback).

Mer fånig än bra är däremot ”Tuffe Sven” med skrovlig sång av jazzbasisten Simon Brehm. Här leker inspelningsteknikern också med teknikens under: genom att spela upp en inspelning i snabbare hastighet än den spelades in kunde man ju få sångrösterna att låta som Kalle Anka. Det tyckte man var kul på den här tiden (inspelningen gjordes 1959).

Också den märkliga låten ”Söderns son – Skånska Lasse” med min lokala 60-talsgrupp The Brothers, där en av medlemmarna hette Jan ”Jonte” Palm och var före detta rockkung i Malmö, kan också sorteras in under rubriken ”fånigare än bra”. Säg vad ska den här låten och musikgenren kallas: skånsk rockenrollgitarrpophootenannyskillingtryckkomik, kanhända?

Fast läs mig nu rätt, också musikens fånigheter kan vara bra. Jag tycker det är myyyycket bra att Jan Damgaard/Star-Club samlat alla dessa inspelningar på en CD istället för att de skulle ha försvunnit med vinylen…

Till sist måste jag ändå sätta en – men en enda – STOR bock i kanten. Varför tog Damgaard med Tosse Barks inspelning av låten ”På vårat fik”? Istället för Siw Malmkvists version, alltså. Den är ju oslagbar, en av de bästa låtar/inspelningar som gjordes i Sverige i skarven mellan 50- och 60-tal, schlager och rock´n´roll!

Äh, det måste förstås bero på licensproblem, allt annat är uteslutet…

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)

Odd Nerdrum med flera ”romantiska” norska konstnärer

Man får säga att Johan Lundberg, redaktör för tidskriften Axess, och Christopher Rådlund, konstnär, uppnått sitt syfte med att ge ut boken ”Figurationer. Realism och romantik i norskt samtidsmåleri” (Atlantis) och sammanställa en utställning i Nya Edsvik konsthall väst strax utanför Stockholm med exempel på den norska konst som de skriver om – och hyllar!

Nämligen att provocera (och starta debatt).

Kanske främst Lundberg tycks ju mena att allt eller det mesta var bättre förr, när man såg vad konsten föreställde och begrep vad den visade. När konst var måleri och inte sånt som installationer, video och andra upptåg. Dagens konstnärer skapar ingenting = skräp.

Enligt Johan Lundberg, kulturkonservativ.

Det här har fått snart sagt varje konstkritiker att såga både utställningen och boken inklusive samtliga utställda norska konstnärer med ord som ”smaklöst” (Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet) och t o m göra jämförelser med ”30-talets nazikonst” (Eva Ström i Sydsvenskan), för att nämna ett par av alla kritiska recensenter.

Samtidigt som man (= jag) ju kan undra vad Lundberg/Rådlund menar med ”realism” och ”romantik”. Att man ser vad en målning föreställer, måste det betyda att målningen är realistisk? Och möjligen kan man säga att de utställda norska konstnärerna anknyter till romantiken men inte tusan blir deras målningar romantiska…

Ja, hur det nu kan komma sig verkar jag numera alltid eller oftast hamna mitt emellan i de flesta debatter. Är det verkligen så lätt att så bestämt uttala sig om – främst – norrmannen Odd Nerdrums måleri som t ex Brodow och Ström – eller för den delen Lundberg och Rådlund – gör det och sig? Måste det vara antingen… eller? Går det inte att tycka både… och?

Boken ”Figurationer” har jag ännu inte läst och utställningen, som håller på t o m den 13 september, ska jag vid tillfälle se när jag kommer till Stockholm. Men i fjol sommar var det en utställning i min närmare närhet, nämligen på Österlen, med bl a Odd Nerdrum och en av hans lärjungar/efterföljare, Jan Ove Tuv. Då var jag där och tittade, tänkte, tyckte och skrev följande recension:

Nordanvind
Odd Nerdrum, Jan Ove Tuv, Steen Kepp och Bertil Vallien
MårtenPers Källa

MårtenPers Källa är som en ladugård, ett mondänt galleri och en kyrka. Allt samtidigt, både stort till arealen och storartat. En känsla av evighet; still life i verkligheten.

Högst upp: Odd Nerdrums målningar Sengen och Budbringeren.

Träplankor i golv, tak och trappor, vita stenväggar och ruffiga tegelstenar. Pissrännorna finns kvar. På översta våningen har plexiglas lagts in i golvet– man tror att man ska falla, ramla igenom. Vattenkällan porlar och när också regnet hörs mot plåttaket så känns det som att sakta drunkna.

