Musical om kapitalism och fascism

Hur det är för er vet jag inte men för mig är det i alla fall kul med det här bloggarkivet eller vad Erikssons kultursidor ska kallas. Jag lockas att leta efter och hittar artiklar som jag knappt minns att jag skrivit. Som följande korta porträttintervju, från maj 1969. Himmel! Nästan precis 40 år sen.

 

Det fina – för att inte säga sååå söta – fotot togs av Ingrid Sandberg,  kursare på Journalisthögskolan i Göteborg. Hon plåtade ibland när jag skrev. Jag har… hmmmm… skannat foton från tidningen och det är ju sånt som man inte får göra. Men jag kunde inte låta bli! Jag tycker Ingrids foto fångat Göran Stangertz precis som jag tror att jag kommer ihåg honom som ung och då i Göteborg.

 

Hoppas Ingrid ursäktar mitt fräcka tilltag. Jag har inte sett och träffat henne – dig – efter Journalisthögskolan. Så också det är snart 40 år sen. Hör av dig om du ser det här!

 

Intervjufrågorna ställdes av en mycket ung journalist och besvarades av en regissör och skådespelare som inte var mycket äldre.

 

 

Foto: Ingrid Sandberg

 

För några dagar sen hade Shakespeares ”Trettondagsafton” premiär på Göteborgs stadsteater. I musicaltappning och med titeln ”Your own thing”. Och med popgruppen Perhaps på scen i en blandning av ljusshow och popgala. Det är den unge Göran Stangertz som satt i scen det hela. Men själv är han blygsam.

 

– Vi jobbar kollektivt. Jag samordnade bara alla idéer, säjer han.

 

”Your own thing” ska locka en ny publik till Göteborgs stadsteater. Fortsätta att locka ungdomar – som Kent Andersson ”Hemmet” och ”Sandlådan” har börjat med. Kent Andersson har också översatt och bearbetat dom svenska sångtexterna i ”Your own thing”.

 

– Popmusik är en del av den moderna kulturen. Man kan kanalisera ungdomsrevolten genom popmusiken. Det är därför jag har ett discoteque i foajén. Som spelar bra progressiv popmusik som motvikt till alla dåliga discoteque i Göteborg och på andra ställen. Spelar plattor med icke-kommersiella grupper som Fugs och Mothers of Invention.

 

Säjer Göran. Men jag frågar – varför valde ni då Perhaps som popgrupp till pjäsen? Är inte dom…?

 

– Jovisst, avbryter Göran. Dom är kommersiella ut i fingerspetsarna. Men vi valde dom bara för att vi måste ha några som kan spela bra och känna igen en och annan not. Och man får hoppas att pjäsen öppnar ögonen på dom en smula. Och att dom går härifrån med en liten annorlunda syn. För popindustrin är ett typexempel på kapitalism och fascism. Det är också det som ”Your own thing” handlar om.

 

Göran Stangertz är 24, har gått på scenskolan i Göteborg och nu varit två år som skådespelare på Stadsteater. Han var bl a med i ”Hemmet”. Dessförinnan sysslade han en del med Studentteatern i Lund.

 

– Svensk teater, var finns den annat än i Göteborg? konstaterar han och fortsätter:

 

– Det beror på att en massa vettiga människor har samlats här i Göteborg. Människor som har en gemensamt politisk ståndpunkt och därför kan fungera tillsammans. Och jobba kollektivt. All teater är politisk. Antingen är den borgerlig eller också radikal. Det är bra att teater inte längre är teater för sin egen skull. Utan griper in i samhället och samhällsdebatten.

 

Men jag är på mitt mest elaka humör så jag drämmer till med: Apropå kollektiv teater… Det finns rykten som vill låta påskina att vissa skådespelare är lite sura på Kent Andersson. Ni jobbar fram pjäserna tillsammans och sen står Kent Andersson som författare. Och får alla royalties.

 

– Nä då. Det stämmer inte alls. Dom pjäser som vi gör kollektivt är kollektivt jobb. Pengarna från dom pjäserna samlas i en speciell kassa. Sen ska vi bl a bygga ett barndaghem för pengarna. Och ha dom till stipendier, säger Göran Stangertz som ser ut att vara 17 år fast han är 24. 

 

Till sist en fråga som jag tänkt på hela tiden: Det är väl inte så att du har nån filmroll på lut?      

 

– Det har jag väl i och för sej. Men så där väldigt officiellt är det inte ännu.