Det krävs mycket för att en utställning ska matcha lokalen. Boel och Rolf Bergström, ägare av MårtenPers Källa, måste ha stort mod och fin känsla. För utställningen Nordanvind – med norrmännen Odd Nerdrum och Jan Ove Tuv, dansken Steen Kepp och svensken Bertil Vallien – är perfekt. Målningar och skulpturer skapar en fördjupad symbios med utställningslokalen.  

Nerdrums ”altarmålning” Turid og barnet.

I påskas, då Nordanvind tjuvöppnade, var det egentligen en annan utställning med en enda målning av Nerdrum: ett självporträtt som nu ställts undan i ett hörn.  Elva nya Nerdrum-målningar dominerar första och andra våningen, medan lärjungen Tuv flyttat till det mindre rummet vid ingången.

”Kitschmålare”? Antingen driver Nerdrum med oss eller definierar kitsch på ett annat sätt. Hans målarteknik är evig, inte gammal. Han målar människan som mest utsatt och minst i förhållande till världen och staten.

De stora målningarna – De blindes dal, Sengen och Budbringeren – går i dovt gris- eller människoskärt. De visar situationer, faktiska eller känslor. Ett mindre porträtt av Turid och og barnet har blivit en altartavla i spotlightljus.

Första våningen med Odd Nerdrums porträttmålningar,
bl a Mann med fele.

Jan Ove Tuv är ingen kopia men målar i Nerdrums penselstreck. Han förmedlar en snarlik känsla – men av ålderdom. Tyvärr minskar eleven Tuvs personlighet, i närheten av Mästarens målningar.

Däremot tar Bertil Vallien och Steen Kepp sig in med sina glas- respektive lerskulpturer: kompletterar och varierar. Här märks – tydligt – att Valliens inneslutna människor och föremål reser med glasfartyg genom samma evighet.

Bertil Valliens
glasfossilerade människoansikten.

 

Steen Kepps kuddar, skrin eller ”urnor” med Jan Ove Tuvs självporträtt bakom.

Samtliga foton: Birgitta Olsson

Kepps ”kuddar” och ”skrin”, som han kallar dem, är gjorda av långsamt bränd lera enligt en japansk metod. De blir urnor, för mig. Vad finns i urnorna? Inget eller allt, död eller liv, i all evighet?

(Publicerat i Kvällsposten 2008)

Sommarrapport från Hornstull: OK Star Orchestra

Slank ner på Lasse i Parken igår kväll för ett glas vin och för att kolla OK Star Orchestra som jag hade ett minne av i huvet att jag borde ha hört för längesen men jag har missat dom. Tyvärr.

Vet inte varför det blivit så – det beror väl på att det trots nedladdning ges ut hur mycket skivor som helst och tala inte om alla nya band som startas, startas och startas – men att det var ett mistag begrep jag ju när jag såg och hörde OK Star Orchestra på scen.

Hade fått syn på en affisch nånstans där det stod att OK Star Orchestra spelar instrumental afro. Nja, vill jag säga.

OK Star Orchestra – med sättningen två elgitarrer (ska det väl vara, men den ena blir liksom en elbas ibland), trummor, bastuba, saxofon och dragspel – spelar mycket mer än afro.

Visst man kan väl säga att den musikaliska grunden är en mjuk form av gammelafro, ibland på gränsen till reggae. Där finns även diverse influenser från, tyckte i alla fall jag att jag hörde i går kväll, såväl 60-talets instrumentala gitarrband typ The Shadows som lite Balkan och tango och Ry Cooder kan nog anas också.

Sååå mycket influenser blandas sååå väl att det blir sååå personligt och egentligen bara löjligt att leta rötter med öronen.

Och sååå lågmäld musiken var. Och ändå påträngande, på det viset att det ju var stört omöjligt att inte lyssna. Sååå många svängande rytmer i det mjuka, stilla, tysta.

Men kanske det lågmälda berodde på omgivningen? Att Lasse i Parken allt mer verkar bli arvtagaren till Tantos nerbrunna folkets park – en musikscen utomhus mitt bland folk och hus, ett slags kvartersscen för oss som bor tvärs över gatan.

Och då kanske det måste spelas tyst? Fast vete tusen, för om nån vecka cirka ska Kebnekajse också spela på Lasse i Parken-scenen – och det kan väl inte bli tystlåtet, eller?

I alla fall, live-spelande OK Star Orchestra fick mig att begripa att nu gäller det att strax också lägga öronen på debutalbumet ”Cobra Sessions” (Dreamboat) som kom tidigare i år.

OK Star Orchestra kan förstås provlyssnas på MySpace och att döma av MySpace-sidan så har orkestern alltså vuxit från tre medlemmar vid starten till sex idag.

På Backafestivalen: L.T. Fisk

Idag blir det ohöljd reklam på Erikssons kultursidor. För är man inte på jazzfestivalen i Stockholm så borde man kanske befinna sig på Backafestivalen i Tjörnedala på Österlen?

Blott ett enda tips: den skånske sångpoeten L.T. Fisk är en av årets medverkande på Backafestivalen. Så här skriver han själv på bloggen Kvastfening:

Foto från L.T. Fisks blogg.

”På fredag, eller rättare sagt på lördag morgon, spelar L. T. Fisk på Backafestivalen strax utanför Simrishamn. Han får avsluta festivalen vad det verkar. I berättartältet. Så går det när man försöker tvinga sig in på en festival. I alla fall. Han tycker det ska bli vansinnigt roligt och spännande. Ni som har vägarna förbi Baskemölla, eller Simrishamn, kolla upp Backafestivalen. Två dagar. Fredagen den 17 klockan 00.30 spelar L. T. Fisk. Vi ses där, va. ”

Själv plockade jag fram recensioner av hans två senaste album (om ni missat hans skivor, tyvärr är det många som gjort det), så jag gör mitt för att locka er till Backafestivalen…

L.T. Fisk
Som ljus genom galler / Sånger 1999-2003
(Veni)

I pappret från skivbolaget nämns ”Nebraska” med Bruce Springsteen.

En möjlig jämförelse: inte musikaliskt men vad gäller stämning och persongalleri. Själv tycker jag att L.T. Fisk låter som en skånsk kombination av Robert Johnson och Leonard Cohen inspelad i en stuga på Söderslätt.

L.T. Fisk sjunger till egen akustisk gitarr, ibland ett munspel och en orgel, tror jag. (Då blir det också lite Philemon Arthur & The Dung-känsla, fast inte riktigt lika frifrodigt = utan ”falskspel”.) Primitivt och modernt, urtid och nutid.

Sångerna är kortnoveller utan verser och refräng om människor i såväl Malmö som Piteå. Ändå blir det melodiskt genom att Fisk repeterar några ord eller en mening och för att hans skånska är en sång i sej.

Som en ung Dylan, ännu en jämförelse, betonar han också varje ord som vore det livsviktigt. Det mest personliga och märkligaste jag hört i den allt längre raden av svenska singer/songwriters.

L.T. Fisk
Man måste veta när man ska sluta
(Veni)

Robert Johnson är borta men Leonard Cohen finns kvar på det nya albumet med L.T. Fisk (pseudonym för Johan Andersson). Inspelningen är också mindre primitiv och mer ”producerad”, även om den gjordes hemma i Mattias Larssons lägenhet.

En kärleksfull produktion lyfter fram L.T. Fisk – orden och melodierna, den nylonsträngade gitarren och rösten – så att han hamnar en centimeter från lyssnarens öron.

Han skriver noveller som förses med melodier utifrån språkets egen melodi. De skånska orden börjar sjunga.

Det är sånger på gränsen till självmord. De handlar, enligt L.T. Fisk, om ”den fåfänga som både håller oss vid liv och tar livet av oss”.

Cello, orgel och kör kommer in och poängterar, vilket gör stämningen ännu vackrare och budskapet ännu mer drabbande.

(Bägge recensionerna från Hifi & Musik)

New Orleans-indie: Theresa Andersson

Minsann varierande spelställen som Theresa Andersson kommer till under sin turné i Sverige. Tidigare i veckan har hon besökt Immanuelskyrkan i Halmstad och den tillfälligt öppna restaurang Parapeten i Helsingborg, ikväll kör turnébilen till Äppelgården utanför Båstad.

Å andra sidan är det på tiden att gotländskan Theresa Andersson efter nära 20 år i USA presenterar sig också för en svensk publik. Och den var oväntat stor, tyckte jag, på Parapeten. Vilket beror på två saker:

– Min upptäckt av loopingpedalen, säger Theresa.

– Och så YouTube, tillägger hon.

På YouTube finns en live- eller snarare köksinspelning med ”Na na na”, en egen låt från Theresa Anderssons nya album ”Hummingbird, Go!”.

Foto: Miranda Penn Turin

Hon står i köket hemma i New Orleans med akustisk gitarr, fiol och dulcimer, ett ståtrumset och ett golvrack med pedaler. Slår ett ackord på dulcimern, trampar på en pedal så att ljudet spelas in i en loop, fler instrument spelas in på samma sätt och så börjar hon sjunga, både själv och med sig själv, tar fram fiolen och spelar ett solo.

Klippet på YouTube har visats nära en miljon gånger!

På restaurang Parapeten ser scenen ut som hemma i köket. Alla instrument och pedaler är med och hon spelar allt själv, i stunden.