 

(Ungdomstidningen HEJ! nr 21 – 25 maj 1969)    

 

Björn Hellberg – kriminell empati

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

 

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

 

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

 

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

 

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

 

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

 

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

 

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

 

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

 

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

 

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

 

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

 

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

 

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

 

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

 

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

 

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

 

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

 

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

 

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fantatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

 

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

 

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett  politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

 

 

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

 

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

 

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

 

– Den namlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 

I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 

– Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

 

– Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

 

Text: BENGT ERIKSSON

Foto: BIRGITTA OLSSON

 

(Något kortare version i Veteranen 2004)

 

Bo Widerberg – författare från Malmö

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

 

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

 

Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

 

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

 

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

 

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever. Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

 

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

 

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

 

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 

Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

”… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…”

 

Det är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

 

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59). Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg. Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

 

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

 

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

 

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

 

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

 

I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

 

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

 

(Kvällsposten 1997)

 

Stefan Grossman – ett par ackord från blues

Tre män är inblandade i följande historia: Joe Hill, Bo Widerberg och Stefan Grossman.

 

Joe Hill alias Joseph Hillstroem alias Joel Hägglund, född i Gävle, Sverige den 7 oktober 1879, emigrerade 1901 till USA, arbetade på jordbruksfält, på salooner och i Kaliforniens hamnar, organiserade sej i Industrial Workers of the World, anklagad och funnen skyldig för mord i januari respektive juni 1914, avrättad utanför Salt Lake City tidigt på morgonen den 19 november 1915. 

 

Bo Widerberg, svensk filmregissör, kallad ”fascist” av två unga svenska filmarbetare, betraktad som marxist av Svenska Filminstutet, betraktar sej själv som revolutionär (?), sjöng ”Internationalen” utanför Festivalpalatset när hans prisbelönta film ”Elvira Madigan” visades i Cannes och skrev en annons för sin nya film ”Joe Hill” på insidan av en kvinnas sko på kasinot.

 

Stefan Grossman, gitarrist och kompositör, född för tjugosex år sen i New York, där han spelade i Even Dozen Jug Band tillsammans med John Sebastian och i den tidiga upplagan av The Fugs (”Man”, säger Stefan, ”that was hard work, Ed Sanders is a real mother fucker.”), nu bosatt i Rom, där han skriver gitarrskolor, mest hur man spelar bluesgitarr, hjälper dessutom Paul Simon i San Fransisco med hans nya soloalbum och enligt ryktet så kan duon i  framtiden komma att heta Simon & Grossman…

 

I januari var Stefan Grossman i Sverige för fjärde eller femte gången. Han är en regelbunden gäst, turnerar mellan universitet och små  klubbar. Den här gången spelade han  på stadsmuseet och studentkåren i Stockholm, medverkade också i Bo Teddy Ladbergs stockholmsversion av TV-programmet ”Kvällsöppet”. Hans skivbolag presenterade Stefan och Bo Widerberg för varann. Widerberg lyssnade på några av Grossmans senaste LP-skivor och bestämde sej direkt: ”Du ska göra musiken till min film om Joe Hill!” Och Grossman svarade: ”Visst.”

 

När jag skriver detta är det mars och Stefan Grossman har åter varit här och åter rest härifrån: till San Fransisco och skivinspelning med just Paul Simon. I en och en halv vecka satt Grossman från 9 till 5 på Europa Film och tittade om och om igen på den ännu inte färdigklippta eller ens färdiginspelade filmen. Några instruktioner om hur musiken skulle låta hade inte Bo gett honom. Som Stefan sa till mej: ”Kanske kommer han hit, kanske inte. Man vet aldrig.”

 

Efter två bussar och en och en halv timma stiger jag in i  Europa Films stora mixrum som är alldeles mörkt. Klockan är kvart över ett. På duken går Tommy Berggren som Joe Hill omkring på New Yorks gator. Jag hör gitarrmusiken som följer Joe Hill upp- och nerför gatorna och in i hans hyresrum: grov och kantig, både hård och sökande.        

 

Musiken förvånar. Den gitarrmusik som jag minns från Stefan Grossmans skivor är ljuv och drömsk och en smula sentimental. Att Bo Widerberg valde Grossman som kompositör till en film om Joe Hill, arbetarhjälten, tyckte jag verkade oklyftigt. Men tydligen hade jag fel, för den musik som jag nu hör kan karaktäriseras som arbetarmusik. 

 

Stefan ler. Han ser på mitt ansikte att jag är förbryllad. ”Det är gammal musik”, säger han, ”gammal musik spelad på ett modernt sätt. Jag har försökt göra musiken så enkel som möjligt, bara låta den ligga i bakgrunden och betona filmens handling, försöka återge atmosfären av det fattiga Amerika som immigranterna mötte när de kom över havet. Samma Amerika idag som då. Musiken saknar ålder, den är  varken gammal eller modern och samtidigt bådadera.”

 

Med sin musik till Joe Hill-filmen har Stefan Grossman fullbordat en cirkelgång och kommit tillbaka dit där han började som 15-åring – med att lyssna på och lära sej av Big Bill Broonzy. Därefter passerade han igenom folkmusiken som medlem i Even Dozen Jug Band och rockmusiken med Fugs, för att på sina senaste album ha närmat sej klassisk gitarrmusik.

 

På duken är Joe Hill på väg västerut från New York, på jakt efter ett jobb och efter sin bror Paul. Han träffar Blackie, en gammal, tuff och råbarkad luffare, och de slår sej ihop på resan västerut, tjuvåkandes på taken till godstågen. Stefan ackompanjerar deras resa med en sån där ”train blues”, som svarta slavar brukade sjunga på bomullsfälten i Mississippi, fångarna sjöng i sydstadsfängelserna, gospelsången i de svarta kyrkorna; tåget, som symbolen för frihet, rikedom och lycka.

 

”Vissa kritiker”, säger han, ”tror att jag influerats av klassisk gitarrmusik. Men de har fel. Jag äger inte en enda skiva med klassisk gitarr. Och den sortens gitarrmusik, den är död. Jag spelar funky, jordnära musik. Jag är aldrig längre bort från blues än ett par ackord.”

 

Stefan spelar samma blues under en svit symbolladdade scener när Joe och den råbarkade hobon Blackie träffar på en polare till Blackie, en engelsman, och de sitter kring en lägereld och äter en kyckling som Joe och Blackie stulit från en lantgård.

 

Och engelsmannen säger: ”När jag dricker mitt five a clock tea vet jag att Englands kung också dricker sitt té. Det är ett av dessa små traditioner som skapar och håller samman världens största imperium.” 

 

Och Blackie skrattar. Engelsmannen som symbol för det som USA saknar: tradition, kultur. Och på grund av denna brist och rädslan för andra kulturer och traditioner är USA på väg jorden runt för att skapa och hålla ihop sitt imperium. Blackie som symbol för ordspråket ”Den som tar´t han får´t”, pionjärandans Amerika.

 

Stefans musik betonar också den magnetiska dragningskraft som fick Joe Hill att lämna sitt hemland Sverige för USA och dra vidare västerut från New York med ett konkret mål framför ögonen: ett jobb, tillräckligt med pengar, hyfsade livsförhållanden. Den kraft som får den amerikanska ungdomen att lifta USA runt och den europeiska att lifta till Medelhavet och Grekland. Kraften som fick Stefan Grossman att resa över hela USA, vidare till England, genom Europa och bosätta sej i Rom för att återigen ge sej av, ut på turnéer i Europa såväl som i USA. En rotlöshet, ett sökande efter ett annat, bättre liv – men ett sökande utan bestämt mål. Ditt hjärtas slag och livets musik, förhoppningsfullhetens musik.

 

”Vet du, det känns så rätt”, säger Stefan, ”att det är just jag som gör musiken till den här filmen. Jag är uppvuxen med Joe Hill. Jag har känt till honom sen jag var liten pojk. Jag brukade alltid sjunga hans ”Pie in the Sky”, det är en mina favoritsånger. I mina ögon har Joe Hill aldrig varit en hjälte, han var en människa av kött och blod, som gick med i Industrial Workers of the World och kämpade för arbetarnas rättigheter, ´organisera er´, sa han, ´sörj inte´. Han anklagades för ett mord som han inte begått, han mördades av den skrämda kapitalistklassen. Bo Widerberg låter inte heller Joe Hill framstå som en hjälte, i hans film är Joe Hill en människa som du och jag.”

 

Klockan har blivit tjugo i sex. Vi sitter i mixrummet och väntar på Bo, som skulle ha varit här klockan ett. Stefan tar några ackord på gitarren. Han spelar ett par låtar som jag inte hört förut, funkigt men improviserat, luftigt och lätt. Musiken är en korsning mellan amerikansk gitarrmusik – John Fahey, Robbie Basho och Sandy Bull – och engelsk – Bert Jansch, John Renbourn och Patrick Kilroy.

 

”Precis”, säger Stefan, ”det stämmer. Jag lyssnar inte så mycket på Fahey och Basho, då känner jag mer släktskap med den engelska gitarrmusiken, särskilt Patrick Kilroy. Jag gjorde t o m en melodi som var inspirerad av honom, ´Requiem for Patrick Kilroy´. Fast jag lyssnar inte heller så mycket på engelsk gitarrmusik. Jag lyssnar på allt, jag gillar Creedence Clearwater Revival och Tyrannosaurus Rex, den senaste LP-n med Incredible String Band är också bra, efter den gick dom alldeles för högt upp i himlen för mej.”

 

Nu sjunger han, tyst och mjukt. ”Det här är en låt av Paul Simon”, säger Stefan.