– Publiksorl och applåder hörs när jag spelar in, så lite olika blir det varje gång. Men det är mycket att hålla reda på för att allt ska fungera. Jag kan inte improvisera utan måste följa mitt program. Det blir som teater.

Ja, det blir – verkligen – teater. Theresa Andersson presenterar sin orkester, alla looping- och effektpedalerna, och kören The Kitchenettes, sina olika sång-jag (de heter Emma, Eva, Lisa och Lotta), och dansar som en voodoodrottning.

Hon kommer ut på scen i sommarklänning, stampar takten med högklackade skor, slår på en tamburin och sjunger. Av med skorna! Pedalerna sköter hon bäst barfota. Sen kör hon som på YouTube: ljuden, tonerna och rytmerna blir en allt större spela själv-orkester. Hon fingerplockar på fiolen som om den är en tenorgitarr och använder faktiskt slide på fiolsträngarna.

Foto: Miranda Penn Turin

Och vilken sångerska!

Bra, på skiva. Rent otrolig, på scen. Som när fem gånger Theresa gör en a cappella-tolkning av Allen Toussaints låt ”All The Way Down” som gospelkör.

Theresa Andersson är en experimentell musiker, samtidigt som hon förenar pop, folksång, gospel, jazz, R&B och funk. Passande etikett (ännu mer på scen än skiva): New Orleans-indie.

– Det stämmer att mina musikaliska rötter finns i New Orleans. Och menar du att jag nu börjat gå min egen musikaliska väg, så stämmer det också.

(Publicerat i Kvällsposten den 4  juli 2009)

PS. Turnén fortsätter:
16/7 Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, Stockholm
17/7 Stockholm Jazz Festival, Skeppsholmen, Stockholm
20/7 Mosebacke, Stockholm
21/7 Mosebacke, Stockholm
22/7 Handelsträdgården, Borgholm
23/7 Vaxblekaregården, Eksjö
25/7 Jazzens Museum, Strömsholm
26/7 Heidruns Bok & Bildcafé, Torsby

Sommar och litta ledigt

Jo, nu tänkte jag ta det lite lugnare några veckor framöver. Jag ska fortsätta att lägga ut diverse texter men inte lika ofta och många de närmaste veckorna. Några texter i veckan kan det väl ändå bli. Men inte fler – och sen ökar jag takten igen framåt slutet av sommaren.

I CD-spelaren: Frank Zappa

Zappa / Ensemble Modern
The Yellow Shark
(Music For Nations)

När Frank Zappa var i Sverige runt 1969-70, vill jag minnas, och höll presskonferens i Kaknästornet i Stockholm fick jag och en kompis en extremt fånig men ändå rätt fascinerande idé. Vi skulle skriva en bok om Zappa, kom vi på. Ja, egentligen skulle han själv skriva boken.

Idén gick nämligen ut på att han alltid skulle ha en liten bärbar och helst ljudstyrd kassettbandspelare i fickan och varje gång han fick en idé eller hade något annat på hjärtat så skulle han prata in sina tankar på bandspelaren. Kassett efter kassett skulle han skicka till oss och så skulle vi redigera boken.

Men nej, tyvärr, Zappa nobbade.

Jag hängde på låset och köpte debuten med Mothers of Invention, ”Freak Out” (1966), och Zappas första skiva med ”klassisk” musik, ”Lumpy Gravy” 
(-68), var en av mina favoritplattor tills någon skurk stal den ur skivhyllan.

Men sen har jag inte följt Frank Zappa. Rättare sagt: jag har inte klarat av att följa Zappa. Hans öron var inte mina. Hans musik (plural!) är bara delvis min(a).

Också hans åsikter var bara delvis mina. Därför retade eller förbryllade han mej lika ofta som han roade och förtjuste. Men det förringar inte musikern och – framför allt inte – kompositören Francis Vincent Zappa. (Nej, fel av mig. Han hette Frank Vincent Zappa, ändrat efter påpekande.) Det förringar honom inte det minsta!

Han var en av de stora, en av de största. Han är en av 1900-talets främsta kompositörer – oavsett musikgenre. Och bättre sluttoner än på albumet ”The Yellow Shark” kunde han inte ha fått. (Fast ”sluttoner”… Det finns mängder med burkade Zappa-inspelningar som säkert kommer på skiva framöver.)

Ensemble Modern, en nutida klassisk orkester från Tyskland, framför Zappa-musik inför publik. Musiken växlar – mellan styckena och mellan takterna i ett och samma stycke från rock till klassiskt, från spräck till melodi, från humor till allvar osv, osv.

Ensemble Modern lyckas fånga så många av dessa språng och nyanser som någon, inkl. Zappa själv, kan/kunde begära. Resultatet är mästerligt.

(Ur ”Erikssons Skivmeny” i Galago 1994)