 

Kommer det inte att bli stora skillnader om Simon & Garfunkel byter namn och besättning till Simon & Grossman? frågar jag.

 

”Jo, Simon & Garfunkel är väl åkej, men, tja, det är inte riktigt min musik. Det är inte säkert det blir nåt heller, Paul Simon har massvis med idéer och han ändrar sej hela tiden.”

 

Bo Widerberg anländer, tittar på mej som om jag inte borde vara här och som om jag lika gärna kan försvinna direkt och då gör jag det, jag ger mej av. Filmen bör bli klar i april, eftersom Europa Film försöker förmå Widerberg att visa den på årets filmfestival i Cannes. Men Bo har ingen brådska, han arbetar i sitt eget tempo, det får ta den tid det tar. Han har tillräckliga problem med att ragga pengar för att kunna göra filmen, efter att hans amerikanska finansiär drog sej ur med motiveringen att filmen är kommunistpropagande men sen återkom igen, eftersom finansiären förstod att filmen nog skulle kunna dra in pengar, i alla fall, och inte minst på grund av att Bo Widerberg kan prata för sej, om det är något han är riktigt bra på så är det att prata.

 

Men det är också det enda man kan vara helt säker på när han är inblandad. Kanske premiärvisas filmen i maj, eller i höst, eller aldrig. Ingen vet, utom Bo. Till dess, minns Stefan Grossmans ord: ”Det är en underbar film. Den är fantastisk.” Och, om ni vill ha dem, här är mina avslutningsord: ”Vi får väl se, när och om filmen blir klar.”

 

(Skriven 1971 till Rolling Stone, inte publicerad, och till Expressen, publicerad i delvis annorlunda version)

 

Sagt i september – eller I´ll remember Ratata

Vad tänker du på om man säger Ratata?

 

 – Sveriges näst bästa syntband. Näst Page. (Jörgen Persson, 12, ”syntare” från Lund.)

 

– Fläsk och smet. För mycket schabloner. Ingen powe. Inget originellt. Svensk pop när den är som värst. Välanpassad musik för välanpassade människor. (Vera Celander, presschef på skivbolaget Electra, f d hårdrockskribent.)

 

– En film? Jag går inte på bio. En tecknad serier? Jag läser inte tecknade serier. En popgrupp? Jag är väl för gammal för att lyssna på pop. Evert Taube – hans tidiga inspelningar från 20- och 30-talet, det är min musik. (Walter Ekström, pensionerad snickare, Malmö.)

 

– Jag tänker naturligtvis på filmen ”Ratata” och allt jätteskojigt vi hade när vi spelade in den. Och hela den där Knäppupp-tiden. Men att det nu skulle finnas en musikgrupp som heter Ratata, det visste jag inte. Det har tyvätt gått mej förbi. (Martin Ramel, skådespelare.)

 

 

Varifrån kommer namnet?

 

1.

1957 hade filmen ”Ratata” premiär. Manus och regi: Povel Ramel och Hasse Ekman. Musik: Povel Ramel.

 

– Det är den största musikfilm som någonsin gjorts i Sverige, ingen annan musikfilm har innehållit så mycket svensk originalmusik.

 

Säger Sten Kärrby, som har hand om Knäppupps filmer, när jag ringer och ber honom berätta lite om filmen ”Ratata”.

 

– Man kan säga att ”Ratata” är en pastisch. I filmen finns bl a en parodi på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. En idrottsscen är ett direkt plagiat av filmen ”Rififi”. Ja, ”Ratata” innehåller så mycket att det inte går att berätta om allt.

 

Några av skådespelarna i filmen är Povel Ramel, Hasse Ekman, Martin Ljung, Gunwer Bergkvist och Sigge Fürst.

 

– Martin Ljung sjunger temamelodin, marschen ”Ratata”. Men det finns fler fina Povellåtar i filmen – som ”Var är tvålen?” (den scenen spelades förresten in i Sturebadet, som ju nu är ett minne) och den vackra ”Underbart är kort”.

 

2.

Maurice de Bevère, för de flesta känd som Morris, är en belgisk serietecknare. 1947 tecknade Morris den första serien om Lucky Luke, som skulle bli känd som cowboyen som ”drar snabbare än sin egen skugga”.

 

Men riktigt känd blev inte Lucky Luke förrän 1955, då Morris började samarbeta med Renè Goscinny – som var född i Paris men vuxit upp i Argentina och bott i USA och nu fanns i Belgien, där han skrev manus till tecknade serier.

 

”Des rails sur la prairie”, som det första Lucky Luke-samarbetet mellan Morris och Goscinny hette, publicerades 1955-56 i serietidningen Spirou. (Inte förrän 1981 översattes det till svenska och gavs ut som seriealbum med titeln ”Järnhästen”).

 

Lucky Luke är en parodi på framför allt filmmyten och vilda västern. I serien återfinns Billy The Kid, Calamity Jane, Jesse James med flera skurkar som fanns i ”riktiga” vilda västern. Också de fyra Dalton-bröderna har funnits i verkligheten. Men så de som framställs i den tecknade serien var de nämnda varken i filmerna eller i verkligheten.

 

Och så Ratata (som Goscinny hittade på). Denna luggslitna fängelsehund är den mest urkorkade hund som funnits i en tecknad serie. Men ack! så trofast.

 

 

 3.

– Det var för ungefär sex år sen, säger Mauro Scocco. Hur gammal är man när man går andra året på gymnasiet? 17 år? Det var då, när jag gick i skolan och började göra hemmainspelningar, som jag kom på namnet Ratata.

 

– Jag måste ha ett namn när jag skickade runt inspelningarna till skivbolagen. Då var Ratata fortfarande bara jag, men bolagen trodde nog att Ratata var ett band.

 

– Det kan inte ha varit Povel Ramel-filmen som gav mej idén till namnet, för den hade jag inte hört talas om då. Men hunden Ratata i Lucky Luke-serien kände jag till, så det var väl därifrån som jag fick idén.

 

PS. En annan sak är att den svenske Lucky Luke-översättaren säkert döpt hunden efter filmen. Ratatas riktiga namn – i originalserien – är Rantanplan.

 

(Tryckt i broschyren ”Ratata, Sent i september” 1985)

 

I CD-spelaren: Ernman och Skoogh

Och vad tror jag om Malena Ernmans chanser i Eurovision Song Contest i Moskva? Ingenting, har ingen aning, jag tror inget alls. Och vad tycker jag om hennes schlagersångröst? Inga kommentarer, här heller. Däremot vet jag vad jag tycker om henne som operasångerska. Det visste jag redan 2003, då jag skrev följande CD-recension…

 

Malena Ernman och Francisca Skoogh:

”Songs in Season”

(Nytorp Musik)

 

”Songs in Season” är albumets passande namn. Malena Ernman, mezzosopran, och Francisca Skoogh, piano, har sammanställt fyra gånger fyra sånger till sin egen ”Quattro stagioni”. Ett annorlunda och spännande repertoarval är det också. Kan det vara typiskt för unga sam- och ännu mer framtida klassiska artister?

 

Musiken har komponerats från 1800- och in på 2000-talet av mer och mindre kända europeiska tonsättare (till exempel Mendelssohn, Grieg, Mahler, Liszt, Sibelius och Fauré, samt Storm, Gefors, Backman och Jennefelt från Sverige och idag) plus en enstaka amerikan (Copland).

 

Vågar man påstå att de olika sångerna förenas i det melodiska? Åtminstone jag tycker att även när musiken blir mindre melodisk (som när Staffan Storm gjort en mycket rolig tonsättning av ett lika roligt prosastycke om ”Våren på Djurgården” av August Strindberg) så finns där några nynn- och gnolvänliga melodislingor, om än sporadiska.

 

Malena Ernman sjunger flickungelätta toner som hoppar rep. Hon kan spela teater och skämta som en komiker men också fylla tonerna med mörkare, djupare färger. Hon växer upp i sin sång.

 

Så uttrycksfullt sjunger Ernman att jag först tyckte att hon dominerade. Men det stämmer inte. ”Songs in Season” innehåller inte klassisk sång till piano utan är en duo-CD.

 

Francisca Skooghs skånsk-argentinska toner – det låter väl fånigt men jag vill beskriva dem som varma och goa fast temperamentsfulla – må ligga under i betydelsen att man först hör sången men rätt igenom spelar piano och sång i samklang. De reagerar på varann: både Ernman och Skoogh har röster som sjunger i duett.

 

Fransmannen Gabriel Fauré, som jag själv förtjusats av helt nyligen, komponerade så vackert att jag till och med njuter av hans höstskildring. Fast mest spännande är den nya och samtida svenska musiken. Som Storms ovannämnda och lekfulla tonsättning av Strindberg; något slags opera comic i miniatyr. Thomas Jennefelts musik till Niklas Rådströms nyskrivna dikt ”Isarna” är stramare och svalare, som en isskulptur.

 

Hans Gefors har gjort en klassisk men modern, melodiös fast inte slagdängig och aldrig ytlig tonsättning av  ”Förra Sommaren”, en ny dikt av Lars Forssell. Medan Catharina Backman, som väl var elev till Gefors på Musikhögskolan i Malmö, förvandlat dikten ”O” av Sonja Åkesson till en fascinerande tonövning för röst, piano och öron.

 

Alla fyra tonsättningarna gjordes speciellt till Malena Ernmans och Francisca Skooghs album. 

 

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

 

Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

Jag var uppe i Stockholm i helgen – rättare sagt: jag var uppe på Högalid och nere vid Hornstull. Inte riktigt samma sak. Jag tycker Hornstull/Högalid på Södermalm i Stockholm allt mer blir en småstad i storstaden. Man nickar åt folk på gatan och i affärerna, tycker att man – vi – känner varann. Nästan. Man har sina stamfik och orkar man inte laga mat en kväll så går man ner till kvarterskrogen.

Dags att skriva en ny krönika om Högalid och Hornstull, tänkte jag. Det går ju inte så fort som jag trodde heller, tänkte jag också. Omvandlingen från Knivsöder till ett slags IT-, media- och skådespelarsöder.  Långsammare än jag trodde byts de gamla och äldre invånarna ur mot nya och yngre. Och nu snart har alla hyresrätter blivit bostadsrätter (t o m i vårt hus, som ett av de allra sista).

 

I väntan på den nya krönikan plockade jag fram en äldre krönika jag skrev om Hornstull och Högalid för några år sen. Några fik och krogar har kommit och gått men annars stämmer krönikan ganska bra idag också. Utom om man – du – bor i trakten, då blir den nog mer en jämförelse, ger ett litet tidsperspektiv.

 

De två systrarna på Högalid. Foto: Bengt Eriksson

Jag lever ett stilla liv vid Hornstull, sitter utomhus vid Cinnamon Bakery & Coffee Shop med en kaffemugg och en halväten ostmacka i en plastkorg på bordet. Sommar, sol och värme. Mycket varmt idag! Man kan steka ägg på Verkstadsgatan. En rullskridskoåkare kör förbi. Vackra mammor i sommarklänningar promenerar med barnvagnar.

Det är semestertid och jag har åkt i omvänd riktning (mot Tomas Löfström i sin krönika). Att påta i trädgården är inte min idé om semester. Löfström har sommarhus på Österlen, medan jag har sommarlägenhet i Stockholm. Nej, det är inte riktigt rätt. Mitt sommarviste återfinns vid Hornstull, vilket bara delvis är Stockholm. Som det står på t-tröjorna som Cinnamon säljer: ”The People´s republic of Hornstull”.

Jag lever ett stilla semesterliv på Knivsöder, som man tidigare (in på 70-talet faktiskt) kallade kvarteren kring Högalidskyrkan, Långholmsgatan och Västerbron på västra Södermalm.

Som sagt sitter jag på Cinnamons uteservering. Brevid kaffemuggen och brödkorgen ligger en uppslagen bok: ”Författarmiljöer i Stockholm” (Lind och Co). Ulla Montan har fotograferat ett fyrtiotal Stockholmsförfattare i hem eller skrivmiljöer och Ludvig Rasmusson presenterar dem på sin typiska tankeflanörsprosa. (Nog hör ni hans kåserier i P1 på söndagarna?)

Ulla Montan är en märklig fotograf. Bra men dålig; dålig men bra. Bäggedera, om vartannat. Nej, jag blir inte klok på fotografen Montan. Blundar hon och trycker?

När jag bläddrar i boken får jag upp ett grått och stelt – ja, förstelnat – porträtt av Svenska Akademins ledamöter. På ett annat uppslag finns ett atmosfärrikt färgfoto av Per Wästberg i ett rum med böcker från golv till tak. Bilden på Göran Greider vid datorn hade även en amatörfotograf som jag kasserat. Johanna Nilsson är däremot fint fångad, där hon i sitter och skriver på en laptop i Kulturhusets café med ett grått Stockholm utanför fönstret.

Fler författare som avbildats i sina miljöer: Ernst Brunner, Olov Svedelid, Maria Wine, P O Enquist, Hans Alfredson, Ulf Lundell, Liza Marklund, Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund (Sveriges bästa poet!), Jonas Gardell, Kristina Lugn, Björn Ranelid, Klas Östergren…

De bor och skriver på Kungsholmen, Öster- och Södermalm, kring Johannes, i Gamla Stan och i förorterna. Stockholmsförfattare finns överallt – utom vid Hornstull. (På Söder bor författarna främst vid Mariatorget.) Det är ju konstigt. Finns det verkligen inga nu levande författare i den här delen av Stockholm? Historiskt är ju det här litterära kvarter…

Romanen ”Människor kring en bro” av Josef Kjellgren (publicerad 1927) handlar om bygget av Västerbron. Hemma i hyllan har jag också en bok av Erik Asklund, ”En kille från Hornstull”, där han beskriver uppväxten bland Högalids gangsterungar. Klas Östergrens roman ”Gentlemen” utspelar sej delvis på Långholmsgatan. Han placerade Atletklubben Europa snett emot Kafé Tjoget (kanske Stockholms sista ölcafé). I Montans och Rasmussons bok får inte heller Östergren styra steget hitåt utan också han håller sej kring Mariatorget.

Idag skulle det alltså inte finnas några författare på Knivsöder? Bor inte ens Bernt Carlsson kvar på Varvsgatan? Ja, det var förstås ett tag sen jag såg honom på kineskorgen Lai Lai… Eller är det bara Montan och Rasmusson som inte hittat till den här delen av Söder?

Jag sitter på Cinnamon men jag kunde lika gärna sitta med en espresso på Café dello Sport eller om det varit middagstid suttit och ätit något urstarkt indiskt på Bombay eller smuttat på ett glas svalt vitt på Moldaus bar.

Jag sitter och filosoferar, tänker att Hornstull ju kunde ha varit Aix-en-Provence eller Albufeira eller vilken liten sydeuropeisk semesterstad som helst. Sommarhett både här och där. Folk tar det lugnt. Ännu en skridskoåkare rullar nedför gatan. Mammorna har satt sej för att fika med barnen i knät.

Jag lever ett lika stilla och lojt semesterliv vid Hornstull som jag andra gånger och somrar levt i Aix och Albufeira. På morgonen kvistar jag ner till Slipgatan och äter frukost med morgontidningarna på Högalids finbageri. Till lunch eller middag kan välja mellan flera olika indier, kineser, italienare och japaner. Fikar gör jag på de ovannämnda eller hos Lasse i Parken och vid Mors stuga på Långholmen.

Och jag är inte ensam. Fullt med folk på caféerna och krogarna. Det är rent sydeuropeiskt: i kvällssvalkan sitter folk utomhus och pratar, läppjar på öl och vin, äter nåt lätt. Fortfarande är det hyggligt billiga priser vid Hornstull.

Observera att jag inte åkt till Stockholm på semester utan till Hornstull. En stad i staden eller ”People´s republic”. Här finns allt jag behöver: mataffärer, systembolag, Mickes begagnade skivor (med öppettider från cirka elva till elva) och, inte att förglömma, Kvartersbion vid Hornstulls strand. En högst speciell bio; en och samma person säljer biljetter och godis, släpper in och sköter projektorn.

Det enda jag saknar är väl en bokhandel eller ett antikvariat. (Måste ta tunnelbanan in till City för att köpa sommarlektyr med min nye deckarfavorit, amerikanen Jon A. Jackson.) Men det kommer nog, det också.

Knivsöder har blivit ett lugnt område. En småstad eller kanske snarare en förort lik den jag växte upp i på 50- och 60-talen. Varvade bostäder, arbetsplatser och några krogar. Dessutom är det ett grönt område. Jag flanerar på Långholmen och bland kolonistugorna i Tantolunden.

Också Hornstull är ju Stockholm, faktiskt. Men en annan del av staden. En del som semesterfirande besökare sällan hittar till; staden i staden, kvarteren vid sidan om, republiken för sej.

Därför har jag börjat uppskatta Stockholm igen: för att Stockholm allt mer förvandlats från en stor stad till en storstad. Ett kännetecken på en storstad är nämligen att staden inom sej rymmer flera olika mindre städer. Som Hornstull. Men kvarteren är föränderliga. När vi skaffade lägenheten fungerade fortfarande Kafé Tjoget som ölfik. Då var det främst äldre, snart eller redan pensionerade arbetare som bodde vid Hornstull.

Ingenstans i Stockholms innerstad fanns det så många som röstade socialdemokratiskt som här vid Hornstull. Långsamt men säker har befolkningen bytts ut och föryngrats. Hyrorna stiger och snart kommer före detta Knivsöder att vara ett inneställe att bo på, det kan jag lova! I gratistidningen Södermalm läser jag att Amelia Adamo (chefredaktör för tidningen Amelia) och Torbjörn Larsson (nu VD för Expressen) sålt huset i Bromma och flyttat in till stan. Och var skulle de ha skaffat en lägenhet, om inte vid Hornstull? 

Bengt Eriksson, som titulerar sej (populär)kulturjournalist, bor oftast i Vollsjö men även vid Hornstull i Stockholm. Han rekommenderar romanerna ”Fuska i sin existens” och ”Rikoschetternas marknad” av Stockholms motvarighet till Charles Bukowski, nämligen Bernt Carlsson.

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2002)

Israel i världen

The Idan Reichel Project

”Within My Walls”

(Cumbancha/BAM)

 

Idan Reichel är den företrädare för israelisk världsmusik som nått störst publik utanför Israel. Hans projekt går ut på att spegla den värld av musik som ryms i Israel och därmed uttrycka åsikter om livsvillkoren i hemlandet.

 

På det nya albumet ”Within My Walls” utvidgas projektet ytterligare. Genom samarbete med sångare, musiker och kompositörer från Afrika och Sydamerika placeras Israel i världen. Marta Gómez (Colombia och USA), Mayra Andrade (kubanska med rötter i Kap Verde) och Somi (bland annat USA och Uganda) sjunger till stråkar från Mellanöstern, tar och oud (persisk respektive arabisk luta). Stråkarrangemangen är faktiskt inspirerade av album med Nick Drake, den legendariske brittiske sångpoeten. I den 24 musiker stora orkestern ingår dessutom traditionella slagverk och flöjter samt chamuncheh (persisk spikfiol).  

 

Även vokalister från Israel medverkar, både den kvinnliga veteranen Maya Avraham och flera nya, lovande israeliska röster, som den unge upptäckten Shai Tsabari. Fast allra mest spännande är nog Shimon Buskila, en marockansk israel, som på ruffig, tuff arabiska sjunger en lovsång till sin avlidna mor. Andra sångspråk är förstås hebreiska men också spanska, kreol och swahili. 

 

Projektledaren själv står oftast vid klaviaturen. Några gånger tar han steget till sångmikrofonen. Bland annat i titelspåret ”Bein kirot beiti”, där Idan Reichel sjunger om konsekvensen av murar, vad som händer med människor som tvingas leva instängda.

 

I korthet

 

Mest drabbande spår: ”Maisha”, som avslutar. Med sin ljusaste, lenaste röst sjunger Somi om en föräldralös liten flickas rop på hjälp. En sång om barnen som alla krigs största offer.  

 

(Tidigare publicerat i Svenska Dagbladet)

 

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet. 

 

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

 

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007). 

 

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…  

 

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

 

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).

 

 

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.

Foto: Dirhaim http://photo.tinyways.com

 

Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

 

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter. 

 

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

 

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform. 

 

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

 

(Publicerat i Lira 2008)

 

Tredje örat i Tel Aviv

På Kung Georgegatan i Tel Aviv finns en skivaffär av den häpnadsväckande sorten – tänk Folk å Rock (Lund/Malmö), Skivhugget/Bengans under storhetsdagarna (Göteborg) eller ett fem gånger så stort Multi Kulti (Stockholm).

 

Affären har ett passande namn: Third Ear. Om man åker två trappor upp med en ranglig hiss hamnar man i ett litet skivbolagskontor där inredningen består av skivkartonger på varje meter av golvet. Här huserar Third Ears skivbolag med tre etiketter: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz.                                  

 

 

Skivaffären Third Ear (med skivbolaget Magda) i Tel Aviv.

Foto: Bengt Eriksson 

 

När öppnade Third Ear? Har det alltid varit både skivaffär och skivbolag?

– Third Ear startade för 21 år sen, berättar ägaren Eli Hayon. Skivutgivningen inleddes för 14 år sen, då Jose Karsenti hade börjat stå bakom disken i affärens jazzavdelning.

 – Yair Dalal kom hit, fortsätter Jose, och behövde hjälp med att få ut en skiva. Då hjälpte jag till – genom att starta Magda Records. 

 – Vi har – eller hade – ett motto för Magda, påpekar Eli. Musiken skulle vara ett ljudspår till processen för ”Det nya Mellanöstern”. När Yitzhak Rabin mördades blev det omöjligt att använda uttrycket. Nu spelar vi in musik för ”Ett annat Mellanöstern”.

 

Hur hörs det på skivorna?

– Musiken går över gränsen mellan Israel och Palestina, säger Jose. Musiktraditioner blandas, judiska och arabiska musiker samspelar. Lutinstrumentet oud spelas av både judar och araber.

 

Konkreta exempel?

– Just Yair Dalal och även Amos Hoffman, båda israeler, som bland annat spelar oud. Orchestre Andalou D’Israel är ett annat exempel med sin arabisk-andalusiska musik. 

 

Nu har ni också ett par andra skivmärken. Hur skiljer de sig från Magda?

– De kompletterar, säger Ali. På Earsay ger vi ut ung elektron- och rockmusik från Israel medan Earsay’s Jazz ju är en jazzetikett.

  

Skivmärken: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz

Hemvist: Tel Aviv, Israel

Musiksfär: världsmusik, jazz, rock och electro

Aktuella skivor: Amos Hoffman: ”Na’ma” (Magda), Panic Ensemble (Earsay) och Albert Beger, ”Big Mother” (Earsay’s Jazz).

Webb: http://labels.third-ear.com

Lyssna: www.israel-music.com

 

(Publicerat i Lira 2008)